Är på utbildning i Stockholm #oplaneratgravid #efterenabort

Just nu är jag i Stockholm på utbildning för oplaneratgravid.se. Det är fullspäckat schema hela helgen så även fast jag har människor boende i Stockholm som jag skulle vilja träffa så kommer det inte att hinnas med.

Det är trevligt att äntligen träffa alla på utbildningen och att se hur liknande arbete ser ut i Finland. Samtidigt är det tungt att sätta sig ned och se hur det ser ut i vården, och se hur kvinnor missinformeras och sedan måste deala med sina  känslor efteråt själva. Det är som att titta in i ett stort gapande mörker, som sker helt öppet mitt framför våra ögon. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen, av så många anledningar.
Det är så många kvinnor som gjort abort som lider i det tysta, och så många kvinnor som pressas utan att ens kunna ana att det de är med om är ett övergrepp. Och de här kvinnorna kan vara mycket närmare än vad vi tror.

Men vi tror på att det här kan förändras, och det måste förändras.

Snälla, om du ska kommentera något om aborträtt vs. abortförbud, så råder jag dig att spara den tiden och låta bli och försöka tänka på de här problemen utan den utgångspunkten. Det här inlägget handlar inte om abortförbud vs. aborträtt. Ja jag är emot abort, det vet ni, embryon och foster är fullvärdiga människoliv. Men det finns saker i det här som är värda så mycket mer nyans än “för vs. emot”. Kvinnor som känner sig tvingade till abort (och i vissa fall är de verkligen tvingade) men som kan välja ett annat alternativ om de bara får en ärlig chans, är verkligt och det är vanligt. Och kvinnor som lider efter abort, är också verkligt, och tyvärr även det vanligt (även såna som inte ångrar själva aborten).

Ett arbete som vi också har (men där är inte jag med) är faktiskt arbetet med efterenabort.se. Är jätteglad för att jag är med i en förening som har det här arbetet.

“Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” 
1 Kor 15:42

Ni kristna vänner där ute får gärna be för oss, till exempel på era möten i söndag. Be för ett uppvaknande på de här områdena i Sverige, be för att abortdebatten ska sluta vara så ensidig och fördummad, och att vi ska kunna prata om det här på ett bra sätt fastän det är ett så känslosamt ämne.

Om du som läser det här känner att du skulle vilja donera en slant till oplaneratgravid.se, så kan du göra det här.

Kram!

Bild 2019-10-18 kl. 23.52.jpg

Bild på mig här på hotellrummet

Boktips: Tid för Gud av Göran Larsson #judendom #omskärelse

Är du som jag intresserad av judendomen och kanske extra intresserad av hur de firar sina högtider, men vet inte riktigt var du ska börja?

Då är Tid för Gud av Göran Larsson en bra och väldigt grundläggande bok.

IMG_5346

Nu har jag inte direkt någonting att jämföra med, men jag tror att man här får en god första introduktion till de stora högtiderna och deras symbolik, vad de betyder historiskt och just nu för judar och vad de har för betydelse i kristen tradition. De går inte oväntat hand i hand på många sätt.

Jag lånade boken innan Centerns lagförslag att förbjuda omskärelse på barn, men här har ni ett par stycken i boken som jag tycker passar bra att tänka på i tider som dessa.

IMG_5347

IMG_5319

Jag kan förstå tankesättet bakom att vilja förbjuda omskärelse, jag tänkte också förr att det borde vara olagligt. Men det var för att jag inte kunde se skillnad på vad som är rätt och fel från en fast punkt, utan mer tänkte i principer. Då tänkte jag att om det är fel att tatuera en bebis, då måste det vara fel att omskära den också, för båda gör något på bebisens kropp som bebisen inte kan göra ogjort sen. Jag tänkte inte på kontext och innebörd och jag hade inte Gud som referenspunkt, utan allt jag hade som referens var andra, enligt mig “jämförbara” företeelser, och mina egna känslor. Det blir förvirrat när det är så som man bedömer rätt och fel men så blir moralen utan Gud, den blir förvirrad, subjektiv, fragmentiserad.

Hur som helst måste man inte ha en tro på Gud för att se att det inte har lett till något gott att förbjuda judar att omskära sina söner, och att det inte är historiens hjältar som beskriver judars fredliga seder som “barbariska” eller andra kraftord (barnmisshandel, lemlästning, med mera)

Många har skrivit bra saker i ämnet, här kan ni till exempel läsa en text Ivar Arpi postade på facebook som jag tycker är on point.

Ja, ni märker var jag står i frågan, men nu skulle jag inte prata om det utan om boken, som jag tyckte om och funderar på att köpa (detta exemplar är lånat på biblioteket).

Jag vet inte hur jag ska sätta betyg på den, jag har inte så mycket att jämföra med, men… fyra?

