Klimathets och katastrofhot

januari 28, 2021 Sonja4 Comments

Så här brukar den ordinarie klimatkris-filmen se ut (där huvudpersonen är allt från Al Gore till Leonardo Di Caprio):

Berättarröst talar om hur jorden vilat i harmoni, men sen kom människan och började bygga industrier. Dramatiska bilder på kolkraftverk och trafikerade motorvägar i Dallas.
En forskare säger att vi använder på tok för mycket resurser och att vi kommer att dö inom några år (tex: “om 8/12/22 år är det för sent, då finns ingen återvändo”). Slutdatumen är olika och “uppdateras” kontinuerligt.
Videon lättas upp lite, kanske spelas nån new dawn-klinkande musik och man får veta att det inte är för sent att vända på skeppet. Nya inventioner tas upp, tex en flodbåt som plockar upp plastpåsar i floder. De intervjuar uppfinnaren, en 12-årig indisk pojke (man lägger ständigt hoppet på barn). Berättarrösten säger att man kan sopsortera, handla på second hand och sluta använda engångssugrör.
Filmen avslutas med “DET ÄR UPP TILL DIG/OSS” och mellan raderna, på grund av allt annat i filmen: “och om du inte lyckas så utplånas vi alla!!!“.

Filmerna brukar ge ett sken av att inte vara skräckporr på grund av “hoppet” i slutet men det rör sig alltså om ren skräckporr med mycket starka “slutet är nära”-insinuationer.

Förr blev de gulliga djuren massakrerade, inte nu längre

Något jag har märkt när jag har kollat på naturfilm med 2-åringen är att förr så kunde de visa väldigt fina klipp på tex gnuer i flock. Savannen lyste och gnuerna var lyckliga. Så plötsligt kom ett gäng lejon och slaktade den söta gnukalven i flocken. Eller sälar. Knubbiga söta sälar i familjär grupp och så kom späckhuggaren upp ur vaken och isen täcktes med blod. Sånt fick man leva med när man såg naturfilmer som barn.

Därför var jag beredd på samma sak när jag såg på ny naturfilm, jag var redo att snabbspola när jag såg hyyenor ta fart runt ett zebraföl, men rovdjuren kom aldrig riktigt till skott. Ungarna flydde, alla klarade sig, inget blod.
Men vad har naturfilmerna ersatt det med? Klimatvarningar. “Om inte vi människor skärper oss, så kommer både hyyena och zebraföl ATT GEMENSAMT DÖ!!!!”.

Förr var det “survival of the fittest” som vi fick lära oss via Ett med naturen. Nu får den yngre generationen i stället förhålla sig till “ALLA KOMMER ATT DÖ FÖR MÄNNISKAN ÄR EN PARASIT”.

Kul för dem.

Är slutet nära då?

Ja, det tror jag. Men det tror jag inte kommer att ske på grund av naturförstörelse (eller corona) utan på grund av en rad av tidens tecken som går mot sin refräng.
Att vi människor överkonsumerar, att vi har en ohållbar slit och släng-kultur och att vi förstör miljön med en myriad av kemiska ämnen, det råder det inga tvivel om. Men det är ändå inte det som kommer att sätta punkt.
Mänskligheten kommer inte att kunna frälsa sig själva från slutet, utan mänsklighetens enda hopp är Jesus. Man kan likna Jesus med Arken (båten) på Noas tid.

Om någon skulle tro att det här innebär att jag inte tycker att vi inte bör sträva efter ett hållbart sätt att leva i och ta hand om den natur vi fått den tid vi har,
så kan du ha hamnat i en “om du inte tänker precis som mig så bryr du dig inte alls”-fyrkant.

Mitt bästa råd är: Presentera barnen för Gud så att de får möjlighet till evighetsperspektiv och framtidshopp. Den bästa gåva man kan ge dem är att tala om Jesus så att de kan överväga en trygghet och ett äventyr som ingen katastrof i världen kan beröva dem på. För är det inte klimatet eller smittor eller hot om svält och krig och allmän brist så är det alltid något annat som hotar att slå undan marken under fötterna på dem. Alltid!
Död och förödelse har ingen makt över det som Jesus och vi som valt honom delar, och medan vi väntar på det nya så kan vi vittna om, peka mot och leva med detta nya, ovärdeliga, eviga.
Barn ska inte behöva tro att de är slumpmässiga cellklumpar som snurrar runt i en stor tom rymd tillsammans med en och annan sten (som “hotar att träffa jorden”). Det angränsar till barnaga.

