Läsarfråga: hur hindrar man folk att bli traumatiserade i församlingar?

maj 18, 2021 SonjaLeave a comment

Jag fick en läsarfråga.

“Hej hej!
Har inget med ditt inlägg att göra men jag tycker det vore intressant att höra hur du idag tänker kring kyrkans baksidor och vad du anser att kyrkan borde förändra. Läs gärna berättelserna här: https://exodus.wiki/berattelser

Många upplever att de har fått svåra trauman av den kyrkliga miljön. Jag personligen tänker att både mörker och ljus finns i kyrkan. Hur ska kyrkan kunna göra sig av med mörkret och bara återspegla Guds ljus och förhindra att fler blir traumatiserade? Svår fråga förstås.”

Tack för frågan!

Det här är något som jag har tänkt på väldigt mycket sedan jag själv mötte Jesus då det i början kom många välmenande människor som ville varna mig för min nyfunna övertygelse. För er som inte vet så var jag alltså bloggare för Nöjesguiden när jag blev offentlig med min tro och nyheten fick ganska stor spridning.

De flesta av dessa var oroliga och omtänksamma på ett rörande sätt även om råden inte var så relevanta för min del, medan några kom med lögner och anklagelser på ett på gränsen till hatiskt sätt. Och även fast det kunde kännas omtumlande så förstod jag att det låg sår bakom.

Då jag precis börjat gå med Jesus så var jag först avundsjuk på alla som fått växa upp med Bibeln och som haft tillgång till alla svaren jag sökt så länge efter, men jag ångrade mig snabbt då jag insåg att en religiös uppväxt kan innebära sina alldeles egna problem.

När jag går in på din länk så beskriver dessa människor rädsla för döden, rädsla för Jesu återkomst, rädsla över att inte vara rena och goda nog, en svartvit människosyn, helvetesskräck, rädsla för att vara fördärvade efter utomäktenskapligt sex (och till och med våldtäkt). Inläggen är fyllda av skuld och skam och fasa.

Det här beskriver inte mötet med varma, heliga Jesus som med seende ögon och varma händer håller, bär, tvättar, helar och leder den vilsna på rätta vägar.

“Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” Joh 3:17

Jesus har hjälpt och hjälper med allt, och även fast Gud är sträng och vill gå tillrätta med oss om saker som är fel så går det inte att missta hans enorma kärlek, värme och tålamod. Så vad jag ser när jag läser detta är en tro som inte håller innebörden av Jesus som Frälsaren på korset, som övervunnit döden och som tagit straffet i vårt ställe. Visst verkar det som att de fått höra om Jesus som korsfäst (blodig på korset, med en ledsen blick som ser ned på dem), men andemeningen av det har liksom gått förbi. Innebörden, konsekvensen.

Där det finns människor där finns det också alltid mänskliga brister, okunskap, vantolkningar, olika livsfaser och ondska. Det är viktigt att skilja på Gud och på människor och jag förstår att denna distinktion nog kan vara omöjlig att göra som barn, och för människor som endast får sin bild av Gud genom människor (och inte kan urskilja när människorna agerar i linje med Gud och inte).

Jag misstänker att en religion som liknar kristendom till det yttre men saknar Kristus liv och kraft har potentialen att vara mycket värre än ateism. Ateister slipper ju en arg, besviken psykopatgud som alltid söker efter fel att kritisera och människor att plåga i evighet.

Där den gudssynen är utbredd kan inte Jesus vara i centrum. Men jag vet inte hur man gör, mer än att alltid sätta honom i centrum, vilket inte är ett särskilt uttömmande, konkret svar.
Jag må ha varit kristen i fem+ år men på grund av mina sociala ickebehov har jag inte rört mig i kyrkogemenskap så mycket. Människor är ju jättekomplicerade och relationer är min nemesis, eller, ja, utmaning här i livet. Men att veta vad som står i Bibeln är livsviktigt. Att ha en personlig relation till Jesus är minst lika viktigt. Och så är det viktigt att vi som är kristna lyder så gott som vi bara kan, och erkänner misstag också så gott som vi kan.

“Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet.” / Mark 9:42

Mer erfarna och visa läsare får gärna svara i kommentarerna om ni känner att ni har något som ni vill säga. Många människor som växer upp i ett kristet hem och i ett kristet sammanhang fortsätter tro som vuxna. Hur detta går till vet jag ingenting om, då jag inte är uppvuxen så eller vet hur man uppfostrar barn till kristna (än?).

Jag vill tipsa om Joachim Eslanders bok “På väg” (har skrivit om den här, och efter att ha läst hela kan jag fortfarande rekommendera den). En annan sak jag spontant kan rekommendera är en intervju med Malin Shelin, med bakgrund i Livets Ord, som ni kan hitta bland annat här (var rörigt att hitta det avsnitt jag sökte).

Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · Jesus · Läsarfråga · Vardag

Skillnaden mellan att få barn ung och “normalung”.

november 27, 2018 SonjaLeave a comment

Idag tar jag följande bloggförslag:

“… kanske en jämförelse mellan hur det var att bli mamma vid 20-22 respektive 33?”

Jag var 20 när vi fick vårt första barn och 22 när vi fick vårt andra. Och så sa det bara poff – så var jag 33 och fick ett barn till.

Här väntar jag andra barnet, 21 år gammal

När jag fick barn första gångerna så var jag en barnrumpa. Jag visste ingenting om hur man sköter relationer och jag trodde att separation inte påverkade barn så mycket utan resonerade “uäh de anpassar sig!”, för jag hade inga sunda referensramar utan gick efter min erfarenhet av egna föräldrar i skilsmässa, det vill säga att jag hade önskat det i flera år. Omvärlden sa inget annat heller. Det var bara “hellre att man lever lyckligt separata än är olyckliga tillsammans hej och hå”.

Jag hade ingenting emot Joakim när vi gick isär. Jag älskade honom, “som vän”. För jag hade ingen aning om hur relationer utvecklas över tid, och hur saker och ting går i perioder. Jag trodde att är man inte förälskad/kär så måste något vara fel och “så kan man inte leva resten av livet”. Så fasansfullt att man kan tro nåt sånt och ha en sån trång och förenklad syn på livslånga relationer och hur de “ska” se ut. Helst med tanke på hur mycket jag hatar att vara förälskad (hjärnblödningar är väl hälsosammare?).
Jag rörde lite vid hjärntvätt i det här inlägget, och jag måste säga att det här är en av nutida kulturs stora hjärntvättsproblem: man värdesätter förälskelse och passion totalt och omotiverat högt.

Jag hade också svårt att se bortanför småbarnsåren. Jag levde helt uppslukad utav nuet (vad är “carpe diem” aka “fånga dagen” för dynga?) och tänkte att livet blir aldrig mindre stressigt och kämpigt än så här. Och jag funderade en hel del på mitt val att bli förälder. Att få barn som 20-åring är inte jättetidigt men jag fick helt klart barn innan jag var vuxen, samtidigt som det kändes som att jag aldrig varit ung. Barnen var de finaste jag hade och de var de som många gånger höll mig på benen och höll mig på banan – men kära nån, vad hade jag gjort? Hur skulle det gå? Jag var så trött. Deprimerad, ja, det har jag ju skrivit om så många gånger. Ja, hur skulle det gå?

Två ord: Det gick.

Nu flyttar vi framåt i tiden, till nu när jag är 33 år. Och jag kan säga wow vad jag är tillfreds och glad över ynnesten att få vara mamma. Jag skulle vilja skrika ut över hela världen att detta är mina barn. Förutom att det vill jag inte. Jag har integritet och vill skydda dem. Men ja ni fattar.

