Tre låtar som jag lyssnar på

september 20, 2022september 20, 2022 SonjaLeave a comment

Jag lyssnar inte så mycket på musik men när jag väl lyssnar så är följande tre några som just nu spelas emellanåt (mest i bilen).

Boba Fett Theme

Fyraåringens pampiga favorit. Hur snyggt är det inte att lyssna på denna samtidigt som man genom bilfönstret ser ut över Västerbottens ståtliga och vilda natur. En kväll i vintras huserade ett enormt norrsken över himlen när vi körde hem från Umeå samtidigt som denna Ronja Rövardotter-inspirerade låt var på högtalarna.

Kom lova vår Gud

Vem kan motstå att ta på sig en sombrerohatt och dansa till tonerna från denna melodi? Jag kan, men det är svårt.
Favoritrader: För ännu ger Gud sin Heliga Ande, som väcker vår tro att Jesus är HERRE.

Så länge skutan kan gå

En fantastisk låt som handlar om en sjömans insikter om livet. Favoritrader: Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?
Annan favoritrad: Så ta med glädje ditt jobb fast du lider, snart får du vila i eviga tider.

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

maj 17, 2021januari 20, 2022 Sonja2 Comments

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är “femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är “femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det “starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. “Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar

Allmänt · Betraktelser · Musik · Youtube

Näsblodsmusik

mars 18, 2019 SonjaLeave a comment

Det finns en ganska smal genre musik som jag vill kalla för näsblodsmusik.

Bakgrunden till att jag vill kalla det för det är för att låtarna ger mig vibbar av blodförtunnande mediciner och/eller enorma mängder stark astmamedicin.

Mitt tydligaste exempel på det är låten “räck mig min hand” med Arthur Erikson som jag la på lillens spellista utan att ha lyssnat på den ordentligt först.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=mSydrKHaQM8]

Varje gång jag hör den så blir det som att blodet blir tunt och hjärtat börjar slå stressat – som av astmamedicin. Och det har alltså inte med eventuell ålder på sångaren att göra. Det har att göra med att låten osar astmamedicin.

Här är ett annat exempel på näsblodsmusik, Guld och gröna skogar av Hasse Andersson.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=k9tHJPpew5s&w=560&h=315]

Anledningen till att jag kallar det för näsblodsmusik är för att det känns som att jag ska börja blöda näsblod när jag hör låtarna, och på grund av det tunna blodet, den höga pulsen och den eventuella bristen på vita blodkroppar som låtarna förmedlar så känns det som att näsblodet i så fall skulle komma i en ödesdiger mängd.

Så ja, jag har tagit bort Räck ut din hand från sonens spellista. Jag vill inte att han ska få hjärnskador.

Betraktelser · Bilder · Böcker · Familjeliv · Musik · Vardag

Den sämsta barnlåten #förstapris

december 10, 2018 SonjaLeave a comment

Jag prenumererar på Goboken som är en tjänst där man får hem dåligt översatta böcker från danska (?) en gång i månaden. De första tygböckerna är jättebra pga prassel och snören men efter dem har jag avbeställt det mesta. Denna månaden blev jag dock lite sugen på en gullig bok med barnsånger.

Öppnade boken och ångrade mig:

Fy. Har alltid avskytt den här.

Minns när vi sjöng den på dagis och alla barnen stod i ring och sjöng runt en fröken som format ena armen som en snabel. Sen hämtade fröknen en “annan elefant” som också formade sin arm som en snabel. Och så fortsatte det så, barnen lunkade omkring i rad med sina armsnablar, till alla barnen blivit “elefanter”.

Det var outhärdligt tråkigt och meningslöst. Ja, många barnlekar och sånger är meningslösa. Det kan man kanske säga? Men det här är faktiskt i en klass för sig.

Det spelade ingen roll om man fick bli elefant tidigt eller sent i “leken”, det var lika tråkigt hur man än gjorde.

Jag tycker att “En elefant balanserade” påminner om hur sysslor i vuxenlivet kan kännas ibland. Som till exempel när man måste ut i regnet för att köpa buljongtärningar och potatis till middan, trots att man inte har nån lust. Och det är två kilometer till affären och man har ingen bil. Ni vet den känslan. Den känslan fick jag nog första gången i livet när vi sjöng den här låten på dagis. Man ställde sig i ring och såg fröken forma sin arm som en snabel och man tänkte, åh nej… inte den här igen. Och så satte man igång autopiloten och bara sjöng och spelade med samtidigt som man i sitt inre hörde en osynlig brun ton.

Ekorrhjul. Det var känslan av att vara fast i ett ekorrhjul som jag fick!

Den påminner mig faktiskt lite om den där låten “Man vänjer sig” av Kjell Höglund.

Vem hade kunnat ana att jag var ett barn som inte många år senare skulle utveckla depression.

Nä jag är glad att vara vuxen. Att vara vuxen och ha barn är mycket bättre än att själv vara ett barn. I alla fall om man är en vuxen som inte är deprimerad och som har funnit meningen med livet.

