Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Kristendom · Trygghet

Skrev jag profetiskt om pandemin?

Jag fick en kommentar på inlägget “mänskligheten är inte bortom räddning” och den som har kommenterat tycker att det var profetiskt.

Jag hade helt glömt att jag skrivit det, men inlägget handlar om att en världsvid hälsokatastrof inte för mänskligheten bortom räddning. Inlägget är dekorerat med bland annat denna bild, och det postades precis innan labbläckan i Wuhan.

Kanske är timingen för inlägget profetiskt (inte för att covid var något “supervirus” direkt). Men det kan också vara så att Gud har format mig just för den här tiden.

För de här tankarna om världsvid hälsokris är inte direkt några nya tankar, jag har haft dem hela livet. Det är först efter frälsningen som jag känner lugn och ro kring mänsklighetens nakna sårbarhet. Jag vilar i Guds händer – under och genom allt- för alltid och evigt.

För andra var den här oron kanske ny. För mig var den livslång men stillad sedan flera år tillbaka.

Jag vet inte hur det är med er, men jag kände mig lugn under covidhistorian. Det som jag fann mest oroande med hela spektaklet är människans benägenhet att omge sig av falsk säkerhet och att utmåla fiender och syndabockar.

Jag anser att en kollektiv bearbetning är nödvändig

Jag önskar att vi kunde göra en kollektiv bearbetning av vad som hände, och belysa det här att en del högljutt ansåg att “vaccinvägrare” skulle betala egen vård, inte få tillgång till intensivvård, avstängas från samhällsfunktioner, osv.

För mig är det numer inte alls svårt att se vad det är som gjort, att man har kunnat peka ut och behandla vissa utvalda grupper som andra klassens medborgare med brett folkligt stöd och hejarop. Nu gick det inte så långt här i Sverige så att man dumpade av någon i ghetton, men psykologin (eller anden) bakom detta var i full rörelse. Lycka till att försöka övertyga mig om något annat.

Så fort krisen ansågs avblåst, så glömdes hela det här föraktet mot människor som haft frågor bort, och människor som pekat ut ovaccinerade som faror för allas liv och säkerhet går vidare utan självrannsakan. Hur många förstår i nuläget att vi kollektivt uppvisade symtom på en mycket mörk psykologisk mekanism, som genom historien har lett till många onda handlingar?

Människor har varit desamma i alla tider sen tidens begynnelse. Det vi har gjort förr kan vi göra igen, och det vi gjorde nyss, kan vi göra igen men värre nästa gång. Såvida man inte utvinner någon förfärskad visdom från det. Och jag är inte alls pessimist på något sätt, men värre tror jag att det kommer bli. Det säger jag inte för att jag är profetisk, utan det säger jag för att jag tror att detta är början på födslovåndorna som det står om i Bibeln.

Var vaksamma, oskyldiga som duvor och listiga som ormar. Och håll hårt i er Bibel, då det som står där, kommer att uppmuntra, förbereda och trösta er mycket.

Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Trygghet

Vi ”firar” 20 år tillsammans

Från samma dag vi gifte oss

Denna helg för 20 år sen blev jag och barnens pappa, och min numera make, ihop. Det tycker jag är lite speciellt!

Det här är ett större datum i mitt huvud än vårt bröllopsdatum, då jag inte på rak arm kan säga vilket år eller ens månad som vi gifte oss (men det var antagligen 2016).

Så här i efterhand önskar jag att vi hade gift oss på en gång eller så fort jag blev myndig, men jag förstod inte något av det här med äktenskapet då, jag såg det som en massa papper som man var tvungen att signera och ändå riva sönder sen om man inte ville ha dem mer. Dessutom finns det en förväntan att man ska ha en fest och det orkar jag inte tyvärr. Jag tycker det är nog med arrangemang att klara dagen. Jag vet inte hur man firar 20 år heller? Jag tycker det känns som att det räcker att konstatera faktum och sen firar man kanske nån annan gång.

På 20 år hinner man med ganska mycket även om man, som oss, lever ett rätt intetsägande liv. Eller intetsägande och intetsägande… jo, intetsägande. Det är det bästa av liv. Det är inte som att vi står utan spänning och dramatik och behöver hungra efter större utmaningar.

Det är nog så spännande exempelvis varje gång bebisen tar i och blir röd om kinderna för man vet aldrig om blöjan hållit tätt. Och dramatik fick vi förra veckan när fyraåringen bröt armen på två ställen. Utmaningar finns alltid.

Det är härligt att hänga ihop med min make och han är familj för mig. När jag tänker efter vore det konstigt om inte ens make vore familj, men han hade ju också kunnat kännas som en främling och då hade jag fått skriva så här:

”Det är härligt att hänga ihop med min make, han är som en främling för mig, jag känner honom inte, vem är han?”

