Allmänt, Bilder, Böcker, Jesus, Kristendom, Vittnesmål om Jesus

Boktips: The hiding place (gömstället)

Hej hej!

Nu är det ÄNTLIGEN höst, riktig höst. Ni anar inte hur mycket jag har längtat. Just nu är det nåt slags kallt pissregn ute och jag har inte mått bättre fysiskt på flera månader.

Jag tror att mitt normalläge är vinter. Då fungerar min kropp som bäst. Sen ju varmare det blir, desto mer svullen blir jag. Peak svullenhet inträffar på sommaren. Då är jag som en röd, svettig och hjärnslö kossa.

Egentligen borde jag vara ute i det och fira men minstingen har feber, så jag tänkte att jag ska ta det lugnt med den saken.

IMG_4829

Här är en bok som jag läste ut igår, och jag rekommenderar den varmt för alla. Den svenska versionen, som heter “Gömstället”, verkar slutsåld. Den engelska versionen var dock i mitt tycke lättläst så kan du engelska hyfsat så bli inte avskräckt. Finns bland annat här på adlibris. Om nån vill ha mitt ex hör av er så kan jag posta.

Boken handlar om en kvinna i Holland som får uppleva tysk invasion under andra världskriget, hon är då typ 45 år. Det är intressant att följa skeendet från en vuxen kvinnas perspektiv (jag har hittills mest läst biografier skrivna av/om människor som var barn/unga under andra världskriget, vet ej varför det blivit så).

Hon blir då del av en underground-rörelse som hjälper och skyddar förföljda judar (hon är själv inte judinna). Vi får läsa om Jesus mitt i misär, mord, förnedring och förföljelse, och får lära oss om hopp och tro mitt i det mörkaste mest tragiska man kan tänka sig.

En underbar bok.

Betyg: Fem korsbelagda getingar (??)

 

Betraktelser, Bilder, Jesus, Kristendom, Tidningsutklipp, Vittnesmål om Jesus

Gud är stor, mäktig, och så så söt

Senaste veckan har vi varit på en del loppisar och antikvariat och där kan man hitta  gamla psalmböcker. Inte såna som finns i kyrkan nu utan kasserade psalmböcker som saknar noter och som har gulnade sidor och gammalt språk.

Häromdan bläddrade jag i en sån och undrade om jag kunde hitta nån psalm som jag känner igen, och letade efter första bästa jag kom på, Den blomstertid nu kommer. Jag tyckte att det hade varit kul att hitta en psalm som jag känner igen i en åldrad gammal bok. Det skulle vara lite som att dela ett ögonblick med folk av en annan tid. Men otålig som jag är orkade jag inte leta.

Efter det har vi varit på tre loppis/antikvariat.

På första fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På andra fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På tredje fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.

För varje gång slog hjärtat ett litet dubbelslag och vid tredje psalmboken så tänkte jag att kanske är det så att Gud hörde mina tankar och ville ge mig den där stunden av tidlös samhörighet med andra kristna, precis som jag hade önskat.

Så gick jag till en annan hylla, drog fram random bok och öppnade random sida och vad fann jag inte där, i en bok som inte var en psalmbok, om inte första versen av Den blomstertid nu kommer, skrivet i kursiv. Då blev det snarlik känsla som när man delar ett internskämt med sin bästa kompis. Han fattade, jag fattade, ingen annan fattade. Det var dramatiskt, det var tyst och stilla, och det var underbart.

Sekunden efter hittar jag “Min Bönbok” av norrmannen Fredrik Wislöff, nyskick från 1975, en bok som jag har spanat efter i ett par år men hittills endast funnit på norska bokmål för nära 300 kronor. 20 kronor fick jag betala.

