Allmänt · Betraktelser · Bilder · Högtider · Kristendom · Kristna · Kyrkoliv · Skärmdumpar · Trygghet · Vardag

Vi är så glada i att dö, även om vi dör skrikandes

Såg den här rubriken på Dagen:

“Pingstprofilen Elon Svanell har fått hembud

Och det tog säkert 10 sekunder + att jag var tvungen att läsa underrubriken för att fatta att karln avlidit. Hembud. Det låter som att Early Bird gjort en påknackning hos honom för att lämna paket.

Det finns inga som är så tacksamma och glada för livet men samtidigt så taggade inför döden, som vi kristna.

Jag har till exempel sagt till (de stora) barnen att jag kommer att dö lycklig, även om jag dör skrikandes av smärta. Det sista säger jag mest för att tänk om jag skulle bli överkörd av exempelvis en snöplog. Jag hatar smärta och skulle skrika extremt mycket, särskilt om jag fastnade halvvägs, och inte ska barnen behöva tro att jag dör olycklig bara för att jag kanske dör under plågor och blodskvitter.

En del säger “behövde hon/han lida?” efter att någon dött för att det känns bättre om det skedde stilla, men jag tycker för egen del att det är irrelevant (när jag väl är död/hembudad alltså, jag hatar som sagt smärta), och tycker att alla kan vara lugna oavsett.

‘ Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. ‘ – Filipperbrevet 1:21-23

Allmänt · Bibeln · Bilder · Jesus · Kristendom · Natur och vyer · Tidningsutklipp · Trygghet

Vi är födda till just en tid som denna, Gott nytt år!

Hej mina goa vänner,

Min domän (hejsonja.se) har slutat att pekas mot bloggen, då min årliga wordpress-prenumeration gått ut. Och jag har inte råd just nu, det är andra kostnader som går före.

Det är svårare att hitta till bloggen nu, då adressen är hejsonja.wordpress.com, men det jag publicerar borde i alla fall rimligen gå ut till er som prenumererar på bloggen via e-post.

Jag vill bara önska er ett gott nytt år. Jag har personligen haft ett ganska gott 2021. Livet alltså. Vilken osäker, svajig, härlig, och utmanande balansgång det ständigt är. Och så lika vi människor är, genom alla tider. Helt unika är vi förstås, samtidigt som det är samma gamla upplevelser, om och om igen. Oro, längtan, hopp och förtvivlan har varit samma genom alla tider, om än formen på vissa sätt har ändrats.

Som Kent sjunger i “Våga vara rädd”: En annan tid i samma land, samma gamla rädsla, andra namn, från kalla krig till varma vintrar, svarta hål”.

Eller “Gå och fiska” med Gyllene tider: När man läser filosofer, letar mellan gamla strofer. Tror man det var annorlunda, sexton- sjutton- artonhundra. Icke så, mitt hjärta svider. Samma sak i alla tider!

Eller Folköl och dunkadunka med Svenne Rubins: Hela låten, till exempel raden om bensin, om hiphop, om snuva från Hongkong, om miljöhot.

Och precis så fint som det skrivs i Predikaren i Bibeln:
‘Det som blivit gjort, kommer att göras igen, och det som hänt, kommer att hända igen. Det finns inget nytt under solen. Finns det något om vilket man säger: “Se, detta är nytt”, så har det redan funnits i gamla tider som varit före oss. Ingen minns längre det som har skett förut. Inte heller skall det som sker härefter bli ihågkommet av dem som kommer sedan. ‘ Predikaren 1:9-11

Jag har förstått att många är oroade av saker som händer nu. Jag såg ett klipp från en anti vaccinpass-demonstration (många känner stor oro för förtryck, ökat våld, smitta och tvång och annat) att en mamma var så orolig för tiderna vi är i nu, att hon nästan ångrar att hon fått barn.

‘Se, barn är en Herrens gåva, livsfrukt en lön.’ Psaltaren 127:3

Så tycker jag absolut inte att man bör behöva känna. Här är en tro på Gud dyrbarare än allt annat. Jag tror inte att Gud låter människor födas slumpartat och utan hans översyn och plan. Jag tror att våra barn är födda just för denna tid, som för övrigt allmänt sett hittills varit oslagbart lugn. Så även är vi själva utan tvivel födda för den här tiden, och vi kommer att klara det om vi vänder oss till Jesus för hjälp, tröst, liv och kraft, för det gör man oavsett vilken slags tid eller period man lever i.

‘Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. ‘ Första Korinthierbrevet 10:13

Jag vill inte tjata utan ni som läst mig ett tag vet hur nöjd jag är att vara född här.