Visst, jag var ung när jag fick barnen, och visst, jag hade mycket mognad att se fram emot (vilket jag fortfarande har, hoppas jag), men det är nåt särskilt med att växa upp tillsammans med sina barn. Jag och de två äldre barnen är ett rätt tight team om jag får säga det själv. Jag växte upp medan de växte upp, fick ansvara över dem när jag just såpass kunde ansvara för mig själv, och det har lärt mig jättemycket och vi har så många fina minnen tillsammans och har starka band till varandra. Jag är otvivelaktigt deras förälder, men vi är också nästan lite som syskon. Kanske kan andra som fått barn tidigt känna igen sig?

Många saker blev fel, och många saker har blivit rätt. Och så kommer det fortsätta vara. Våra band är starka, och jag hoppas vid Gud att det får fortsätta vara så.

Och så den senaste lilla plutten i vår lilla ansamling barn. Familjens lilla ögonsten och gulleplutt. Vilken liten skitunge det kommer bli, om vi inte skärper oss. Han kommer in i rummet och alla ba “MNÅÅÅH” i kör. Han kommer tro han är en kung eller nåt?

Skillnaden är så enorm så jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag står på en helt annan grund nu. Och ja, tron på Jesus har hjälpt mig mycket. Förr kunde jag bli sjuk av oro när det kom till mina barn. Jag kunde bli helt stel av fasa vid tanken på att någon av dem skulle ryckas ifrån mig och skada sig eller dö. Det är en rädsla jag kan få nu med, men nu har jag en annan grundtrygghet. Jag vet att jordens Skapare se ner över dem och tar hand om dem. Dels för att han älskar dem som default, men också för att jag ber honom tänker jag. Jag har heller inte samma skuldtyngd över mig. Att allting hänger på mig och hur bra jag presterar. Och så är döden inte slutet. Ja och så har vi det här att jag inte funderar på att ta livet av mig längre… Ja, jag har hjälp i föräldraskapet kort och gott.

Och så har jag fattat det här med relationer bättre. Jag och barnens pappa är gifta som ni kanske vet och vi har en helt annan utgångspunkt nu. Vi vet mer om kriser och hur det inte är allt. Lär mig mer och mer hela tiden också (menar då även vänskapsrelationer, vilket jag inte riktigt förstår hur man hanterar, men än är jag inte död). Jag vet också att småbarnsåren inte varar för evigt, tvärt om så pågår de en oerhört begränsad tidsperiod och vips har det lilla barnet större fötter än en själv, så nu gör jag som varenda kärring sa åt en att göra när jag hade de två första barnen: jag njuter.

Inte hela tiden, det är omöjligt att njuta hela tiden med småbarn, det vågar jag hävda å det bestämdaste. Men ofta. Och nu njuter vi som hel familj. När de två första föddes stod jag liksom ganska ensam. Det fanns inte så många i min närhet som såg och älskade mina barn. Men nu är vi fyra stycken bara i den här enskilda familjen.

Vi har haft våra prövningar genom åren. Vi har prövningar som väntar. Man får ta det som det kommer, jag orkar inte tänka på problem som inte ens kommit än. Det är i alla fall betydligt mer avslappnat och mindre kämpigt nu i jämförelse med då.

NAAAANTSINGONYAMAMAAA BAGITHIABABANA

Betraktelser · Jesus · Kristendom · Kyrkoliv · Läsarfråga

Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

november 26, 2018 SonjaLeave a comment

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt. För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till: Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Bilder · Jesus · Kristendom · Läsarfråga · Skärmdumpar

Jag skrev inte att man ska strunta i att bry sig

mars 8, 2018 SonjaLeave a comment

Fick den här kommentaren angående det jag skrev i det här inlägget .

Haha, alltså… Jag har väl inte sagt att man inte ska bry sig! Det jag syftade på var den där känslan av att sitta på ett sjunkande skepp och aldrig ha tillräckligt med kunskap eller medvetenhet och resurser för att inte vara en stor fet börda för världen med sin blotta existens. Minns förr hur jag kände kring sånt här, hur min tillvaro liksom RASADE när jag tänkte på allt jag borde vara medveten om men inte kunde/orkade hålla reda på. Man fick liksom kläm på en sak – men så kom en annan, och det var som att vara tillbaka på noll igen. Det var som ett jordskred.