Jag vill dela med mig av den här lilla händelsen eftersom det är så här jag många gånger upplever samvaron med Bibelns Gud. Han är mycket stor, störst faktiskt, och med honom är det mycket som är allvar. Jag menar han skapade världen, planterade både livets och kunskapens träd, han har jämnat hela arméer och folk med marken och talar då och då med “röst som åska” och att följa honom leder inte sällan till att människor som inte förstår börjar håna, nedvärdera och avsky en. Men mest av allt känner jag mig helt ärligt som hans lilla tjej som han fröjdas av att umgås med och hålla i handen och som han ibland skojar med och stryker på kinden.

Dessa små stunder av ömhet är så oändligt mycket värda för mig att jag funderar på att inte posta det här inlägget eftersom jag inte kan beskriva bråkdelen av vad det fina i dessa  ögonblick av intimitet betyder, ögonblick som jag tror är en bit av det osynliga himmelrike som han har lagt i mig och som finns där trots alla mina uppenbara brister.

Men jag gör det. Jag postar.

(Oj!! Kolla här, vad jag fick syn på i min fb-feed precis nu innan jag skulle posta!) 

denblomstertid.jpg

Mitt hjärta slår hårt nu, för jag läste precis detta i Joel Halldrofs text:

“I psalmboken finns egentligen allt en människa behöver, och vi börjar med sommarpsalmerna. De hjälper oss att se vad den här årstidens skönhet djupast sett står för: evigheten mitt i tiden. ” – Joel Halldorf

Evigheten mitt i tiden. Det var precis det jag sökte, när jag sökte “Den blomstertid nu kommer” i den gulnade psalmboken på loppisen. Gode Gud. Finns det någon sötare än dig? Nej, det gör det inte. Ingen är så fin som du.

Här kan ni läsa hela Halldorfs text på expressen. 

Och människor. Jesus lever och Gud är god. Våga tro. Och vågar du inte, be om mod, och vill du inte, be om vilja, och kan du inte, be om kunskap, och jag tror att jag ska skriva det här särskilt till någon specifik som läser det här: Är du sårad från en religiös uppväxt där du skrämts med bland annat hot om djävulen, be om helande, tröst och sanning, för det du fick höra var inte från Honom, och han vill att du kommer tillbaka till honom nu, men den här gången utan rackliga och felande mellanhänder.

Hoppas ingen tar illa upp! Ha det bra!

Betraktelser, Bibeln, Bilder, Högtider, Jesus, Kristendom, Kristna, Kyrkoliv, på Sonja, Vittnesmål om Jesus

Vägen fram till dopet

25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.

Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.

En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?

Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?

Fick inget svar.

Jag frågade igen: Behöver jag döpas?

Inget svar.

Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.

Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.

Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.

Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?

Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.

Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?

Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.

cymbal.jpg

Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.

Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.

Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.

Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.

Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.

Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.

spara.jpg

Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt. 

Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.

Ha det bäst!

Bilder, Jesus, Kristendom, Kristna, Psykisk ohälsa, Vittnesmål om Jesus

Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943

 

Bilder, Illustrationer, Jesus, Kristendom, Kyrkoliv, Ockultism, Psykisk ohälsa, Vittnesmål om Jesus

Grannen med hemsökelserna, och vad som hände sen

Nu tänker jag berätta lite om en grej en av mina närmsta vänner var med om.

Min vän har en granne, och den här grannen kom skärrad till henne i tvättstugan en dag och berättade att hon fått så mycket rädslor och ångest på sistone att hon blivit tvungen att sjukskriva sig. Hon berättade också att hennes lägenhet var hemsökt och att till exempel något kommit på natten och tryckt ned henne i sängen och sagt att hon stör.

Hon sa att hon var rädd och att hon hade försökt be till “ärkeängeln Mikael” om beskydd, men att hon nu kontaktat ett medium i en annan del av Sverige som skulle komma dit så snart han kunde och hjälpa henne. 

Min kompis, som är kristen (den enda kristna vän jag hade innan jag själv blev kristen) blev förstås orolig, då hon förstod vad det här var för något. Hon berättade lite om Jesus och hur han har makt över alla andar, och tipsade henne att befalla det som störde på natten att försvinna i kraft av Jesu namn ifall det hände igen. Sen kontaktade min kompis en annan troende i närheten för att ha ett alternativ att erbjuda i stället för det där mediumet. Vi kristna vet ju nämligen att medium är riktigt dåligt och att man aldrig ska bjuda hem en sådan i detta syfte. Men eftersom vi inte kan styra andra människor så var ett erbjudande om ett alternativ hur bra som helst. Hon ville helst få till bön i grannens hem så fort som möjligt, innan mediumet skulle komma.