Ska de matas med konstanta undergångshot dagarna i ända, utan att ha något verkligt hopp att hålla fast vid förutom att borsta tänderna med tandborstar av ekologiskt odlat bambuträ, och att perfekt bemästra samtidens ständigt föränderliga och motsägande etikettnycker, så riskerar det att förstöra de små stackarna psykiskt. Vi är inte gjorda för att bära hela världen på våra axlar.

‘ Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. ‘
Matteusevangeliet 11:28-29

“Vi har det bättre än nånsin men människor mår allt sämre, varför” frågar man sig, ja, undra varför. Jag lägger min röst på den nya helvetiska folktron att vi endast är djur utan någon given mening eller riktning.

‘Frukta Herren , ni hans heliga, de som fruktar honom lider ingen brist. Smaka och se att Herren är god. Salig är den människa som flyr till honom. Unga lejon lider nöd och hungrar, de som söker Herren saknar ej något gott. Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta Herren .’
Psaltaren 34:9-12

‘Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. ‘
Matteusevangeliet 24:37-39

Betraktelser · Bibeln · Bilder · depression · Illustrationer · Jesus · Kristendom · mirakel · Psykisk ohälsa · Trygghet · Vittnesmål om Jesus

Varför blev jag av med min depression på en gång medan andra inte blir det?

januari 21, 2021 Sonja12 Comments

När jag kom till tro på Jesus så försvann min depression och sedan dess har jag inte sett till den. Jag har många gånger upplevt nedstämdhet och ångest, oro, stress och tårar, men inte depressionen, den är borta.

Och jag har tänkt på hur det kommer sig att min i princip livslånga depression kunde försvinna så snabbt när det finns många människor som möter eller har mött Jesus, men som fortsatt kämpar med depression.

Det var inte på grund av något som jag gjorde

Vi har fått veta mycket om Guds plan i det stora hela (väldigt skönt när kaoset i världen ökar), men vi vet inte exakt hur Guds plan ser ut på detaljnivå. Vi vet att hans gåvor är goda men vi vet sällan när och på vilket sätt de kommer. Ibland ger han sina gåvor på ett tydligt och av oss ”kamplöst” sätt, och ibland inte, och vi förstår inte alltid varför (han låter oss dock rätt ofta att i efterhand ana) och därför finns heller inga metoder.

Även det är en gåva anser jag, för det betyder att vi inte kan göra trollkonst av vår heliga Gud. Vi kan inte böja hans vilja efter vår som om han vore en gudomlig handdocka. Vi kan inte få det vi vill ha genom ritualer eller symboler eller gester, så som man tror med andra gudar. Man kan inte gå till en guru som vet rätt rörelser, rätt sätt att ordna ord eller möbler. Kommunikationen går hjärta mot hjärta, genom Sonen. När kontakt är upprättad är vi välkomna med allt vi bär på, önskar, längtar efter. Men det är ändå hans vilja som är slutgiltig, då han vet allting bäst.

‘Från himlen blickar Herren ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. ‘
Psaltaren 33:13-15

Så är det och så kommer det att förbli. Jag tror att vi kommer att få klarhet om alla anledningar till att han gör som han gör en dag men fram till dess är vissa saker förseglade och helhetsbilden suddig.

‘Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. ‘
1 Korintierbrevet 13:12

Jag kan inte svara på varför jag blev av med min depression medan andra kämpar vidare. Men jag kan berätta lite om min depression och är sådant det tråkigaste du vet så är det nog bäst att du skippar det här inlägget.

Min depression började tidigt

Största delen av min depression var existentiell. Frustrationen “vad är meningen med allt????” har funnits i mig sedan jag var mycket liten. Jag fick ångest och panik medan jag fortfarande gick i lågstadiet för att jag inte kunde hitta något bestående som aldrig går sönder. Det var fasansfullt för mig att som barn få höra att ingenting är evigt och att allt har ett slut. Det fyllde mig med fasa. Det var ett trauma.

Det startade en stress och ilska hos mig som var lågintensiv och ständigt närvarande då det genomsyrade allt. Varje motgång var färgad av frustrationen för VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR FÖRBANNADE KAMPEN, VARFÖR SKA JAG FORTSÄTTA FÖRSÖKA NÄR ALLT BARA ÄR SOM RÖK.

