Abort · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Lycka är inte meningen med livet

När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.

Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.

På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.

Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.

Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.

Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.

De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”

2 Korintierbrevet 1:3-4

Meningen med livet

Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.

Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande

Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.

Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.

Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.

Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.

”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”

”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10

Betraktelser · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Jag hatar “välj glädje” och här är varför

“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.

Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.

Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.

Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.

Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.

Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde

  1. uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
  2. Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
  3. Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.

Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.

Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.

Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?

Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.

Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har samlat vinden i sina händer?
Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
Vem har fastställt jordens alla gränser?
Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?

Ordspråksboken 30:4

Abort · Bibelcitat · depression · Kristendom · Psykisk ohälsa

Synen på abort gjorde mig deprimerad

Jag led av depression från när jag var tonåring fram till att jag var trettio år gammal. Trettio år gammal bad jag till Jesus om hjälp och depressionen försvann mirakulöst från en dag till en annan. Sen dröjde det inte länge förrän jag började känna mycket stark avsmak mot abort.

Det tyckte många var fel, och de tyckte att jag genast skulle ändra tillbaka. Bli för abort igen. Prata nedlåtande och avhumaniserande om ofödda foster, för då är man En Fritänkande Kvinna. Återinföra ord som ”inte levande”, ”inte människor”, “cellklumpar” och “parasiter”, när jag talar om de minsta utav oss. “Hatar du kvinnor? Varför vill du att kvinnor ska dö?”

Många spekulerade att jag kanske gått och blivit medlem i en sekt. Hjärntvättad av en pastor! Det dessa personer inte tycks förstå är att depressionen, och synen på abort, var mycket intimt sammanlänkade.

Alla blev glada för mig när Jesus tog bort depressionen. Lite skumt det där med Jesus kanske, men okej. Färre blev glada när Jesus gjorde att jag fick ändrade tankar kring livet och människan.

Att jag blivit mot abort är inte en fristående idé som jag kan hänga av som en hatt. Tyckte jag att abort var rätt, så skulle man behöva ändra hela tankebygget. Om jag tyckte att abort var rätt, skulle jag behöva kunna säga “det spelar ingen roll om jag dött i fosterstadiet” eller “lidande skulle göra livet meningslöst”. Jag kan inte säga något av de där sakerna längre.

Jag läste nyligen att hebreiskan har samma ord för Barmhärtighet och Livmoder. Bara en sån sak. Gud är barmhärtig. Gud är livmoder (inlägg jag skrev långt innan jag hörde detta).

Min gamla tankevärld, den som gjorde mig deprimerad, byggde på relativitet och prestation. Den nya bygger på stabilitet och om styrka i det svaga. Den handlar om tro på Guds löften och det handlar om hopp på det som inte ännu syns.

“Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” 2 Korinterbrevet 4:6-7

Jag kan inte gå tillbaka och bli för abort utan att samtidigt mista övertygelsen om Guds omsorg om de svaga och till synes menlösa. Att var och en är formad och skapt till en dold skatt, som förvaras i lerkärl. Med andra ord: jag skulle behöva mista övertygelsen om Guds omsorg om mig. För att jag åter igen skulle kunna förakta och nedvärdera människan när hon är som svagast och mest beroende av barmhärtighet, så skulle jag behöva förakta och nedvärdera mitt egna liv.

Det kan jag inte, och även om jag skulle kunna, varför i all världen skulle jag vilja.

Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 1 Kor 1:27-29

Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa

Därför är jag kritisk till kroppsaktivism

En grej som är populär i feministiska kretsar är kroppsaktivism-konton i sociala medier. Där visar kvinnor med icke-ideala kroppar upp sig avklätt. Syftet är att få sig själv och andra kvinnor att må bättre.

Det brukar ha sin botten i att de, i många år, har hatat eller skämts för sina kroppar.

De har sett hur “fula män” rör sig fritt utan att skämmas. De upplever att de fula männen får uppskattning för sin personlighet och eventuella humor, medan kvinnor har upplevt personligheten som helt förbisedd. Som om de vore objekt.

Målet med många av dessa konton är att visa att kroppen är okej hur den än är formad, och att vi kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet.

Många är de kvinnor som har vittnat om att kroppskonton har hjälpt dem.

Så vad är det som gör mig tveksam?

Det finns många saker som gör mig tveksam men jag tänker fokusera på tre punkter.

1. När är kvinnor objekt och när “äger de sig själva”?
Feminismen kritiserar att kvinnor kläs av offentligt, men det upphöjs om kvinnan ifråga tycks “äga sin sexualitet/kropp/” och, viktigast av allt, “inte tillfredsställer den manliga blicken”.

Huruvida man tillfredsställer den manliga blicken är dock svårt att säga, för det finns ingen exakt gräns. Man kan endast ha ett hum. Kvinnor som har varit lite “för ideala” och som har poserat lite för “tillfredsställande” har genom tillsägelser, drev och ibland attacker fått höra att de är skadliga för rörelsen. Dessa kvinnor har tillrättavisats och fått lova att aldrig mer visa sina lite för snygga kroppar “på tjockas bekostnad”. Som sagt: När anses de avklädda bilderna vara skadliga, och när är de avklädda bilderna #girlboss #queen #slay?