Grannen hakade på erbjudandet och valde att avboka mediumet helt och hållet. Hon hade sagt åt det som störde att försvinna i Jesu namn, och när hon gjorde det så hade hon känt sån frid. Och vid avbokningen så visade mediumet en annan sida som var riktigt obehaglig och elak. Grannen förstod då att mediumet inte skulle kunna hjälpa henne.

Så blev det lördag morgon och klockan 10 så gick min vän och den andra Bibelkunniga troende över gårdsplanen med var sin Bibel i handen för att be hos grannen.

Jag kan se det framför mig, hur kristet coola de var. I min fantasi har den andra kristna träskor av nån anledning. Och gårdsplanen är av grus. Men i verkligheten tror jag att det är asfalt. Och vem har träskor den här tiden på året? I Stockholm? Fast nu vill jag inte fastna på sidospår.

bibelmorgon2.jpg

De kom hem till grannen och bad. Inte så där som i film när den utsatta personen börjar spy och gå iväg dubbelvikt nedför trappor, utan det hela var så där som bönen så ofta är. Man pratar, det är lättsamt ibland och allvar ibland. Ni vet. Och man känner inget storslaget egentligen, ingen stormvind som får fönstren att öppnas och slå, bara det vanliga fina i en stilla bön till Gud.

Och så frågade de grannen om hon skulle vilja säga något till Gud också, med egna ord. Det behövde inte vara värsta bönen utan bara om hon kunde säga några ord högt till honom. Det kunde hon.

Så efter en liten stund så började grannen le och se väldigt glad ut, och så sa hon “det här är helt sjukt, ni kommer tro att jag är galen, men det här är helt sjukt”. Vadå, frågade de båda hobbyexorcisterna. “Det är helt sjukt… men det känns precis som att Gud har flyttat in, och bor här inne nu”, sa hon, och så pekade hon på hjärtat. 

Nu har det gått ett par veckor, och grannen har börjat uttrycka stor kärlek i relationen till vår Jesus. En kärlek som jag, min kompis, och så många med oss, känner så väl igen.

Jag säger ju det! Att Jesus lever!

Släpp all new age och tarot och ärkeänglar och andeguider och helgondyrkan som ni har för händerna, och vänd er till den sanna mästaren i stället, Jesus Kristus från Nasaret, Guds son, han som det står om i Bibeln, han som säger att han är enda vägen till Gud. Jag lovar att han är the real deal. 

Det här kan låta konstigt också, men sluta att be enbart till Gud och behandla Jesus som nåt lite småbesvärande sidospår i den kristna tron. Många känner en kärlek till Gud men undviker Jesus och tycker att han krånglar till saker och är lite i vägen. Men Jesus är vägen, och hoppar man över vägen så hamnar man i diket.

“Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Joh 12:44-46

Här har jag skrivit lite om hur du kan be, men precis som ni ser i texten här ovanför så är det viktiga att orden kommer från dig, från ditt hjärtas längtan och funderingar. Det viktiga är att man gör det i tro och/eller i hopp på Jesus. Sen ska man inte misströsta om man inte kan känna det där nya livet på en gång. Det är olika för alla. Jag har en annan väldigt nära vän som sa ja till Jesus och han kände ingenting. Han frågade till och med om Gud kanske ansåg att han är hopplös, och därför inte gjorde sig känd för honom på något sätt han kunde urskilja. Men efter ungefär åtta månader (!) så var det som att något förändrades, och han förstod att Jesus är på riktigt. Säger man ja, har en längtan, och söker. Ja då ska man finna. Så är löftet.

“Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ” /Jesus Joh 6:37

Ha det bra där ute i stugorna!