Jag såg att Natalie skrivit om hennes mest lyssnade musik, vilket var Totta Näslund. Enda låten jag kan med honom är “Slusk blues” som jag brukar tralla på ibland, då den är ganska rolig på sitt sätt. Just den låten handlar om en fyllegubbe som häver sig över en renlig och finsmakande person, med en falsk tröst om att han till skillnad från den “finare” personen i alla fall har en själ. Ja så tolkar i alla fall jag texten.
Jag är ett as, visst har du rätt Men när du är död, står jag ännu på benen Och skrivet en gravskrift att huggas i stenen Död utan orsak, liv utan skäl, utan själ – Ur Slusk blues
Detta underlägets högfärdighet är ju speciell. Och jättevanlig? Ta till exempel människor med ADHD, som i sitt mindrevärdeskomplex antyder att de åtminstone har roligare eller mer spännande liv än de med mer normalfungerande vardag. “Jag har i alla fall en själ / jag är i alla fall inte tråkig”. Samma princip syns på många ställen, till exempel i diverse glossiga magasin där man utmålar ett strapatsfyllt sexliv som bättre, än det som sker med samma person utan några större konster.
Ju mer krångligt, abnormt, kaotiskt, oordnat och kämpigt, desto mer färgglatt och livfullt tycks det ha en tendens att framställas?
Underlägets högfärdighet
Mår någon som kämpar med att få rätsida på vem man är, och i sin vardag, någonsin bättre när man utmålar “de normala” som själlösa, grå och trista?
Jag tror inte att någon mår bättre av det. Det har aldrig hjälpt mig i alla fall, mer än bara ytligt och falskt. För jag har så klart frestats att tänka så när jag känt mig kass och otillräcklig. Jag har alltid undermedvetet vetat att det är lögn och jag tycker att det är skönt att ha blivit medveten om att det är just en lögn.
Jag och mitt liv och min själ är inte färggladare och roligare på grund av handikapp, defekter och destruktiva beteenden som jag kämpar med. Det finns bättre sätt att hantera sina tillkortakommanden än att titta på de som man tycker ser kapabla ut och övertyga sig själv om att de i alla fall är mer döda inombords, eller njuter mindre.
Den äkta trösten tycker jag är att alla har en själ och att alla kan få den själen renad och därefter fylld med ett nytt liv som man inte haft innan eller ens kunnat föreställa sig. Ett liv utom denna värld. För det som gör mig levande är inte någon egenhet jag har, utan det är det liv jag fick när Jesus gav mig av det levande vattnet. Så här står det i Bibeln och jag vet att det är sant:
Jesus svarade henne: “Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig mer någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” – Johannesevangeliet 4:13-14
Det här säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn, en kvinna som förmodligen är utstött (eftersom hon hämtar vatten på en udda tid) och som antagligen inte betett sig socialt acceptabelt (hon hade en man som inte var hennes man).
Jesus vände sig inte till henne för att hon var roligare än de trista brudarna som följde normen och som hade män som var deras män. Han vände sig till henne för att hon var utvald att höra och lyssna, vem vet varför just hon var det, men det var hon.
Vad vi däremot vet är att hon sprang in till stan och berättade för folk vad hon fått höra. Några kanske lyssnade på vad hon sa, andra avfärdade henne säkert som den där oordnade kvinnan som inte har koll på läget. Några tusen år senare nådde budskapet i alla fall även fram till mig, och Jesus mötte också min blick och han gjorde mitt inre till en källa. Vem kommer att lyssna på mig när jag springer ut och berättar?
Jag ska berätta varför jag tycker att den här killens video låter logisk.
Sammanfattning: Killen i videon berättar att namnet som Gud berättar för Mose är YHVH. Detta tolkas som “Jag Är”, samtidigt som det kan tolkas som ljudet av in- och utandning. Det betyder att alla, även ateister, säger Guds namn hela sina liv till de dör.
Jag tar sociala medier-undervisning med en nypa salt men när det kommer till det han säger så skulle det inte förvåna mig om det stämmer.
