Äntligen! Har undrat när denna dag skulle komma. Att det skulle bli på självaste min födelsedag var dock dålig timing, men vi skjuter på firandet en stund.
Jag skulle beskriva det som mild influensa och det har vi väl den hypersmittsamma omicronvarianten att tacka för.
Jag hade feber i 12 timmar och sen har jag varit väldigt förkyld med rinnsnuva, nysningar och hes stämma, men det blir märkbart bättre var dag.
Det värsta för mig tycker jag är känslan av att vara så ruskigt ful. Nej det värsta är att 3-åringen är så understimulerad, då han blev sjuk först och frisk snabbast.
Ni andra som fått det, visst känns det som att äntligen fått möta en kändis? Nån kändis som kanske inte är så omtyckt, nån som media inte gillar men som de ändå inte kan låta bli att hålla aktuell. Chris Brown kanske? Han gör dålig musik (enligt mig) och blev avslöjad att misshandla Rihanna.
Han är kanske inte den första kändis man vill träffa men så vet man att han är på turné över hela världen, nästan alla man känner har träffat honom så när det blir ens egen tur så blir man ändå lite “gissa vem som kom och örfilade hela min familj en efter en, jo Chris Brown hihi”.
Ska skriva en väldig tråkig sak, en typisk överflödig information som på alla sätt saknar allmänintresse, men jag kan inte hjälpa det: jag är så otroligt trött just nu. Nu när jag fått det sagt, för jag ville verkligen få det sagt, så kan jag skryta om att Anja Pärson var i vår backe i söndags. Ja jag såg henne inte själv men jag kände hennes närvaro genom min man (som var där).
Själv var jag där i lördags.
Jag var där och assisterade 3-åringen. Jag vill inte trötta ut er med min tacksamhet över att vi kan njuta av syrerik fritid och att vi har fred och frihet och gemenskap och så vidare. Men jag är så glad för det här livet som vi ännu kan leva på vår hörna av jorden.
★★★★★
Jag tror att det är allting kring vaccinpass som får mig att njuta extra mycket. För rätt som det är så kan uppenbarligen ens fina, fria land (som har allemansrätt!) börja dela upp befolkningen i dåligt motiverade grupper där den ena anses vara berättigad större frihet än den andra, och detta med brett folkligt stöd.
Nu har man fått se hur snabbt det kan gå och hur enkelt det är att vända människor mot varandra på grunder ej rotade i sanning och förstånd. Tycker inte längre man behöver fundera på “hur det kunde hända” när det kommer till samhällen i historien där någon grupp plötsligt blivit skydda, utfrysta, förföljda, fängslade och i vissa fall värre än så. Nu är vi inte där i Sverige, (men närapå i andra sk civiliserade länder som Österrike och Tyskland) men psykologin är densamma och människan är sig lik överallt och i alla tider.
Men vad är detta. Här skulle jag skriva ett lättsamt inlägg, ett inlägg som inte berör något laddat i hela vida världen. Ett inlägg om ostsmörgåsar och tulpaner. Och så nämner jag vaccinpasset i kritiska ordalag. Vad är det för fel på mig.
Och det tog säkert 10 sekunder + att jag var tvungen att läsa underrubriken för att fatta att karln avlidit. Hembud. Det låter som att Early Bird gjort en påknackning hos honom för att lämna paket.
Det finns inga som är så tacksamma och glada för livet men samtidigt så taggade inför döden, som vi kristna.
Jag har till exempel sagt till (de stora) barnen att jag kommer att dö lycklig, även om jag dör skrikandes av smärta. Det sista säger jag mest för att tänk om jag skulle bli överkörd av exempelvis en snöplog. Jag hatar smärta och skulle skrika extremt mycket, särskilt om jag fastnade halvvägs, och inte ska barnen behöva tro att jag dör olycklig bara för att jag kanske dör under plågor och blodskvitter.
En del säger “behövde hon/han lida?” efter att någon dött för att det känns bättre om det skedde stilla, men jag tycker för egen del att det är irrelevant (när jag väl är död/hembudad alltså, jag hatar som sagt smärta), och tycker att alla kan vara lugna oavsett.
‘ Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. ‘ – Filipperbrevet 1:21-23
Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.
Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.
När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.
Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.
Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller “tror” det tillräckligt mycket. Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.
Visst har jag, som före detta så kallad “ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.
Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.
Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara “herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.
My Little Satan Pony
Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är “I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.
Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.
‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘ -Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27
Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd. Ordspråksboken 9:10
Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende. – Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)
Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.
Häromdan när jag och Stickan var ute så upptäckte vi en söt liten sak.
Barnet överskuggar synen lite så jag förtydligar:
Vauren är här.
Jag har tagit bort alla “sociala” medier från mobilen. Dessa medier stjäl min dyrbara tid och bidrar för mig en känsla av overklighet och det tycker jag inte om. Folk delar nyheter, krönikor, åsikter, konflikter med mera och det blir för mycket. Det är som att gå genom en gata där folk står och skriker motsägande budskap argt och hysteriskt i megafoner.
När allt är så pass nedstängt och stillastående i samhället som det är nu så blir volymen på dessa medier ännu högre i mina öron och det går inte, jag tycker inte om det, så jag tog bort dem, saknar dem inte. Jo kanske twitter lite. Twitter har alltid varit min favorit, det har varit hemskt roligt där. Det har inte varit särskilt roligt på länge men det har inte slutat vara min favorit för det. Nog med twitter nu.
Jag har också gjort det kloka valet att sluta dricka dryck med koffein (igen) och det har även det förbättrat livskvaliteten. Jag är så känslig för allt. Varför är jag så känslig för allt? Säg en sak jag inte är känslig för.
Just det. Kattungar och hundvalpar och andra slags djurungar är jag inte känslig för. Jag bryr mig inte om djuravkommor, de är helt ointressanta och väcker inga känslor hos mig, så som de verkar göra hos andra. Jag väljer vuxna djur framför djurungar alla dagar i veckan (såvida det inte är ett farligt djur som kan attackera och äta upp mig och min familj).
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
