Hej och hallå i lingonskogen, eller ska jag säga lingonriset, för att hedra mitt hår.

I juni, ungefär tre månader efter att senaste barnet föddes, så kände jag att energireserven var slut och att jag gick över till att gå på ångorna. Jag kände i princip sekunden det inträffade.

Jag känner mig i det närmsta dement. Och det säger jag inte som överdrift utan så säger jag för att jag glömmer saker hela tiden, blandar ihop ansikten, vad som hände när och när som hände var, och var som inträffade hur. Blir ibland pinsamt.

Jag läste i förra veckans tidning att när kvinnor sover för lite så bryts deras hjärnor ned och kommer ut med avföringen. Det var inte exakt så det stod, men det är så jag minns det, och jag kände att jag relaterade ganska tungt till den forskningen. Jag hoppas innerligt att annan forskning visar att kvinnors hjärnceller kan byggas upp igen. Eller det hoppas jag att de gör oavsett vad forskning säger.

En stor fördel är att vi numer bor i Västerbottens inland där luften är frisk, klar och livgivande. De få hjärnceller jag har dansar och leker (med kärrliknande miljö upp till knäna) när jag är ute i friska luften.

Men min kropp just nu, wow, så det är alltså så här det känns att närma sig 40. Det har alltid varit sånt snack om “rynkor som visar att man skrattat och levt” så jag har inte tänkt på att 40 år också kan innebära att det är tyngre att föda barn än när man var, låt säga, 22. Eller 33. Eller så är den senaste bara tyngre än de andra, vem vet.

Sen är jag också ovanligt vek, det är jag. Det har jag alltid varit. Frisk med god kondition men vek.

Här är en bild jag tog i söndags. Jag tyckte att det var hemskt trevligt att nappflaskan gick i samma färgton som bakgrunden på låttexten. Ser ni? Nästan exakt samma färg, otroligt. Nu i efterhand kan jag ifrågasätta varför jag blev så road av detta, men det här är en del av min hjärna that keeps on giving: jag är lättroad, vilket höjer min livskvalitet med ca 700% så tack för den egenskapen.