Från att ha svårt att andas (inte fysiskt men så starkt att det var fysiskt påtagligt) så har jag, sedan jag blev frälst, haft lätt att andas. Jag har skrivit om det bland annat i inlägget “Gud eller nervsjukdom?”.
Så här skriver jag i inlägget: “När jag blev frälst drog Jesus upp mig ur det vattnet och satte mig på land, och det var som att det var där och då som jag drog mitt första ordentliga andetag.”
När jag och min make blev ihop brukade jag vilja att han la sin hand på min bröstkorg för jag ville så gärna att något skulle kunna lindra knuten, smärtan och mörkret som fanns där. Det gick naturligtvis inte.
Men efter att Jesus förlät mig allt och gav mig det nya livet har jag velat lägga min mans hand på min bröstkorg för att jag vill att han ska känna värmen därifrån.
Andningen har jag med mig varje dag, och den påminner mig om honom, och därför tycker jag att det killen i videon säger låter logiskt.
Innan jag blev kristen hade jag en enda kristen vän, hon kom till tro några år efter att vi lärt känna varann. Innan hon kom till tro så var vi väldigt lika i vårt andliga sökande. Det var hon som tipsade mig om den fruktansvärda boken En kurs i mirakler (som jag varnat för bland annat här).
Ingenting i vår relation ändrades av att hon blev kristen men vårt gemensamma andliga sökande fick ett slut. Jag fortsatte leta medan hon pratade om att ha “hittat hem”.
Det provocerade mig när hon tog avstånd från de sökvägar jag var inne på. Hon fick det att framstå som (och hon sa det nog även rätt ut någon gång) att jag gick fel väg medan hon gick rätt. Hur kunde hon vara så uppblåst och fräck? Hur vågar man säga att man själv går rätt och andra går fel, är inte det att nedvärdera andra…?
Men det var inte första gången som vi var oense om saker. Hon är dessutom ofta både rättfram och lite på tvären eller hur man ska säga. Så det gick ändå. Hon var väldigt öppen och hon pratade mycket om Jesus. Men i mitt huvud hörde jag inte vad hon sa utan min hjärna översatte namnet Jesus till “nån slags andlig guide som finns i många religioner”, “ett annat ord för överjaget”, “en fin tröst för henne men inte för mig” och massa annat som är oförenligt med Bibelns Jesus.
Jag hörde vad hon sa men jag hörde inte vad hon sa.
“Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk”.
Hesekiel 12:2
Inte mycket ändrades i hennes liv. Hon levde på i samma mönster som var bitvis ganska destruktiva.
Men.
Det där är inte riktigt sant. Det där att inte mycket ändrades i hennes liv. För det var inte det att det inte ändrades, det var bara det att det ändrades långsamt. I början märkte jag ingenting. Det var små saker bara, att hon pratade om Jesus, att hon började gå till en församling, att hon såg orolig ut när jag pratade om det hokus pokus som jag höll på att leta i.
“Har hon hittat något som är på riktigt?”
Men över årens lopp började jag ana något. Motgångarna i hennes liv fortsatte komma, och stundvis var hennes liv mycket svårare än innan hon blev kristen. Men även fast det var bitvis svårt så såg jag att hon inte fullständigt rasade ihop varje gång, som hon gjorde innan. Och när hon rasade ihop, vilket hände, fick hon alltid tillbaka gnistan, och såg framåt på ett väldigt märkligt och för mig nytt sätt. På ett nästan övernaturligt sätt?
Det här fick mig inte att komma till tro. Jag kunde inte se Jesus, jag kunde inte höra eller förstå. Men det jag såg hända i hennes liv fick mig ändå att tänka tanken: har hon hittat något som är på riktigt?
Nu 10 år (nånting) i efterhand så är skillnaden enorm. Stora problem och destruktiva mönster har ramlat av henne som gamla kläder som hon långsamt och nästan obemärkt vuxit ur. Ofta har hon inte tänkt på det själv förrän man påpekar det för henne och påminner om hur det var förr under väldigt lång tid.
Så: måste man vara perfekt som kristen?