Om en för smal kvinna säger att hon genuint tror att hon är tjock så räcker inte det. “Känslor har inte alltid rätt” säger då en rörelse, som inte helt sällan anser att män kan vara kvinnor, om de “känner sig” som kvinnor.

2. Det gynnar snuskhumrar
Jag skulle säga att avklädandet av kvinnokroppen främst gynnar snuskhumrar och samhällets förfall. Det är som att man inte vill veta av att det finns något i det motsatta könet som kallas för lust. Eller så tänker man att män kommer att sluta känna lust för kvinnokroppen efter ett tag?
Om man inte kan hantera att män och kvinnors kroppar är olika så tycker jag att det är mycket bättre att upprätta likhet genom att män börjar täcka sig istället. Jag anser att våra ungdomars säkerhet och integritet går före en högst symbolisk och dum så kallad frihet att visa sig naken. Ta rörelsen “free the nipple” till exempel, som anser att även kvinnor ska kunna visa bröstvårtorna öppet och oladdat, som män. Har man tänkt att det ska gälla utan åldersgräns och att 13-14-15-åriga tjejer ska kunna posera topless? Och det skulle skydda unga flickor och förbättra samhället hur?

Goals

3. Fokuset på kroppen minskar inte
Stirrar man på kroppen och talar om kroppen så blir huvudet av kroppen fylld. Sen så är det uppenbart att många kvinnor som gör feministiska utvik har gått från att vilja tillfredsställa den manliga blicken, till att tillfredsställa den feministiska. De avklädda bilderna svämmar över av uppmärksamhet, och ju mer av den här bekräftelsen som de får, desto fler bilder på samma tema blir det. Visst får de kritik, men då går en armé till motattack i en känsla av systerskap, kamp och riktning.
Man ser att känslan av “det är vi mot de andra” är stark, för när någon som varit tjock plötsligt går ned i vikt, så pekas de ut som svikare, hycklare och avfällingar.

Vad ska man göra då?

Jag tror att en bra plats att börja är att se den som har skapat människan, vilket är Gud. Jag är kreationist vilket innebär att jag tror att vi är eftertänkt formade av en intelligent och personlig Skapare. Jag tror att allt skapat har en plats och ett syfte i en mycket större bild. I andra trosuppfattningar tror man ofta att själen är gammal (uråldrig? evig?) och flyttar in i kroppen, men jag är helt övertygad om att både kropp och själ blir till vid samma ögonblick – vid befruktningen. Jag finner ingenting i Bibeln som visar att vi har något liv innan dess. Reinkarnation är en myt.

Kärlekens innebörd och syftet med våra liv får vi från Gud, genom Jesus, och ingen annanstans ifrån. Så mitt råd är att börja där, att söka Guds son för förlåtelse, helande och undervisning. Det är inte en enkel och snabb väg, men när vi lär känna den som format oss, när vi får en chans att börja om, så får vi också en ärlig chans att lära känna oss själva. Sanningen om oss själva, kroppen inräknad, är del av den sanning som gör oss fria.

“Jesus sade till de judar som kommit till tro på honom: ‘Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria'” Joh 8:31-32

Sammanfattningsvis

Jag vill mena att kroppsaktivismen söker frihet och kärlek, vilket är goda mål, men jag anser att metoderna leder fel. Dessutom är det tveksamt om rörelsen förstår vad verklig frihet och kärlek är. Kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet, men fokuserar man på kroppen och sätter tillit till mänsklig bekräftelse så hamnar man lätt i en destruktiv spiral av toppar och dalar. Jag tror att Jesus för oss mot målen på ett mycket bättre och hållbarare sätt.

Betraktelser · Jesus · Kristendom · mirakel · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Säger alla Guds namn varje dag?

Jag ska berätta varför jag tycker att den här killens video låter logisk.

Sammanfattning: Killen i videon berättar att namnet som Gud berättar för Mose är YHVH. Detta tolkas som “Jag Är”, samtidigt som det kan tolkas som ljudet av in- och utandning. Det betyder att alla, även ateister, säger Guds namn hela sina liv till de dör.

Jag tar sociala medier-undervisning med en nypa salt men när det kommer till det han säger så skulle det inte förvåna mig om det stämmer.

Från att ha svårt att andas (inte fysiskt men så starkt att det var fysiskt påtagligt) så har jag, sedan jag blev frälst, haft lätt att andas. Jag har skrivit om det bland annat i inlägget “Gud eller nervsjukdom?”.

Så här skriver jag i inlägget: “När jag blev frälst drog Jesus upp mig ur det vattnet och satte mig på land, och det var som att det var där och då som jag drog mitt första ordentliga andetag.”

När jag och min make blev ihop brukade jag vilja att han la sin hand på min bröstkorg för jag ville så gärna att något skulle kunna lindra knuten, smärtan och mörkret som fanns där. Det gick naturligtvis inte.

Men efter att Jesus förlät mig allt och gav mig det nya livet har jag velat lägga min mans hand på min bröstkorg för att jag vill att han ska känna värmen därifrån.

Andningen har jag med mig varje dag, och den påminner mig om honom, och därför tycker jag att det killen i videon säger låter logiskt.

Hjärta mot hjärta