Om ni är rädda för döden, lidande och förluster (vilket är fullt naturlig oro som i princip alla har mer eller mindre) så tycker jag att ni bör skaffa en Bibel, börja läsa den, börja småprata med Gud och börja begrunda vad som står i hans bok och vad det innebär. För den är helt proppad med hopp och tröst för oroliga själar, och ger också hjälp att känna igen vad som är rätt och vad som är fel så att man inte bara snurrar runt och väljer falsk trygghet som liks sviker. Den handlar om hur Jesus räddar oss på ett historiskt helt otippat sätt. Hur fångenskap, förtryck, begränsningar, sjukdom osv inte kan knäcka oss när vi är i honom, som Kanye sjunger i låten Selah: “Even when we die we will rise up (HALLELUJAH)”

Jag fattade 2015 vad han gjort och och då blev jag väldigt förvånad trots att nyheten om Jesus är såpass gammal vid det här laget.

De flesta vet bokstäverna av hur han räddade oss: han är Guds son, levde syndfritt, dödades för våra synder och uppstod och lever idag.
Alla någorlunda allmänbildade människor kan rabbla detta både fram- och baklänges. Men det är när poletten trillar ner och man inser vad han faktiskt gjort som man blir djupt förvånad. Det är då man säger “JAHAAAA”.

Jag avslutar året med detta fantastiska norrsken som jag fotade för ett par veckor sen. Jag skojar bara, jag tänkte ta ett kort på mina frysta ögonfransar men slant till och råkade fota närbild på reflexvästen i stället.

Ja och så vill jag tipsa om det här blogginlägget som en gammal församlingsvän skrivit om uppståndelsen.

Gott nytt år!

Allmänt · Betraktelser · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Trygghet · Vardag

Verkligheten bryr sig inte om känslor

Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.

Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.

När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.

Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.

Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller “tror” det tillräckligt mycket.
Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.

Visst har jag, som före detta så kallad “ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.

Jag har skrivit mer om min könsförvirring >här<.

Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.

Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara “herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.

My Little Satan Pony

Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är “I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.

Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.

‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘
-Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27

Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10

Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende.
– Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)


Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.

Allmänt · Bilder · Familjeliv · Illustrationer · Trygghet

Vill visa upp min tavla

Jag fyllde år häromveckan och då fick jag lite olika saker, till exempel en dammsugare och massa godis. Men det jag vill lyfta fram allra mest är den här tavlan som min dotter målat åt mig:

Älskar den!!

Vill idag även skänka en extra tanke till min plats i historien. Av alla tider och alla platser att födas på så föddes jag 1985, i södra Lappland, Sverige. Jag har aldrig upplevt krig, förföljelse, svält, naturkatastrofer eller blivit jagad av vilda rovdjur. Har alltid varit fri och så trygg som man kan vara, med tillgång till en mycket hygienisk vård.

Bästa tiden. Bästa platsen. Och på detta, i ett samhälle som i mångt och mycket glömt bort och vänt Gud ryggen, så har jag ändå fått möta honom till skillnad från så många andra (jag önskar att fler ska vända sig till honom).

Oavsett hur mitt liv fortsätter och slutar så antar jag att jag haft det bättre än 99,9% av alla människor som någonsin levat. Såvida jag då inte skulle få ett rent helvete nu på resterande del. Med tortyr och 50 piskrapp om dagen i 25 år. Jag är glad för varje dag som jag får ha det så här.

God natt, kära människor som jag delar denna historieplätt med.

Barn · Bebis<3 · Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa · Serier · Trygghet

Klimathets och katastrofhot

Så här brukar den ordinarie klimatkris-filmen se ut (där huvudpersonen är allt från Al Gore till Leonardo Di Caprio):

  1. Berättarröst talar om hur jorden vilat i harmoni, men sen kom människan och började bygga industrier. Dramatiska bilder på kolkraftverk och trafikerade motorvägar i Dallas.
  2. En forskare säger att vi använder på tok för mycket resurser och att vi kommer att dö inom några år (tex: “om 8/12/22 år är det för sent, då finns ingen återvändo”). Slutdatumen är olika och “uppdateras” kontinuerligt.
  3. Videon lättas upp lite, kanske spelas nån new dawn-klinkande musik och man får veta att det inte är för sent att vända på skeppet. Nya inventioner tas upp, tex en flodbåt som plockar upp plastpåsar i floder. De intervjuar uppfinnaren, en 12-årig indisk pojke (man lägger ständigt hoppet på barn). Berättarrösten säger att man kan sopsortera, handla på second hand och sluta använda engångssugrör.
  4. Filmen avslutas med “DET ÄR UPP TILL DIG/OSS” och mellan raderna, på grund av allt annat i filmen: “och om du inte lyckas så utplånas vi alla!!!“.