Det där blöjberget som jag nämner i inlägget till exempel.. om ni bara visste hur mycket ångest jag har haft över blöjberget. Jag kämpade hårt med tygblöjor ska ni veta. Och tvättnötter och torklappar i tyg och sånt.
Och kaoset stormade inom mig, för allt gick sönder, och man bara föll och rasade tillsammans med allt annat. Inifrån och ut. Det var så mycket att hålla reda på, och allt gick så snabbt, det gled bort, det ruttnade och blev till sot och spelade ingen roll, eller spelade stor roll, om man bara kombinerade det med rätt saker och rätt kunskap. Och så vidare i all evighet.

Jag hade ju inre grejer med, grejer som inte hade med världens yttre förfall att göra. Och det var så mycket att hålla reda på för att hålla ihop, att hålla sig ovanför ytan, SÅ MYCKET. Och jag ville så gärna att allt skulle stanna bara. Stanna och vara bra och fint och tryggt. Jag gjorde allt jag förmådde för att det skulle bli så. Men det räckte inte, det räckte aldrig, aldrig nånsin, och jag sjönk. Men så kom Jesus och drog upp mig och stannade min värld och lyfte skuldberget från mig och jag fick se att min existens inte är en enda stor meningslös belastning och att det finns en framtid och ett hopp och en mening, trots att världen och jag är trasiga. Lättnaden!

Det var DET jag syftade på.

Och sen så ja – jag tror verkligen på att vi kommer att få en helt ny jord. Till 100 %. Tror även att jag kommer att få en ny förhärligad kropp. Betyder det att jag inte bryr mig om den kropp jag har nu? Det gör jag. Jag bryr mig om den kropp som jag har nu, även fast jag kommer att få en ny (sen är ju min kropp ett tempel också). Men min vetskap om att jag kommer få en ny är till tröst för mig och jag tror jag kan bli en ännu större tröst om nåt händer med den / jag åldras (vilket jag ju gjort och gör, men än är jag ung och frisk i alla fall).

EDIT: Här är ett svar på Mys kommentar från Ida A också:

Hej My! Jag förstår verkligen att du tycker att det är jobbigt med kristna som nonchalerar miljöförstöring! Det tycker jag också- jag tror att vi som är kristna har ett stort ansvar för att leva på ett hållbart sätt och ta hand om vår planet. Det finns väldigt många kristna som motiveras till att bry sig om miljön just genom sin tro (jag är ett exempel). Om du är intresserad, kolla gärna in den här nystartade organisationen: https://www.godjord.nu/ och den här bloggen som fokuserar en hel del på miljöfrågor ur ett kristet perspektiv: https://helapingsten.com/tag/miljo/
Ville bara ge dig det perspektivet också! ?
//Ida

Annat inlägg att läsa om man inte har nåt annat för sig (som snuddar detta inlägg):
Orden som krossade mitt hjärta mer än vad några andra ord har gjort

Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Läsarfråga

Bibeln – en orgie i kvinnoförtryck? (läsarfråga)

november 23, 2017 Sonja7 Comments

Jag fick den här kommentaren och jag tänkte att jag ska svara på den.

Hej!

Jag läste denna text och tänkte genast: ”undrar vad Sonja skulle tycka om denna text”.

http://www.dalademokraten.se/kultur/bocker/bibeln-en-orgie-i-kvinnofortryck

Skulle vara intressant att höra din åsikt!

Hej!

Vad roligt att du tänkte på mig! 🙂 Jaa vad ska jag säga? Här har vi en som har missförstått en hel del, även om hon förstått en sak rätt: att kvinnor har blivit förtryckta och illa behandlade genom historien, vilket i allra högsta grad syns i Bibeln och överallt.