Jag blev alltså inte bara arg på motgångarna och kampen, jag blev arg på meningslösheten i dem, vilket gjorde mig ännu mer förbannad och arg, och det sprack upp en djup avgrund av hopplöshet inom mig som jag upplevde att ingen kunde förstå.

De som kände mig i min uppväxt kan säkert minnas både en och två gånger som jag fick fullständiga härdsmältor av ilska. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig.

Konsten att tänka positivt med en yxa i bröstet

Med åldern vände jag frustrationen inåt och försökte fylla tomrummet med olika tankeprinciper, både andliga och “världsliga”, som jag läste om. Eftersom jag är andligt lagd så var det helt klart överhängande andligt.

Dessa tankeprinciper (inom exempelvis hinduism/yoga, nyandlighet) var lika uppbyggande som rådet att tänka positivt “för allt är bara en resa”, medan hjärtat huggs ut med en yxa. För varje försök att finna hopp blev tomheten större, men jag fortsatte leta med allt större engagemang. Hela tiden för att förlora en ny bit av det jag trodde att jag hade. Det var som att äta och dricka men det jag åt och drack gjorde mig bara törstigare och hungrigare.

Jag fortsatte ändå, för fann jag inget som kunde mätta så skulle jag behöva ta livet av mig. Det var en handling som jag helst inte ville utföra men som jag motvilligt ändå närmade mig väldigt snabbt mot slutet då jag fick allt svårare att stå ut, det gjorde bara ondare och ondare att leva.

Det var som en spricka genom hela min ande, en saknad som genomsyrade hela min själ, genom märg och genom ben. Det fanns ingenting där. Det fanns ingenting, det var tomt och jag var tom, jag var som en levande död.

‘Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ‘
Johannes 6:35

Livets bröd

25 augusti 2015 bad jag Jesus enträget om hjälp för jag hade läst att jag genom hans blod (det vill säga hans offer och seger) kunde bli ett barn till Gud Fader som det står om i Bibeln. Jag hade läst om hur stor, mäktig och oövervinnerlig Gud är, och för en gångs skull lät det inte alls dumt att tillhöra honom. Han hade förefallit ointressant, arg och skrämmande men nu var det som att hans ansikte lyste mot mig.

Hans famn verkade lockande trygg och jag ville dit, så jag bad, jag bekände uppriktigt Jesus som frälsare, jag bad honom tvätta mig ren och att rädda mig. Sen vände jag mig till mina osynliga plågoandar och sa att nu är jag under Guds beskydd, så nu måste ni gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.

Jag vet inte klockslag men så stod Jesus plötsligt bara där innanför min själs tröskel. Med sin person fyllde han avgrunden inom mig som varit öppen så länge, och fyllde upp den med ljus och liv. Där bosatte sig Guds Ande precis som det står utlovat i Bibeln, den perfekta pusselbiten, och jag förstod i ett ögonblick livets mening och det gör jag naturligtvis fortfarande i skrivande stund. Jag vet livets mening. Det jag önskat allra mest, det jag längtat efter, saknat och sökt så länge, fick sitt svar genom Jesus. Genom Jesus och ingenting annat. Värme spred sig i lungor och i hjärta och jag som var som död fick liv. Jag fick liv, jag har liv. Och det är inte mitt. Det är hans. Allt är hans och mina andetag är inte längre mina, de är hans.

Man ska inte jämföra

Kan det vara så att depressioner kan bero på olika saker, för att vi är olika och har olika livserfarenheter? Kanske tillkommer den inre svärtan på olika sätt och sitter på olika ställen av vårt väsen? Kanske botas en del typer av psykisk ohälsa genom tid och en kirurgs precisionsarbete? Jag vet inte.

Jag har andra problem än depression som tagit och tar tid, och kommer fortsätta ta tid, för de sakerna är intrasslade, instängda i “rum” och består av gamla invanda tankebyggnader. Så var det inte med depressionen. Den var en stor iögonfallande klump i mitten av mig, den syntes från alla vinklar. Just den djupa depression som jag led av tror jag inte kan samexistera med Guds Ande. När han flyttade in upplöstes depressionen som när ljus löser upp mörker. Jag tror inte att jag är immun mot depression då jag är känslomässigt vek, men jag betvivlar att jag kan bli deprimerad på samma sätt och på samma område som tidigare för den avgrunden finns inte mer. För att den skulle kunna mörkna på det sätt det var innan skulle Jesus måsta lämna mig och det kommer han inte att göra.

