Ni har kanske hört om föräldrarna i Rydaholms skola som protesterade mot yoga i barnens undervisning och som fick sin vilja igenom.

Jag har sett en del människor i min feed dela det här och några tycker så klart att det Rydaholmsföräldrarna gjorde var förståligt.

Medan det finns några andra som ojat sig eftersom de av nån anledning inte kan se hur yoga går djupare än neutrala “rörelser” och “avslappningsövningar” som “främjar poser vid havet”.

En person som delade nyheten och tyckte att föräldrarna var löjliga skrev det gamla vanliga i ena sekunden:

För att i andra sekunden skriva på det här sättet:

I ena sekunden säger alltså personen att yoga är lika religiöst obundet som fotboll, för att en annan sekund “skämta” om att kristna förmodligen skyr yoga eftersom yogan skulle komma att “lösa upp illusionerna”.

Och det här tycker jag är ganska talande för både yoga och för hur blinda anhängarna kan vara inför att yoga faktiskt går hand i hand med ett andligt (destruktivt) tankesätt.

Det här tänket att “allt är illusioner”  är en sak som skadade mig en hel del innan jag blev kristen.

Jag hade det nämligen svårt med verklighetsuppfattningen redan från början. Världen har känts konstig och främmande för mig så länge som jag kan minnas. Vad är verkligt, vad är inte verkligt? Vem är jag? Finns jag? Varför då? Varför är världen så omständig och opraktisk?

Jag har känt mig främmande i både världen och i min egna kropp och det har känts som att jag inte hör hemma här egentligen.  Jag har inte fattat nånting och jag har inte ens kunnat avgöra vad som är upp eller ner (jag var som folket i Nineve i Jon 4:11). Det var som att jag saknade ordentliga konturer och allt flöt ihop till en stor och obegriplig sörja.

Samtidigt kände jag ju ganska tydligt att det var nånting som jag hade missat, nåt som jag hade sett förbi, nånting som jag glömt bort men hade på tungan och helt frustrerande nära.

För mig var det i alla fall rätt nära till hands att tänka att allt är illusion eftersom allt jag dittills hade upplevt kändes overkligt och diffust.

Yoga, meditation och liknande filosofier snuddade på en förklaring till vad jag upplevde samtidigt som det erbjöd en “lösning”. En lösning som dessvärre gick ut på att göra massa yoga, meditation och att matas med självförnekande så kallad visdom (ni vet, “when I let go of who I am – I become who I might be” och sådant trams).

Vilket så klart inte hjälpte mig ett dugg.

 

Det hjälpte inte dels för att det här tankesättet förvirrade min verklighetsuppfattning ännu mer och löste upp konturerna ytterligare.  Dessutom var den jätteskuldbeläggande. Jag led ju av depression och hade lidit av det i ungefär hela mitt liv. Väldigt lätt då att “bestämma sig”, “inse sin potential” och “fånga drömmar” och sånt när man knappt orkar ta en dusch.

Men dels också för att… när var det tänkt att jag skulle lära mig all denna yoga? När skulle jag hitta tid, resurser och fokus för meditationen som krävdes för att uppnå det där välsignade tillståndet som tydligen bar svar på livets stora gåta?

Det verkade helt ärligt vara nåt som bara gamla uppassade gubbar i Indien lyckades uppnå. Såna där män utan vardagsbestyr och familj.
I en del texter svarade yogis på detta dilemma med “jamen då kanske du inte ska nå meningen med livet förrän i nån annan livstid”. Nämen jaha, vad kul att helvetet alltså skulle börja om ifall jag inte kunde leva upp till kraven denna livstid.

Och till de som kände sig otåliga och ville vara framme på en gång sa de här yogisarna så här: “har du inte tålamod så kommer du få VÄNTA ÄNNU FLER LIVSTIDER FÖR OTÅLIGHET TYDER PÅ OMOGNAD”.

Så för min del såg det med andra ord ut att kunna bli riktigt långdraget om nu detta stämde. Vilken det inte gjorde, hehehehehehe.

För jag kan med stor glädje berätta att yogans “lösning” och andra filosofiers “lösningar” åkte ut genom fönstret i samma stund som Jesus klev in genom dörren – för han har ju redan löst allting åt mig.

Jag har alltså inget behov av nirvana, nån intellektuell “upplysning”, “upplösning av illusionerna” eller vad det nu kan vara andra religioner och tankesätt erbjuder för måldestination. Jag är redan hemma. Nu. Idag. Medan jag är i den här världen. I vardan. Med mina barn, i stressen, när jag äter chips till lunch och när jag misslyckas med allt jag tar mig för (men också när det går bra förstås, hehe).

Jesus stillar min värld, han får den att sluta snurra. Med honom vet jag att jag är trygg, i honom får jag vila. I en värld där allt förändras så har jag en vän som finns där alltid och han håller ett fast tag om mig.

Det går inte att beskriva hur det känns att äntligen få fast mark under fötterna efter att hela livet har haft en känsla av att trampa vatten och falla samtidigt. Men när jag tänker på det blir jag helt uppfylld av tacksamhet och kärlek för det är det absolut bästa som någonsin har hänt mig. Jag älskar Jesus så mycket.

Jag orkar inte gå in djupare på snedtänket i att avfärda yoga som “neutralt” och som “myzig gympa”, men är du som jag var förut och söker efter något äkta och sant att vila dig på (men du kanske tvivlar på om kristendom är din grej) så kan jag i alla fall ge dig några ledtrådar på vad sanningen inte är:

• Är sanningen otillgänglig för tex människor med handikapp och små barn – då är det inte sanningen.
• Kräver sanningen att du förnekar egna upplevelser och känslor – då är det inte sanningen.
• Finns det en hierarki inom sanningen, typ olika steg man måste klara – då är det inte sanningen.
• Kostar sanningen pengar eller kräver redskap och resurser (tex en stuga i vacker bergstrakt, nån medaljong, kunskap om symboler m.m.) för att uppnå en viss insikt eller tillstånd, guess what – då är det inte sanningen.

Sen måste jag säga att kristna föräldrar knappast är oroliga över att barnen ska brinna upp eller liknande för att de kör lite “yoga” i skolan. Förmodligen är “yoga” där barnen låtsas vara albatrosser i en kvart ingen fara över huvud taget. Och nej det är inte många som tror att man blir uppäten av mörkrets furste för att man kör lite yoga på friskis och svettis heller. Grejen är snarare att det är onödigt att ta risken och då menar jag särskilt när det kommer till barn, som detta handlar om.

Och är läraren dessutom ovetandes, flummig eller kanske inte ens tror på en andlighet så spelar det ingen roll hur många rödkindade kvinnor det är som står med ena foten mot nacken och berättar hur hälsosamt det är att “släppa egot” (eller nåt annat som ska låta härligt) – det känns inte säkert och det är inte konstigt om man som förälder vill bättre än så för sina barn.

Det ligger alltså inget “löjligt” eller “orimligt” bakom föräldrarnas missnöje så de som har fnissat åt detta och dragit upp “1800-talet” (ständigt detta 1800-tal) kan kanske försöka tänka ett varv till.

Läs också:
Så enkelt blev jag frälst
För ett år sen köpte jag en massa böcker om ockultism