Filmerna brukar ge ett sken av att inte vara skräckporr på grund av “hoppet” i slutet men det rör sig alltså om ren skräckporr med mycket starka “slutet är nära”-insinuationer. 

Förr blev de gulliga djuren massakrerade, inte nu längre

Något jag har märkt när jag har kollat på naturfilm med 2-åringen är att förr så kunde de visa väldigt fina klipp på tex gnuer i flock. Savannen lyste och gnuerna var lyckliga. Så plötsligt kom ett gäng lejon och slaktade den söta gnukalven i flocken. Eller sälar. Knubbiga söta sälar i familjär grupp och så kom späckhuggaren upp ur vaken och isen täcktes med blod. Sånt fick man leva med när man såg naturfilmer som barn.

Därför var jag beredd på samma sak när jag såg på ny naturfilm, jag var redo att snabbspola när jag såg hyyenor ta fart runt ett zebraföl, men rovdjuren kom aldrig riktigt till skott. Ungarna flydde, alla klarade sig, inget blod.
Men vad har naturfilmerna ersatt det med? Klimatvarningar. “Om inte vi människor skärper oss, så kommer både hyyena och zebraföl ATT GEMENSAMT DÖ!!!!”.

Förr var det “survival of the fittest” som vi fick lära oss via Ett med naturen. Nu får den yngre generationen i stället förhålla sig till “ALLA KOMMER ATT DÖ FÖR MÄNNISKAN ÄR EN PARASIT”.

Kul för dem.

Är slutet nära då?

Ja, det tror jag. Men det tror jag inte kommer att ske på grund av naturförstörelse (eller corona) utan på grund av en rad av tidens tecken som går mot sin refräng.
Att vi människor överkonsumerar, att vi har en ohållbar slit och släng-kultur och att vi förstör miljön med en myriad av kemiska ämnen, det råder det inga tvivel om. Men det är ändå inte det som kommer att sätta punkt.
Mänskligheten kommer inte att kunna frälsa sig själva från slutet, utan mänsklighetens enda hopp är Jesus. Man kan likna Jesus med Arken (båten) på Noas tid.

Om någon skulle tro att det här innebär att jag inte tycker att vi inte bör sträva efter ett hållbart sätt att leva i och ta hand om den natur vi fått den tid vi har,
så kan du ha hamnat i en “om du inte tänker precis som mig så bryr du dig inte alls”-fyrkant.

Mitt bästa råd är: Presentera barnen för Gud så att de får möjlighet till evighetsperspektiv och framtidshopp. Den bästa gåva man kan ge dem är att tala om Jesus så att de kan överväga en trygghet och ett äventyr som ingen katastrof i världen kan beröva dem på. För är det inte klimatet eller smittor eller hot om svält och krig och allmän brist så är det alltid något annat som hotar att slå undan marken under fötterna på dem. Alltid!
Död och förödelse har ingen makt över det som Jesus och vi som valt honom delar, och medan vi väntar på det nya så kan vi vittna om, peka mot och leva med detta nya, ovärdeliga, eviga.
Barn ska inte behöva tro att de är slumpmässiga cellklumpar som snurrar runt i en stor tom rymd tillsammans med en och annan sten (som “hotar att träffa jorden”). Det angränsar till barnaga.

Ska de matas med konstanta undergångshot dagarna i ända, utan att ha något verkligt hopp att hålla fast vid förutom att borsta tänderna med tandborstar av ekologiskt odlat bambuträ, och att perfekt bemästra samtidens ständigt föränderliga och motsägande etikettnycker, så riskerar det att förstöra de små stackarna psykiskt. Vi är inte gjorda för att bära hela världen på våra axlar.

‘ Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. ‘

Matteusevangeliet 11:28-29

“Vi har det bättre än nånsin men människor mår allt sämre, varför” frågar man sig, ja, undra varför. Jag lägger min röst på den nya helvetiska folktron att vi endast är djur utan någon given mening eller riktning.

‘Frukta Herren , ni hans heliga, de som fruktar honom lider ingen brist. Smaka och se att Herren är god. Salig är den människa som flyr till honom. Unga lejon lider nöd och hungrar, de som söker Herren saknar ej något gott. Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta Herren .’

Psaltaren 34:9-12

‘Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. ‘

Matteusevangeliet 24:37-39