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla fast vid allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”
Matteusevangeliet 28:18-20

Vad vill jag säga med det här inlägget? Vill jag säga att Guds vilja är att vissa ska vara deprimerade? Absolut inte, jag tror inte att en modlös ande är hans vilja för någon alls.

“Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” – 2 Tim 1:7

Depression är ett svårt ämne som jag är dåligt skodd för, det måste jag understryka. Jag förstår inte vad deprimerade kristna kan ha behövt gå igenom och jag kan inte heller föreställa mig det. Jag vill inte sitta här och säga att det är enkelt eller att jag förstår, det jag vill är att uppmuntra att fortsätta utforska honom, att fortsätta upptäcka vad hans vilja är för dig och att fortsätta utforska vad som rätt, sant och heligt.

Läs Bibeln med hjälp av en läsplan varje dag. Be honom förstå vad du läser. Mängd text är oviktigt. Be honom öppna dörrar inom dig som du stängt och glömt bort och be honom städa och lysa upp varje vrå. Sluta lyssna på musik med destruktiva texter och att mata dig själv med serier och filmer som innehåller sex, våld och allmänt förfall (det är inte nyttigt). Lyssna och sjung med i psalmer och lovsång eller ha tyst omkring dig. Förlåt människor om du inte förlåtit, inklusive dig själv. Be om uthållighet, för tro och styrka och tröst och hopp. Be för hjälp att bryta med dåliga vanor och att bygga heliga rutiner och tankar. Be för en tacksam ande så att du kan se och uppskatta det som är omkring dig. Be för att få formas efter hans design, och framförallt: be om att få vara rotad i kärleken, nåden och sanningen, så att du slipper föras på sidospår av lögner eller hamna i nån obarmhärtig fånggrop av självfördömelsetankar på grund av allt du inte klarar och förstår.

‘För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ‘
Filipperbrevet 4:8

Och anpassa är inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom.
Rom 12:2

‘Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. ‘
Efesierbrevet 3:16-19

Jag tror att han kommer snart.

Betraktelser · Bibeln · Bilder · depression · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Sometimes I want to give up everything

januari 23, 2020 SonjaLeave a comment

Något jag har märkt och konstaterat mycket starkt är hur låg stresstålighet jag har.

När de byggde om i badrummet förra året så fick jag blödande tandkött, så svår magvärk varje dag så att jag knappt kunde stå upprätt, och så fick jag min första panikattack sen jag kom till tro.

Min gissning är att mina chanser att överleva i det vilda är ungefär samma som en Chihuahuas chanser.

Har jag mer än en sak att göra på en dag utöver jobb, hushåll och att ta tillvara på barnen så får jag direkt känslan av “totalt fullspäckat schema”. Jag har inte tid med vänner. Hur ska man ha tid att umgås med folk när man samtidigt ska ha koll på att styra sin kropp? Händer ska lyftas, man ska undvika att vara oförskämd av misstag, fötter ska kläs med skor vid rätt stund, och dessutom ska man hålla koll på mat och kläder och damm på möbler och golv. För att inte glömma hygienen. Hur gör folk för att hinna och orka med något utöver detta?

Orsakerna till att jag förmodar att jag skulle varit död om jag inte fått insikt om Gud är flera, men en av dödarna jag höll på att dö var faktiskt utmattningsdöden. Jag hade så mycket att hålla reda på och så många tankar att bära. All min kraft gick åt att hålla ihop. Men det var förstås ingenting som någon såg på utsidan. På utsidan såg det ut som att jag inte höll reda på något.

Den här bilden älskade jag för det var precis så här

Jag brukar säga att när Jesus kom så blev han kraften som håller ihop skärvorna av mig själv. Jag har många skärvor, och jag undrar hur skör jag är egentligen? Väldigt skör uppenbarligen. Utan honom vittrar jag sönder och faller i bitar.

Förr hade jag en t-shirt som jag bar ofta, jag älskade den. Motivet såg ut exakt så här:

Jag tyckte om den för att den harmoniserade med mig. Jag blev glad av att se på den.

Men nu när jag såg att min dotter hittat den och hade på sig den för ett tag sen så tyckte jag att den enbart var hemsk.

Jag har fortfarande skärvor, men Gud håller ihop dem och han fyller bitarna med syre.

Jag tänker att det är lite som kroppsdelar som har drabbats av kallbrand, och så helt plötsligt får de fungerande blodcirkulation och börjar leva igen. Så gjorde han med skärvorna, när jag gav dem till honom och bad honom rädda mig. De var döda men han gav dem liv. Hela jag fick liv igen, ett nytt liv. Det är det som är pånyttfödelsen.