Det var inte min väns fulländade liv som fick mig att tänka tanken att Jesus kanske är på riktigt. Det som fick mig att tänka den tanken var att hon alltid gick till honom och alltid tycktes komma igen med den där gnistan som var så svår att placera. Hon pratade om synd och förlåtelse och även fast jag tyckte prat om synd kändes obehagligt och “dogmatiskt” så såg jag att förlåtelsen som hon talade om gjorde något med henne. Jag tror att det med ett annat ord kan kallas för hopp. Jag tror att man även kan kalla det kärlek. Jag tror att man också kan använda ordet kraft.
“Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som är given till oss. “
Rom 5:3-5
Senast som vi sågs så gick vi på gudstjänst i Kungälvs kyrka och prästen predikade om de kristna i våra liv som betytt extra mycket i vår vandring i tron.
Hon är en sådan viktig person för mig. Hon har lärt mig så mycket och är en förebild och inspiration i kristendomen. Efter predikan sa hon att jag är det för henne.
Och jag är inte heller perfekt.
‘När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” ‘
(…) “Jag tänkte att det var grymt, jag var inte arg på Gud, och inte mig själv heller. Men det var förlamande. Och fruktansvärt plågsamt. Ljuset som försvann, ångesten som kom krypande. Men hade jag velat vara utan den? Jag skulle inte säga ”ja” alltför snabbt.” (…)
Jag känner samma. Jag kan ärligt säga att den nöd jag kände och som jag levde med och som växte till jag var 30, det ser jag som en av de finaste gåvor jag fått.
Var hade jag varit utan den?
Ska jag fantisera fritt så tror jag att jag hade varit komiker och gjort underhållning i någon av de stora kanalerna. Det låter pompöst men jag tror att det hade varit mycket möjligt om jag inte hade haft mina problem, för jag har det i mig (till och med fortfarande, nånstans). Det låter kanske osannolikt för er som just hittat min blogg men jag rörde mig i de kretsarna och jag har varit på intervju med tv- och mediefolk mer än en gång.
Jag tror att jag kan ha haft en ganska framgångsrik karriär om jag hade haft sinnesstyrkan för det. Men jag hade antagligen inte haft det jag har idag. Jag hade inte sökt efter det jag har idag och jag hade inte förstått att jag behöver det.
Kanske hade jag kunnat nå tusen och åter tusen om jag hade varit stark och fortsatt spikrakt på den bana jag var på. Men vad hade jag nått människor med? Det är bättre om jag når hundra, eller tio, eller bara en enda person på den bana som jag är på nu.
Jag tror jag gör större nytta nu om jag så bara lyckas krafsa nån förbigående på hälen som en hund.
Sonja tog sina bloggläsare åt sidan och sa: Bilden föreställer nån som kommit in på min blogg och avskytt vad den läst.
Det jag har nu är långt mer värt än något annat.
Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt som han äger och köper den.
(Jesus) Matteusevangeliet 13:44-46
“Men allt som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre.”
När jag kom till tro på Jesus så försvann min depression och sedan dess har jag inte sett till den. Jag har många gånger upplevt nedstämdhet och ångest, oro, stress och tårar, men inte depressionen, den är borta.
Och jag har tänkt på hur det kommer sig att min i princip livslånga depression kunde försvinna så snabbt när det finns många människor som möter eller har mött Jesus, men som fortsatt kämpar med depression.
Det var inte på grund av något som jag gjorde
Vi har fått veta mycket om Guds plan i det stora hela (väldigt skönt när kaoset i världen ökar), men vi vet inte exakt hur Guds plan ser ut på detaljnivå. Vi vet att hans gåvor är goda men vi vet sällan när och på vilket sätt de kommer. Ibland ger han sina gåvor på ett tydligt och av oss ”kamplöst” sätt, och ibland inte, och vi förstår inte alltid varför (han låter oss dock rätt ofta att i efterhand ana) och därför finns heller inga metoder.
