Betraktelser · Högtider · Kristendom

En polett trillade ner :) God jul!

I förra inlägget lät det kanske som att jag endast firar jul plikttroget då jag sa “tradition är tradition”, men jag tycker mycket om julen. Jag har brottats lite med det här hur man som kristen ska fira jul, då julen uppenbart inte är kristen i bottnen. Och ni ska få höra: en polett har trillat ner. Jag har under åren läst då och då om missionärer. Missionärer som åker till Afrika och Amazonas, och alla andra möjliga platser jorden runt. Och vet ni vad de säger? De säger att de inte vill utplåna kulturerna som de kommer till. Det missionärerna vill göra är att berätta om Jesus och vad han har gjort för mänskligheten. De vill se människor befriade från den här världens synd och bojor.

Det är naturligtvis därför som julen är som den är. En gång i tiden kom missionärer till Sverige, mötte en hednisk svensk kultur, och eftersom missionärerna var ödmjuka och inte ville utplåna kulturen som de kom till, så berättade de om Jesus och så tog man det därifrån. De kulturuttryck som folk ville behålla behöll man, och det som var mörkt och otäckt försvann eller gjordes till barnvänliga versioner.

Jag tycker fortfarande inte att man ska säga att “Jesus föddes på julen”, man kan säga att man “högtidlighåller Jesu födelse”. Jag tycker också att man kan säga att julen är kristnad, inte att den är kristen. Och jag förkastar fortfarande tomten (det har jag gjort ungefär alltid, på grund av.. nej tack till tomten).

Sverige håller just nu på att avkristna ihjäl sig själv, vilket stör mig, men jag stör mig i alla fall inte längre på att julen inte är kristen i grunden.

Julevangeliet är centralt för livet, och vi är miljoners miljoner människor som mött den där lilla pojken som ligger i strået, fast som vuxen. Nu ser vi fram emot hans återkomst. Men nästa gång han kommer så kommer han inte som ett litet barn, utan då kommer han i hela sin härlighet och makt.

God jul! 🙂

Maria och Elisabeth med Johannes och Jesus

Bibeln · Bilder · Illustrationer · Kristendom · Kristna

Ateister lever i en fantasiföreställning

Jag tänker ibland på vad komikern Norm Macdonald säger ungefär 4:15 minuter in i det här klippet

“Det är ateister som lever i en sagobok. De frågar: ‘hur kan Gud vara elak?’ … Varför skulle han inte kunna vara elak? Varför skulle han inte kunna tillåta att folkslag blir brända till aska? Varför inte? Varför spelar det roll? Det är ateisten som lever i en sagobok, som säger ‘Gud borde göra si, Gud borde göra så’ … Läs Bibeln. Det står att regnet faller på både rättfärdiga och orättfärdiga. Han bryr sig inte om vilket ” (-Norm Macdonald, halvdant översatt från engelska)

Jag tror inte att Macdonalds poäng är att Gud inte bryr sig, det han säger är som ett svar på saker kristna jämt får höra. Poängen eller frågan tror jag snarare kokar ned till:
– Varför tycks många ha kravet att Gud ska göra och tycka precis som de själva gör?
Han är Gud. Han har skapat varenda atom, radiovåg och ljuspartikel. Varje cell, organ, kroppsfunktion. Han förstår hur exakt allt fungerar och balanserar för han har gjort naturens och moralens lagar. Han ser alla människors tankar och avsikter i alla tider. Han förstår orsak och verkan från dess rot och till det yttersta. Och ändå tycker man att han ska tänka precis som en som var född för knappt ett halvt sekel sen och som inte ens kan svara alla rätt på “På spåret”?

Sen fattar jag att det egentligen handlar om Bibeln som trovärdig källa. Om Bibeln inte är Guds ord, varför ska man lyssna på den.
Det är givet att man eftersöker något högre, något perfekt, när man föreställer sig Gud. Men varför tänker man att det som är högre och perfekt ska reflektera just vad man själv tycker är rimligt? Är det inte rimligare att sanningen kraftigt utmanar och förmanar?

Det är förståligt hur man kan tvivla på Bibeln. Det finns mycket som trängs för att vara sant i vår värld och man behöver övertygelse för att kunna tro på något.