Allmänt · Bilder · Jesus · Kristendom · Musik · Youtube

Min musiksmak, profan musik och vad jag inte gillar med den lättillgängliga kristna musiken

november 28, 2018 SonjaLeave a comment

Idag tänkte jag att jag skulle svara på lite fler grejer i samma inlägg

“Vilken musik gillar du? Hemma och i kyrkan?”

Generellt så lyssnar jag inte så mycket på musik, jag tycker att det är ganska ansträngande och jobbigt för hjärnan för det verkar vara så att jag inte bara kan låta saker vara utan jag vill helst ta in och analysera allt, vare sig jag vill eller inte. Jag föredrar brummandet från frysen eller diskmaskinen framför musik oftast.

Men tidigare i livet så har jag helst lyssnat på musik som har sångtexter som handlar om djupare värden än alkohol, droger, sex, förälskelse och att köpa grejer (på tal om hjärntvätt i det här inlägget så innehåller musik rätt mycket hjärntvätt) (och jag har lyssnat en hel del på sån musik med). Eller djupare och djupare. Jag lyssnade mycket på Kenneth and the Knutters och Svenne Rubins när jag växte upp. De sjunger om att köra vespa, jaga älg och köpa bröd. Det gillade jag! (gillade inte låtarna om att dricka öl)

Annars har jag lyssnat mycket på blandad musik. Jag tänker sponant på Imagine Dragons. De har låtar med dold andlighet bakom textraderna och det uppskattar jag ju alltid när jag är en *andlig person* och jag relaterar mycket till Dan Raynolds som skriver många av låtarna. Hur det var innan jag blev utkallad från Egypten alltså. Jag brukar säga att “the satan is strong i this one”, lite på skämt, mycket på allvar.

Jag har inte lyssnat så mycket på kristen musik hemmavid heller. Det mesta som finns omedelbart utan att man måste gräva låter ungefär likadant och det är svårt att hitta något som är originellt. De påminner väldigt mycket om låtar om förälskelse vilket jag aldrig haft nånting för. Det är liksom “Jesus du är störst och vackrast” hela dagen lång med suckande röster – vilket är sant och bra mycket vettigare än vanligt förälskelseGNAGANDE (som gärna uppföljs av nån låt hur man på bästa sätt lämnar den där personen som tydligen var en skithög?) – men jag skulle uppskatta låtar som handlar mer om bibliskt innehåll. Typ dramatiskt, svåra citat, hyllningar på specifika mirakel, specifika exempel på Guds kärlek! Fick ett tips på en sån låt för ett tag sen här på bloggen:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=WQgl12_btSQ&w=560&h=315]

(Hosea var en profet som Gud sa åt att gifta sig med en prostituerad. Hon var otrogen och lämnade honom men gång på gång så hämtade han tillbaka henne, förlät, och fortsatte att älska henne. Hans fru var en bild för Israel – Guds förlovade folk)

I kyrkan är det en helt annan sak. När två eller fler möts i Jesu namn så är han där och då blir typ all musik som upphöjer honom plötsligt bra. Särskilt såna man känner igen och kan texten eller åtminstone melodin på. Psalmer, Segertoner, nya, gamla lovsånger, det spelar ingen roll. Skulle nog säga att jag föredrar gamla. I kyrkan skulle sån musik jag önskar ett stycke ovanför kanske inte ens göra sig bra?

En sak har ändrats sen jag fick Stickan i alla fall. Jag har i princip helt slutat lyssna på profan (alltså okristen) musik för jag orkar verkligen inte med det. Inte ens för att analysera och ta tempen (vilket jag annars har gillat som nån form av hobbyverksamhet). Jag får huvudvärk och blir tjock i halsen av avsky vissa gånger. Imagine Dragons har gett ut nytt nyligen och även fast deras låtar inte brukar vara så himla hårda känner mig noll intresserad av att höra om Dan Reynolds inre elände. Stackarn behöver hjälp. Och så känner jag för ungefär alla populära artister. Beyoncé inräknad. Fattar inte hur man kan lyssna på hennes sångtexter utan att bli seriöst orolig för henne.

Jag lyssnar mest på barnmusik och kristen musik nu, jag har kanske blivit mjukare och känsligare sen jag födde. Lyssnar just nu mest på Pelle Karlsson. Jag har aldrig gillat “My Way” med pompöse Frank Sinatra men “Jag håller hans hand” med Pelle Karlsson – [gestikulerar som en italiensk kock som just smakat bästa pastan] – moah! Och jag gillar hur fräck han törs vara i “Han finns där” där han sjunger att de som tror enbart på vetenskap “lever helt mekaniskt”. En sån provokatör!

Så det blir en del lyssnade tillsammans med lillen. Hans favorit är “Han är min glädje och lovsång”. Nej jag skojar bara. Hans favorit är “Dansa mina fina fötter” tätt följt av “Huvud axlar knä och tå”. Jag förstår honom. Tänk att upptäcka att man har fötter, huvud, axlar, knän.. och till på det, TÅR!

Men för det mesta får det vara tyst.