Jag gick in och läste på en blogg som jag brukade läsa förr. Hon som driver bloggen skriver att hon funderar på att “förbättra” utseendet på sina läppar med så kallade fillers.
Det är inte första gången som jag ser det här hos en person som jag tidigare har stått nära värderingsmässigt. Personer som plötsligt avdramatiserar fillers och sprutor fastän alla var överens för bara nåt år sen att det här är en form av kvinnohat.
Fler säger att det inte är något fel med ingreppen. “Ingen skam”, säger de, och låter händerna hänga dött vid sina sidor. De har gett upp. Gnistan är borta. Slaget förlorat. Det är en sorglig syn.
Det är visst en skam
Du som har barn, tänk dig att någon skulle övertyga henne om att hennes ansikte inte är bra nog, och sen hårt marknadsföra att spruta in substanser i det. Nervgift. Hur kan det vara annat än skam?
Att övertyga en vuxen om samma sak är förvisso inte lika ondskefullt, men det är ändå ondskefullt och skamligt.
En del påstår att ingrepp görs för deras egna skull.
Att de inte gör det för missnöje utan för att de tycker att det är lite som en vas med blommor lyfter hela köket. De säger också att de gör det för att det är spännande att testa, för att de “tar hand om sig själva”.
Att behandla sitt egna ansikte som om det vore en inredningsdetalj i hemmet är enligt mig att nedvärdera sig själv.
En del säger att det inte är värre än smink.
Men det är det klart att det är. Dessutom var det inte länge sen alls som vi var överens om att kosmetikaindustrin när sig på att sänka kvinnors självkänsla.
Nu ska plötsligt våra unga pojkar också sminka sig? Och vissa anser att vi bör fira det?
Var och en har ansvar över sina egna handlingar, naturligtvis, men jag anser att vi har visst förebild-ansvar mot människor runtomkring. Avstår jag ingrepp så bidrar jag, om än så lite, till människor i min närhet. På samma sätt bidrar jag till samhället på ett negativt sätt om jag börjar prata om destruktiva handlingar som något positivt eller skönt eller nödvändigt eller förbättrande (eller nåt man gör för att man är offer för patriarkatet). Makten var och en har fått må vara liten, men vi har ändå viss makt.
Vad är lösningen
Det är som jag skrev i inlägget om kroppsaktivismen. Det finns ingen enkel och snabb lösning. Det finns kristna kvinnor med både botox och ätstörningar, som kämpar med självbilden. Men det finns en väg att gå som kan lära en att se på utseendet mildare, och det finns en källa som ger kraft att med sanning slåss mot lögner. På den vägen lär man sig att lyssna mer på den milda rösten, och mindre på röster som säljer skönhet i förrädiska former.
De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud.
2 Kor 10:4