Men varför är man så övertygad om att Gud bara borde presentera saker som man redan vet, håller med om och förstår?

Och där håller jag med Norm Macdonald. Att tro det är att leva i en fantasiföreställning.

“Saliga är de ödmjuka, de skall ärva landet”
– Jesus, Matt 5:5

Bibelcitat · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kristna · Vittnesmål om Jesus

Ordningssamma människor saknar själ

Jag såg att Natalie skrivit om hennes mest lyssnade musik, vilket var Totta Näslund. Enda låten jag kan med honom är “Slusk blues” som jag brukar tralla på ibland, då den är ganska rolig på sitt sätt. Just den låten handlar om en fyllegubbe som häver sig över en renlig och finsmakande person, med en falsk tröst om att han till skillnad från den “finare” personen i alla fall har en själ. Ja så tolkar i alla fall jag texten.

Jag är ett as, visst har du rätt
Men när du är död, står jag ännu på benen
Och skrivet en gravskrift att huggas i stenen
Död utan orsak, liv utan skäl, utan själ
– Ur Slusk blues

Detta underlägets högfärdighet är ju speciell. Och jättevanlig? Ta till exempel människor med ADHD, som i sitt mindrevärdeskomplex antyder att de åtminstone har roligare eller mer spännande liv än de med mer normalfungerande vardag. “Jag har i alla fall en själ / jag är i alla fall inte tråkig”. Samma princip syns på många ställen, till exempel i diverse glossiga magasin där man utmålar ett strapatsfyllt sexliv som bättre, än det som sker med samma person utan några större konster.

Ju mer krångligt, abnormt, kaotiskt, oordnat och kämpigt, desto mer färgglatt och livfullt tycks det ha en tendens att framställas?

Underlägets högfärdighet

Mår någon som kämpar med att få rätsida på vem man är, och i sin vardag, någonsin bättre när man utmålar “de normala” som själlösa, grå och trista?

Jag tror inte att någon mår bättre av det. Det har aldrig hjälpt mig i alla fall, mer än bara ytligt och falskt.
För jag har så klart frestats att tänka så när jag känt mig kass och otillräcklig. Jag har alltid undermedvetet vetat att det är lögn och jag tycker att det är skönt att ha blivit medveten om att det är just en lögn.

Jag och mitt liv och min själ är inte färggladare och roligare på grund av handikapp, defekter och destruktiva beteenden som jag kämpar med. Det finns bättre sätt att hantera sina tillkortakommanden än att titta på de som man tycker ser kapabla ut och övertyga sig själv om att de i alla fall är mer döda inombords, eller njuter mindre.

Den äkta trösten tycker jag är att alla har en själ och att alla kan få den själen renad och därefter fylld med ett nytt liv som man inte haft innan eller ens kunnat föreställa sig. Ett liv utom denna värld. För det som gör mig levande är inte någon egenhet jag har, utan det är det liv jag fick när Jesus gav mig av det levande vattnet. Så här står det i Bibeln och jag vet att det är sant:

Jesus svarade henne: “Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig mer någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” – Johannesevangeliet 4:13-14

Det här säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn, en kvinna som förmodligen är utstött (eftersom hon hämtar vatten på en udda tid) och som antagligen inte betett sig socialt acceptabelt (hon hade en man som inte var hennes man).

Jesus vände sig inte till henne för att hon var roligare än de trista brudarna som följde normen och som hade män som var deras män. Han vände sig till henne för att hon var utvald att höra och lyssna, vem vet varför just hon var det, men det var hon.

Vad vi däremot vet är att hon sprang in till stan och berättade för folk vad hon fått höra. Några kanske lyssnade på vad hon sa, andra avfärdade henne säkert som den där oordnade kvinnan som inte har koll på läget. Några tusen år senare nådde budskapet i alla fall även fram till mig, och Jesus mötte också min blick och han gjorde mitt inre till en källa. Vem kommer att lyssna på mig när jag springer ut och berättar?

Abort · Betraktelser · Bilder · Kristendom · Motstånd

När en SVT-journalist skrev bisarra anklagelser till mig

Igår upptäckte att jag var blockad av en före detta journalist på twitter. Jag hade ingen aning och upptäckte det av en slump. Jag kommer ihåg när hon skrev till mig, för jag minns att det kändes bisarrt och konstigt, då hon fortfarande var aktiv på Sveriges Radio på den tiden.