Jag vill bara börja med att säga att jag ÄLSKAR Gamla Testamentet. Jag blir helt förälskad i Gud när jag läser den. Varför? Ja inte är det för vad olika människor gör i de olika böckerna, utan min kärlek för GT beror på vad Gud (YHVH) gör och vem HAN är. Folket är ofta en sorglig historia… även Guds särskilt utvalda nasirer, kungar och profeter beter sig inte alls sällan som riktiga praktrövhål, ofta eller bara vid nåt enstaka tillfälle. En ganska stor grej i Bibeln är just att hans utvalda folk blir värre än hedningarna som inte ens fått Guds lag och hjälp. Vi är alla förlorade och vilsna utan Jesus, jude och o-jude lika samma.

Det här med Maria från Magdala och hur hon har porträtterats av kyrkfäder vet jag ingenting om. Jag vet i princip ingenting om kyrkohistoria om jag ska vara ärlig.

Jag vet bara att när jag själv läste Bibeln efter att ha fått Guds Ande så talade Jesus inte till kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:4-34) – han talade direkt till mig. Och när jag efter ett par månader äntligen blev redo att bli offentlig med min tro och började berätta öppet att jag mött Jesus och att han verkligen lever – så kände jag mig så nära kvinnorna som mött Jesus återuppstånden – men utan att bli trodda.

Så samtidigt som författaren av boken “Guds olydiga revben” tycks beklaga sig över att Maria från Magdala inte har tagits på allvar av kyrkofäder och what not så kan jag undra hur allvarligt hon själv lyssnar på det angelägna budskap som kvinnan ifråga har. Ser hon själv henne som ett trovärdigt vittne? Tror hon på vad hon säger om att Jesus är Guds son, uppstånden från de döda? Tror hon själv att Jesus har makt att befria människor som plågas av onda andar, vilket Maria blev (sju stycken närmare bestämt). Tycker hon att Maria från Magdalas undervisning är något att ha? Vet ej, för det framgår inte ur recensionen.

viktigaord

Misstron som visas mot Maria från Magdala i Bibeln gav mig i alla fall tröst i början när jag förstod att det inte alltid är lätt att vittna om att man mött Jesus levandes. Det står inte mycket om henne men jag vet ändå att jag och Maria från Magdala är systrar genom och över tid och rum.

För det är inte hur kvinnor behandlas av olika män som är vad Bibeln lär oss, det är hur Gud älskar oss och vad han ger oss. Kvinna och man, förövare och offer och båda delar – Jesus dog för oss för att vi genom honom ska kunna få omskurna och förvandlade hjärtan och nya liv i relation till Gud och varandra.

Bibeln, särskilt GT, behandlar snusk, äckel, perversioner, orättvisor och blod – men det Bibeln handlar om är Guds skapelse, dess fall och Guds plan för att rädda den från hans rättvisa dom som kommer i tidens slut. En räddningsplan som fullbordas genom Jesus. Så det är klart att det ljusnar så fort Jesus kliver in på scenen, eller hur? För helt plötsligt kan vem som helst ta emot förlåtelsen, få sina sår läkta, sina plågoandar bortjagade, få tillgång till det eviga livets källa och slippa undan domen.

Gällande våldtäkten i Giva så är den grotesk. På GT-tiden undrar man rätt ofta hur de kunde ha så svårt att se människor som människor emellanåt. De verkade så lätt kunna döda bröder och nära släktingar, skicka arga björnhonor efter retsamma pojkar eller bära mördade snubbars förhudar kring halsen som om det vore något att skryta med.