Även det är en gåva anser jag, för det betyder att vi inte kan göra trollkonst av vår heliga Gud. Vi kan inte böja hans vilja efter vår som om han vore en gudomlig handdocka. Vi kan inte få det vi vill ha genom ritualer eller symboler eller gester, så som man tror med andra gudar. Man kan inte gå till en guru som vet rätt rörelser, rätt sätt att ordna ord eller möbler. Kommunikationen går hjärta mot hjärta, genom Sonen. När kontakt är upprättad är vi välkomna med allt vi bär på, önskar, längtar efter. Men det är ändå hans vilja som är slutgiltig, då han vet allting bäst.
‘Från himlen blickar Herren ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. ‘
Psaltaren 33:13-15
Så är det och så kommer det att förbli. Jag tror att vi kommer att få klarhet om alla anledningar till att han gör som han gör en dag men fram till dess är vissa saker förseglade och helhetsbilden suddig.
‘Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. ‘
1 Korintierbrevet 13:12
Jag kan inte svara på varför jag blev av med min depression medan andra kämpar vidare. Men jag kan berätta lite om min depression och är sådant det tråkigaste du vet så är det nog bäst att du skippar det här inlägget.
Min depression började tidigt
Största delen av min depression var existentiell. Frustrationen “vad är meningen med allt????” har funnits i mig sedan jag var mycket liten. Jag fick ångest och panik medan jag fortfarande gick i lågstadiet för att jag inte kunde hitta något bestående som aldrig går sönder. Det var fasansfullt för mig att som barn få höra att ingenting är evigt och att allt har ett slut. Det fyllde mig med fasa. Det var ett trauma.
Det startade en stress och ilska hos mig som var lågintensiv och ständigt närvarande då det genomsyrade allt. Varje motgång var färgad av frustrationen för VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR FÖRBANNADE KAMPEN, VARFÖR SKA JAG FORTSÄTTA FÖRSÖKA NÄR ALLT BARA ÄR SOM RÖK.
Jag blev alltså inte bara arg på motgångarna och kampen, jag blev arg på meningslösheten i dem, vilket gjorde mig ännu mer förbannad och arg, och det sprack upp en djup avgrund av hopplöshet inom mig som jag upplevde att ingen kunde förstå.
De som kände mig i min uppväxt kan säkert minnas både en och två gånger som jag fick fullständiga härdsmältor av ilska. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig.
Konsten att tänka positivt med en yxa i bröstet
Med åldern vände jag frustrationen inåt och försökte fylla tomrummet med olika tankeprinciper, både andliga och “världsliga”, som jag läste om. Eftersom jag är andligt lagd så var det helt klart överhängande andligt.
Dessa tankeprinciper (inom exempelvis hinduism/yoga, nyandlighet) var lika uppbyggande som rådet att tänka positivt “för allt är bara en resa”, medan hjärtat huggs ut med en yxa. För varje försök att finna hopp blev tomheten större, men jag fortsatte leta med allt större engagemang. Hela tiden för att förlora en ny bit av det jag trodde att jag hade. Det var som att äta och dricka men det jag åt och drack gjorde mig bara törstigare och hungrigare.
Jag fortsatte ändå, för fann jag inget som kunde mätta så skulle jag behöva ta livet av mig. Det var en handling som jag helst inte ville utföra men som jag motvilligt ändå närmade mig väldigt snabbt mot slutet då jag fick allt svårare att stå ut, det gjorde bara ondare och ondare att leva.
Det var som en spricka genom hela min ande, en saknad som genomsyrade hela min själ, genom märg och genom ben. Det fanns ingenting där. Det fanns ingenting, det var tomt och jag var tom, jag var som en levande död.
‘Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ‘
Johannes 6:35
Livets bröd
25 augusti 2015 bad jag Jesus enträget om hjälp för jag hade läst att jag genom hans blod (det vill säga hans offer och seger) kunde bli ett barn till Gud Fader som det står om i Bibeln. Jag hade läst om hur stor, mäktig och oövervinnerlig Gud är, och för en gångs skull lät det inte alls dumt att tillhöra honom. Han hade förefallit ointressant, arg och skrämmande men nu var det som att hans ansikte lyste mot mig.