Det var i samma veva som jag var nyfrälst och började uttala mig kritiskt kring abort (runt 2016). Som ni vet så är det i vårt land ett tecken på att något är allvarligt fel, om man är kritisk mot abort på något sätt. Hon skrev till mig med stor oro för vad som hänt. Allt väl på så sätt, men hon uttryckte sin oro lite speciellt. Hon skrev nämligen och påstod tvärsäkert att jag hade två karismatiska pastorer i mitt liv som hjärntvättade mig och att jag absolut INTE skulle lyssna på dem.
Jag tyckte att det var bisarrt och så märkligt specifikt just det där att det skulle vara två pastorer, och jag förstod att detta inte var personligt, utan att det var något som hon själv antagligen hade upplevt och sedan tog ut på mig.

För jag hade inga pastorer, min församling i Svenska kyrkan hade en präst och han hjärntvättade mig då sannerligen inte. Faktum var att jag dittills aldrig ens hört någon prata om abort i kyrkan (och har endast hört det fläkta förbi någon enstaka gång i förbifarten, sedan dess) (tyvärr). Jag skrev försiktigt det till henne, att min förändring hade andra grunder. Då skrev hon till mig att jag minsann inte var den första som “radikaliserats på nätet”. Precis så skrev hon. Jag minns det för att jag tyckte att det var så absurt att en programledare på Sveriges Radio satt och körde över mig med massa påståenden om att jag var en radikaliserad extremist. På grund av att jag kommit fram till slutsatsen att abort är moraliskt fel.

Jag menar så konstig är faktiskt inte den slutsatsen. Inte egentligen. Inte om man tänker klart.

Men hjälp vilken konstig period det där var. Det var så många som blev arga, besvikna och rent vansinniga på mig, och som därefter helt avfärdade mig som en fullfjädrad, hjärntvättad dåre. Min tro kunde tolereras i rätt stor utsträckning men inte detta. Det var nästan som att jag dödat deras mormor genom att ändra åsikt kring abort. Ett tag kunde jag vakna svettig mitt i natten på grund av saker som människor skrev. Om jag ändå hade haft två pastorer att finna stöd hos, haha.

Nu har det runnit väldigt mycket vatten under broarna sen dess men jag kom att tänka på det.

Jag minns att jag gjorde följande illustration men jag tror aldrig att jag postade den i nåt inlägg.

Betraktelser · Jesus · Kristendom · mirakel · Psykisk ohälsa · Vittnesmål om Jesus

Säger alla Guds namn varje dag?

Jag ska berätta varför jag tycker att den här killens video låter logisk.

Sammanfattning: Killen i videon berättar att namnet som Gud berättar för Mose är YHVH. Detta tolkas som “Jag Är”, samtidigt som det kan tolkas som ljudet av in- och utandning. Det betyder att alla, även ateister, säger Guds namn hela sina liv till de dör.

Jag tar sociala medier-undervisning med en nypa salt men när det kommer till det han säger så skulle det inte förvåna mig om det stämmer.

Från att ha svårt att andas (inte fysiskt men så starkt att det var fysiskt påtagligt) så har jag, sedan jag blev frälst, haft lätt att andas. Jag har skrivit om det bland annat i inlägget “Gud eller nervsjukdom?”.

Så här skriver jag i inlägget: “När jag blev frälst drog Jesus upp mig ur det vattnet och satte mig på land, och det var som att det var där och då som jag drog mitt första ordentliga andetag.”

När jag och min make blev ihop brukade jag vilja att han la sin hand på min bröstkorg för jag ville så gärna att något skulle kunna lindra knuten, smärtan och mörkret som fanns där. Det gick naturligtvis inte.

Men efter att Jesus förlät mig allt och gav mig det nya livet har jag velat lägga min mans hand på min bröstkorg för att jag vill att han ska känna värmen därifrån.

Andningen har jag med mig varje dag, och den påminner mig om honom, och därför tycker jag att det killen i videon säger låter logiskt.

Hjärta mot hjärta