‘”Jesus svarade: Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”
Nikodemus sade: “Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?”
Jesus svarade: “Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt…”‘ – Joh 3:3-8

Innan jag mötte honom upphörde jag till slut att se meningen med att försöka. Om man liks är som stoft i vinden, vad är det då för idé att kämpa? Vad är det för idé att lyckas, om man nu gör det? Hur bra känns det, och hur länge känns det bra? Hur kan det vara värt kampen, om man ändå förblir tom inuti och blir till jord efteråt?

Men ni vet väl vad Jesus säger?

“Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. “ Matteusevangeliet 11:28-29

‘ Jag är dörren. Den som går in genom mig skall bli frälst, och han skall gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd. ‘ Johannesevangeliet 10:9-10

Är han ett lyckopiller?
Nej. Han är vår frälsare, och han lovar inte lycka i det här livet, tvärt om. Livet är som det är och Gud låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga (Matt 5:45). Det betyder att både gott och ont kommer att hända alla oavsett om man tillhör Honom eller inte. Det han lovar är att gå före, bredvid och bakom, med liv, hopp, stöd, och med tröst och med helande på sätt som vi för det mesta (aldrig?) ens kan föreställa oss i förväg (han är väldigt annorlunda mot den här världen). Han visar att livet är en helig gåva och han gör det värt att kämpa. Och sedan, när tidsåldern är slut, så blir gemenskapen utan glappkontakt.

“Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen” 1 Tim 6:12

“Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv blivit fullkomligt känd. Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken” – Paulus 1 Kor 13:12

Abort · Allmänt · Bilder · Jesus · Kyrkoliv · på Sonja · Psykisk ohälsa

Är på utbildning i Stockholm #oplaneratgravid #efterenabort

oktober 19, 2019 SonjaLeave a comment

Just nu är jag i Stockholm på utbildning för oplaneratgravid.se. Det är fullspäckat schema hela helgen så även fast jag har människor boende i Stockholm som jag skulle vilja träffa så kommer det inte att hinnas med.

Det är trevligt att äntligen träffa alla på utbildningen och att se hur liknande arbete ser ut i Finland. Samtidigt är det tungt att sätta sig ned och se hur det ser ut i vården, och se hur kvinnor missinformeras och sedan måste deala med sina känslor efteråt själva. Det är som att titta in i ett stort gapande mörker, som sker helt öppet mitt framför våra ögon. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen, av så många anledningar.
Det är så många kvinnor som gjort abort som lider i det tysta, och så många kvinnor som pressas utan att ens kunna ana att det de är med om är ett övergrepp. Och de här kvinnorna kan vara mycket närmare än vad vi tror.

Men vi tror på att det här kan förändras, och det måste förändras.

Snälla, om du ska kommentera något om aborträtt vs. abortförbud, så råder jag dig att spara den tiden och låta bli och försöka tänka på de här problemen utan den utgångspunkten. Det här inlägget handlar inte om abortförbud vs. aborträtt. Ja jag är emot abort, det vet ni, embryon och foster är fullvärdiga människoliv. Men det finns saker i det här som är värda så mycket mer nyans än “för vs. emot”. Kvinnor som känner sig tvingade till abort (och i vissa fall är de verkligen tvingade) men som kan välja ett annat alternativ om de bara får en ärlig chans, är verkligt och det är vanligt. Och kvinnor som lider efter abort, är också verkligt, och tyvärr även det vanligt (även såna som inte ångrar själva aborten).

Ett arbete som vi också har (men där är inte jag med) är faktiskt arbetet med efterenabort.se. Är jätteglad för att jag är med i en förening som har det här arbetet.

“Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.”
1 Kor 15:42

Ni kristna vänner där ute får gärna be för oss, till exempel på era möten i söndag. Be för ett uppvaknande på de här områdena i Sverige, be för att abortdebatten ska sluta vara så ensidig och fördummad, och att vi ska kunna prata om det här på ett bra sätt fastän det är ett så känslosamt ämne.

Om du som läser det här känner att du skulle vilja donera en slant till oplaneratgravid.se, så kan du göra det här.

Kram!

Bild 2019-10-18 kl. 23.52.jpg

Bild på mig här på hotellrummet

Bilder · Jesus · Kristendom · Kristna · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Själens vila

april 28, 2019 SonjaLeave a comment

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?