Hans famn verkade lockande trygg och jag ville dit, så jag bad, jag bekände uppriktigt Jesus som frälsare, jag bad honom tvätta mig ren och att rädda mig. Sen vände jag mig till mina osynliga plågoandar och sa att nu är jag under Guds beskydd, så nu måste ni gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
Jag vet inte klockslag men så stod Jesus plötsligt bara där innanför min själs tröskel. Med sin person fyllde han avgrunden inom mig som varit öppen så länge, och fyllde upp den med ljus och liv. Där bosatte sig Guds Ande precis som det står utlovat i Bibeln, den perfekta pusselbiten, och jag förstod i ett ögonblick livets mening och det gör jag naturligtvis fortfarande i skrivande stund. Jag vet livets mening. Det jag önskat allra mest, det jag längtat efter, saknat och sökt så länge, fick sitt svar genom Jesus. Genom Jesus och ingenting annat. Värme spred sig i lungor och i hjärta och jag som var som död fick liv. Jag fick liv, jag har liv. Och det är inte mitt. Det är hans. Allt är hans och mina andetag är inte längre mina, de är hans.
Man ska inte jämföra
Kan det vara så att depressioner kan bero på olika saker, för att vi är olika och har olika livserfarenheter? Kanske tillkommer den inre svärtan på olika sätt och sitter på olika ställen av vårt väsen? Kanske botas en del typer av psykisk ohälsa genom tid och en kirurgs precisionsarbete? Jag vet inte.
Jag har andra problem än depression som tagit och tar tid, och kommer fortsätta ta tid, för de sakerna är intrasslade, instängda i “rum” och består av gamla invanda tankebyggnader. Så var det inte med depressionen. Den var en stor iögonfallande klump i mitten av mig, den syntes från alla vinklar. Just den djupa depression som jag led av tror jag inte kan samexistera med Guds Ande. När han flyttade in upplöstes depressionen som när ljus löser upp mörker. Jag tror inte att jag är immun mot depression då jag är känslomässigt vek, men jag betvivlar att jag kan bli deprimerad på samma sätt och på samma område som tidigare för den avgrunden finns inte mer. För att den skulle kunna mörkna på det sätt det var innan skulle Jesus måsta lämna mig och det kommer han inte att göra.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla fast vid allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”
Matteusevangeliet 28:18-20
Vad vill jag säga med det här inlägget? Vill jag säga att Guds vilja är att vissa ska vara deprimerade? Absolut inte, jag tror inte att en modlös ande är hans vilja för någon alls.
“Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” – 2 Tim 1:7
Depression är ett svårt ämne som jag är dåligt skodd för, det måste jag understryka. Jag förstår inte vad deprimerade kristna kan ha behövt gå igenom och jag kan inte heller föreställa mig det. Jag vill inte sitta här och säga att det är enkelt eller att jag förstår, det jag vill är att uppmuntra att fortsätta utforska honom, att fortsätta upptäcka vad hans vilja är för dig och att fortsätta utforska vad som rätt, sant och heligt.
Läs Bibeln med hjälp av en läsplan varje dag. Be honom förstå vad du läser. Mängd text är oviktigt. Be honom öppna dörrar inom dig som du stängt och glömt bort och be honom städa och lysa upp varje vrå. Sluta lyssna på musik med destruktiva texter och att mata dig själv med serier och filmer som innehåller sex, våld och allmänt förfall (det är inte nyttigt). Lyssna och sjung med i psalmer och lovsång eller ha tyst omkring dig. Förlåt människor om du inte förlåtit, inklusive dig själv. Be om uthållighet, för tro och styrka och tröst och hopp. Be för hjälp att bryta med dåliga vanor och att bygga heliga rutiner och tankar. Be för en tacksam ande så att du kan se och uppskatta det som är omkring dig. Be för att få formas efter hans design, och framförallt: be om att få vara rotad i kärleken, nåden och sanningen, så att du slipper föras på sidospår av lögner eller hamna i nån obarmhärtig fånggrop av självfördömelsetankar på grund av allt du inte klarar och förstår.
‘För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ‘
Filipperbrevet 4:8
Och anpassa är inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom.
Rom 12:2
‘Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. ‘
Efesierbrevet 3:16-19
Jag tror att han kommer snart.
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
