Betraktelser · Illustrationer · Motstånd

När vaccinet var som tjat-sex

Så här skrev jag i ett inlägg 2018 om när jag blev erbjuden influensavaccin 2017:

“När jag fick rekommendation och en broschyr om influensavaccin på MVC i början av graviditeten så slängde jag broschyren ganska omgående. Dör jag och mitt barn av influensa så må det ske, då är det så som Gud får hämta oss. Så känner och resonerar jag.” – Länk till inlägget

På den tiden var det helt odramatiskt att uttrycka sig så här men under det psykologiska coviddramat ändrades det.
Folk som tackade nej kallades “antivaxxxxxers” och dessa var helt anti vetenskap fick man höra. Hur kunde man vara en sån foliehatt och “det är väl bara att ta”, för gamlingars och astmapatienters skull. Och ibland möjligtvis för Adam Alsings skull.

Man framställde vaccinet som att det var som att låta en ängel blåsa i ens hår för att rädda de svagaste av de svaga:
1. Totalt riskfritt 2. Helt härligt 3. Mycket hjältemodigt

Jag tyckte att det kändes som att ha en galning i hasorna.

Tänk dig att en kvinna gärna ligger med en man. Hon vill det jättegärna, men jag vill inte.
“Men man mår jättebra av det”, säger hon då. “Och undersökningar visar att sexet med honom boostar immunförsvaret och hälsan”. Nej tack säger man igen.
“Vadå är du anti sex? Är du anti expertjuryn som utnämnde honom till Sveriges Sexigaste Man 2020?”
Hela tiden sitter denna man bredvid och fuktar sig om läpparna och man blir mer avtänd för varje gång man måste avböja. Dessutom lägger man ju märke till, ju mer tiden går, att han inte verkar leva upp till de våta löftena.

Kvinnan växlar ständigt taktik. Hon frågar vänligt och omtänksamt. Hon frågar uppfodrande, för att “det är bäst för alla”. Sen blir hon arg, börjar anklaga en för att bidra till en dödlig samlagsbrist i samhället. Sen lugnar hon sig, rättar till kläderna som hamnat i oordning, blir vänlig igen. Börjar om. Om och om och om igen.

Min liknelse är halvdan eftersom få som tog vaccinet kan tänka sig att ligga med mannen jag beskriver, men det jag vill peka på är att ett fysiskt intrång inte är ett övergrepp om det sker fullt frivilligt och utan tjat, press och hot. För de som villigt säger ja och ser en ängel, kan det verka som världens mest enkla och positiva sak. De kan ha svårt att förstå de som ser en sliskig gubbe av tveksam karaktär.

I andra länder såg man hur människor tvingades. Folk förlorade jobb, fick böta, blev inlåsta, hånade. Människor blev deprimerade, dog ensamma, man fick inte samlas för andlig uppmuntran och budskapet om hopp. Vi såg en ökning av självmord. I Sverige var man rätt softa i jämförelse med många andra länder, väldigt glad för det, men man pratade också om hårdare tag. Man införde ett pass. Detta med brett folkligt stöd.

Sen försvann allt plötsligt och hela saken var förbi, och skönt var det, men jag har fortfarande dålig eftersmak på grund av saken inte är bearbetad i stor skala.

Vad var psykologin och politiken bakom, och vad kan det leda till om man inte är vaksam? Vad kan vi lära oss av det som hände i Sverige och det som hände och fortfarande pågår på en del andra håll? Är det allmän kännedom vad som pågick/pågår i till exempel Canada, Australien, Österrike, Tyskland, Kina? Kommer vi att känna igen det när det händer igen?

Abort · Betraktelser · Bilder · Kristendom · Motstånd

När en SVT-journalist skrev bisarra anklagelser till mig

Igår upptäckte att jag var blockad av en före detta journalist på twitter. Jag hade ingen aning och upptäckte det av en slump. Jag kommer ihåg när hon skrev till mig, för jag minns att det kändes bisarrt och konstigt, då hon fortfarande var aktiv på Sveriges Radio på den tiden.

Det var i samma veva som jag var nyfrälst och började uttala mig kritiskt kring abort (runt 2016). Som ni vet så är det i vårt land ett tecken på att något är allvarligt fel, om man är kritisk mot abort på något sätt. Hon skrev till mig med stor oro för vad som hänt. Allt väl på så sätt, men hon uttryckte sin oro lite speciellt. Hon skrev nämligen och påstod tvärsäkert att jag hade två karismatiska pastorer i mitt liv som hjärntvättade mig och att jag absolut INTE skulle lyssna på dem.
Jag tyckte att det var bisarrt och så märkligt specifikt just det där att det skulle vara två pastorer, och jag förstod att detta inte var personligt, utan att det var något som hon själv antagligen hade upplevt och sedan tog ut på mig.

För jag hade inga pastorer, min församling i Svenska kyrkan hade en präst och han hjärntvättade mig då sannerligen inte. Faktum var att jag dittills aldrig ens hört någon prata om abort i kyrkan (och har endast hört det fläkta förbi någon enstaka gång i förbifarten, sedan dess) (tyvärr). Jag skrev försiktigt det till henne, att min förändring hade andra grunder. Då skrev hon till mig att jag minsann inte var den första som “radikaliserats på nätet”. Precis så skrev hon. Jag minns det för att jag tyckte att det var så absurt att en programledare på Sveriges Radio satt och körde över mig med massa påståenden om att jag var en radikaliserad extremist. På grund av att jag kommit fram till slutsatsen att abort är moraliskt fel.

Jag menar så konstig är faktiskt inte den slutsatsen. Inte egentligen. Inte om man tänker klart.

Men hjälp vilken konstig period det där var. Det var så många som blev arga, besvikna och rent vansinniga på mig, och som därefter helt avfärdade mig som en fullfjädrad, hjärntvättad dåre. Min tro kunde tolereras i rätt stor utsträckning men inte detta. Det var nästan som att jag dödat deras mormor genom att ändra åsikt kring abort. Ett tag kunde jag vakna svettig mitt i natten på grund av saker som människor skrev. Om jag ändå hade haft två pastorer att finna stöd hos, haha.

Nu har det runnit väldigt mycket vatten under broarna sen dess men jag kom att tänka på det.

Jag minns att jag gjorde följande illustration men jag tror aldrig att jag postade den i nåt inlägg.

Allmänt · Bibeln · Bilder · Böcker · Församlingsliv · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv · Motstånd · Vardag

Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!