Israeliterna behövde (tydligen) gång på gång få höra att man inte ska offra sina barn till Molok eller vem det nu kunde vara, för TYDLIGEN (!!) så var det här ett beteende som både ledare och folk periodvis lätt föll ned i om inte nån fick kraft och mod från Gud att strängt säga åt dem att låta bli (inte sällan så blev de mördade som följd då folket inte ville höra). Det var som att så fort de fick möjlighet så kunde de inte motstå frestelsen att bränna upp sina egna barn på eld (på grund av sederna från folket runt omkring). Läser man Bibeln så är det inte konstigt om man ryggar tillbaka då och då och bara frågar Gud WHYyYyY för det var nasty times indeed.

sjalensboning

moraliserandeiknow

Hur som helst så utplånades nästan hela Benjamins stam bort från Israel efter våldtäkten i Giva (våldtäktsmännen var därifrån) och bara en spillra blev kvar. Men inte utan att asmånga från Israels övriga stammar också blev dödade i samma strider. Jag tycker att det hela, från min synvinkel, behandlades väldigt märkligt från början till slut. Inget snack om den saken. Men våldtäkten gled inte obemärkt förbi utan båda sidor fick betala ett högt pris och den satte spår i hela världens historia. Sen att den inte kommenteras med nån tydlig moralisk röst i Bibeln som pekar på våldtäkten och dess efterdyningar och säger “aja baja”, det är sant, men Bibeln är inte skriven på det sättet. Bibeln beskriver ofta händelser och skeenden okommenterat samtidigt som den hela tiden, uppenbart eller underförstått, pekar på Gud YHVH och på Jesus som vi uppmuntras att tro på – för att vi genom honom personligen ska få reda på vad Gud menar och vill (vilket ibland kan vara en kamp ändå så klart). Och det är jag övertygad om är mycket bättre och mycket mer respektfullt mot oss som läsare än att vi blir opersonligt skrivna på näsan.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen (jag kanske tjatar?): nyckeln till att förstå Bibeln ligger i att tro på Jesus, så att han, genom att man frivilligt vill ta emot vad han vill ge oss, kan låsa upp den åt en. Naturligtvis kan man läsa den ändå, det tycker jag att man ska göra. Jag hade Bibelord när jag fortfarande föraktade kristendomen som var väldigt viktiga för mig. Men djupare förståelse får man genom Hjälparen.

Det känns hur som helst som att jag måste läsa boken Guds olydiga revben för att kunna uttala mig särskilt om själva boken. Den länkade recensionen på Dalademokraten är ju bara en recensents röst och den kanske inte lyfter fram vad författaren vill säga med sin bok på ett rättvist sätt – det vet inte jag. Men är kanske inte jättesugen på att läsa boken…

Jag vill i alla fall säga att kristendomen och Bibeln i allra högsta grad är för kvinnor, alldeles oavsett de värsta kvinnoödena i GT (det finns ljusare berättelser också, om än kvinnorna i regel arbetade från ett tydligt maktunderläge) eller vad gamla kyrkfäder och predikanter kan tänkas ha gjort för klavertramp genom tiderna. Jag har aldrig varit så fullständigt tillfreds med att vara kvinna som sen jag tog emot Jesus och började läsa Bibeln. Den ger fantastisk uppmuntran och styrka som jag inte i närheten hade tidigare. Jag är Guds älskade dotter som han hjälper och stöttar genom allt och bara så att ni vet (ni som inte vet) så är min arvedel precis samma som hans söners.

Visste ni förresten att den som är minst bland människor är störst i Guds rike? Vilka tror ni det är som generellt sett är minst, utöver barnen? Nån på allvar som tror att det är män eller? *fniss fniss*

“Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav” -Jesus (Matt 20:25-27)

(dock att jag själv ligger rätt dåligt till med att vara stor i Guds rike… men men)

Sen det här som står i recensionen att Bibeln lär att Eva inte är människa, det är kort och gott inte sant.

Finns många fler saker man kan säga men nu har jag sagt mitt för denna gång.

gtchefen

PS. Såg att idaelisas bloggat lite häromdan om hur GT ska läsas, jag har själv inte lyssnat på predikan som hon hänvisar till men de som vill kan ju spana in. DS.