På ena bilden hade vi varit ihop i ungefär fyra år, jag var 21 och han 22. Andra bilden tog vi nyss.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Natur och vyer · Trygghet

Jag hinner inte se djuren

Om göromålen vore djur så skulle min safari fylld med djur som jag inte riktigt hinner se. Eller, jag hinner se dem, men jag hinner inte fota dem? Jag hinner inte hoppa ur safaribilen och rida på dem?
Just nu ammar jag jätteofta. Första barnet ville ha mat var fjärde timme och åt i fem minuter innan hon somnade om. Det var det barn som inledde barnaskaran. Detta barn vill äta varje halvtimme i tjugo minuter, sen skriker han till man satt honom i selen och vaggar. Bara det viktigaste blir gjort och resten blir halvgjort eller inte gjort alls.

Märk väl att detta inte är klagan utan bara ett konstaterande att bloggen ligger långt ner bland prioriteringarna. Röran är välsignad, det blir många promenader med 4-åringen och jag tycker mer och mer om Vännäs <3 hjärtemoji.

Hur är det med er då? Jag hoppas att ni har det bra, och att ni trots all oro politiskt vet att det finns all anledning att ändå vara trygg. Jag vet inte hur jag hade känt om jag inte visste att världens skapare har omsorg om mig och familjen. Han kommer, precis som han alltid sagt, trösta, förmana stötta och förse som vanligt, så som han gör varenda dag. Så slipper jag gå på spänn. För det är lite känsligt det här med trygghet, särskilt när man har små barn, tror jag.

Jag läste i Världen idag om en kvinna som uppmuntrar till bön om skydd för våra gränser varje kväll klockan 20. Här är länken. Ett bra initiativ, jag har ställt klockan. Jag tror vi måste be om mer än beskydd också när det gäller vårt kära land. Till exempel omvändelse. Vi har tyvärr trampat väldigt snett och snedare tycks det bli. Exempel: diskussionen om att införa hemaborter, så att abort blir ännu mer “lättillgängligt” (på bekostnad av kvinnor och barns hälsa och säkerhet).

Johanneskyrkan

Allmänt · Bilder · Natur och vyer · på Sonja · Skidor och snöåkning · Trygghet · Vardag

Anja Pärson var i backen

Ska skriva en väldig tråkig sak, en typisk överflödig information som på alla sätt saknar allmänintresse, men jag kan inte hjälpa det: jag är så otroligt trött just nu.
Nu när jag fått det sagt, för jag ville verkligen få det sagt, så kan jag skryta om att Anja Pärson var i vår backe i söndags. Ja jag såg henne inte själv men jag kände hennes närvaro genom min man (som var där).

Själv var jag där i lördags.

Jag var där och assisterade 3-åringen. Jag vill inte trötta ut er med min tacksamhet över att vi kan njuta av syrerik fritid och att vi har fred och frihet och gemenskap och så vidare. Men jag är så glad för det här livet som vi ännu kan leva på vår hörna av jorden.

Jag tror att det är allting kring vaccinpass som får mig att njuta extra mycket. För rätt som det är så kan uppenbarligen ens fina, fria land (som har allemansrätt!) börja dela upp befolkningen i dåligt motiverade grupper där den ena anses vara berättigad större frihet än den andra, och detta med brett folkligt stöd.

Nu har man fått se hur snabbt det kan gå och hur enkelt det är att vända människor mot varandra på grunder ej rotade i sanning och förstånd. Tycker inte längre man behöver fundera på “hur det kunde hända” när det kommer till samhällen i historien där någon grupp plötsligt blivit skydda, utfrysta, förföljda, fängslade och i vissa fall värre än så. Nu är vi inte där i Sverige, (men närapå i andra sk civiliserade länder som Österrike och Tyskland) men psykologin är densamma och människan är sig lik överallt och i alla tider.

Men vad är detta. Här skulle jag skriva ett lättsamt inlägg, ett inlägg som inte berör något laddat i hela vida världen. Ett inlägg om ostsmörgåsar och tulpaner. Och så nämner jag vaccinpasset i kritiska ordalag. Vad är det för fel på mig.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Högtider · Kristendom · Kristna · Kyrkoliv · Skärmdumpar · Trygghet · Vardag

Vi är så glada i att dö, även om vi dör skrikandes

Såg den här rubriken på Dagen:

“Pingstprofilen Elon Svanell har fått hembud

Och det tog säkert 10 sekunder + att jag var tvungen att läsa underrubriken för att fatta att karln avlidit. Hembud. Det låter som att Early Bird gjort en påknackning hos honom för att lämna paket.

Det finns inga som är så tacksamma och glada för livet men samtidigt så taggade inför döden, som vi kristna.

Jag har till exempel sagt till (de stora) barnen att jag kommer att dö lycklig, även om jag dör skrikandes av smärta. Det sista säger jag mest för att tänk om jag skulle bli överkörd av exempelvis en snöplog. Jag hatar smärta och skulle skrika extremt mycket, särskilt om jag fastnade halvvägs, och inte ska barnen behöva tro att jag dör olycklig bara för att jag kanske dör under plågor och blodskvitter.

En del säger “behövde hon/han lida?” efter att någon dött för att det känns bättre om det skedde stilla, men jag tycker för egen del att det är irrelevant (när jag väl är död/hembudad alltså, jag hatar som sagt smärta), och tycker att alla kan vara lugna oavsett.

‘ Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst. Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. ‘ – Filipperbrevet 1:21-23