 

 

 

 

Församling som bjuder in förfall och död #meditation #ekim #yoga

Jag läste att Katarina församling i Stockholm (Världen idag) har tagit in nyandlighet i sina lokaler. Där sysslar de helt öppet med  yoga och zenmeditation men det var en sak som stack ut extra för mig, nämligen att de dragit in undervisning i boken En kurs i mirakler.

Jag skrev om En kurs i mirakler för snart ett år sen, i inlägget “den ondaste bok jag någonsin haft“. Jag uppmuntrar er att läsa inlägget om ni inte redan har gjort det (och om ni är intresserade). 

Jag mår fysiskt illa när jag tänker på att en församling har tagit in den läran i sina lokaler, och att de undervisar människor som stapplande söker efter Jesus i detta mördande skräp, och kallar det för “goda krafter”.

För icke-kristna kan jag tänka mig att det här är svårt att förstå. Då tänker man kanske att all andlighet är ungefär likadan (“inget av det där är verkligt, men är det meningsfullt för utövaren så betyder det ändå något för just den personen”).
Men låt mig förklara: En kurs i mirakler är en bok som kommer direkt från helvetets djupaste mörker och att utsätta en person som är andligt öppen och sökande, och dessutom med stapplande steg har lyckats söka sig till en kyrka, går att jämföra med att köra in en kniv rakt in i den här personens själsliv, och så sedan karva djupare och hårdare för varje undervisning den personen får i dessa kurser. En kurs i mirakler är anti liv och anti Jesus.

Det går även att jämföra med att starta pubkvällar i församlingslokalerna. Där röker man inomhus, spelar kort och spelar Cornelis Vreeswijk på jättehög volym samtidigt som man undervisar att Cornelis var ganska Kristuslik, och när nån ifrågasätter hur detta kan få undervisas i en kristen församling, så säger man “vadå? Flera har tagit nattvarden efteråt”.

dansasamba.jpg

Ni kristna som förstår: har ni tid över eller känner att det här är något för er, be för beslutsfattare och ledning i Katarina församling. Blir det ingen omvändelse så hoppas jag att församlingen läggs ned. Lite surdeg syrar hela degen och här har vi surdeg.

Här är förresten en video där Steven Bancarz går igenom forskning som visar att meditation är förenat med risker psykologiskt och känslomässigt.


Klicka här om uppspelaren inte fungerar

Och det är inte bara han som varnar för meditation och mindfulness, så här säger till exempel den ickekristne psykologen Fredrik Bengtsson som själv har utövat meditation i 25 år, i en artikel i Svenska Dagbladet med titeln “Mindfulness kan vara förödande för en skör person”:

“Men att meditera genom att sitta still, sluta ögonen och rikta sin uppmärksamhet inåt kan också dra igång starka och ibland skrämmande processer. Det är en kunskap som sedan långa tider varit känt bland meditationsmästare i olika kulturer.

Även Fredrik Bengtsson har mött klienter som mått dåligt, fått ökad ångest, djupare depressioner och i värsta fall blivit psykotiska efter att ha utövat mindfulness.”

Det finns något som kallas att meditera i bön till Gud. Men det är inte alls som att meditera så som man gör i mindfulness. Som kristen som mediterar i bön så söker man sig ändå utåt uppåt till Gud, och inte inåt i sig själv, och man måste inte tömma sinnet, och så vidare. Jag rekommenderar att ni ser videon som jag länkade om ni är intresserade.

Ni som söker frid och ännu inte har funnit Jesus, snälla, åtminstone överväg riskerna med praktiker och metoder ni tar er an, och släng er inte in i saker och ting med huvudet före. Jag vill uppmuntra er att börja söka och se vad kristna säger om dessa saker (de flesta gör tack och lov inte som Katarina församling). Även om ni tycker att vi är överkänsliga och extrema, och att församlingar som den nämnda är “framåt”, “coola” och “med i tiden” osv, så kan det väl inte skada att åtminstone bara ta en titt på andra tankar?

Hoppas ni har en bra helg!

bocker4 (1)

 

Vägen fram till dopet

25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.

Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.

En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?

Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?

Fick inget svar.

Jag frågade igen: Behöver jag döpas?

Inget svar.

Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.

Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.

Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.

Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?

Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.

Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?

Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.

cymbal.jpg

Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.

Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.

Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.

Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.

Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.

Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.

spara.jpg

Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt. 

Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.

Ha det bäst!

I söndags var det dop!

I söndags gick jag och min man ned i dopgraven, sa ja till att vi tror på Jesus och så blev vi döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!

IMG_3753.JPG

 

Grannen med hemsökelserna, och vad som hände sen

Nu tänker jag berätta lite om en grej en av mina närmsta vänner var med om.

Min vän har en granne, och den här grannen kom skärrad till henne i tvättstugan en dag och berättade att hon fått så mycket rädslor och ångest på sistone att hon blivit tvungen att sjukskriva sig. Hon berättade också att hennes lägenhet var hemsökt och att till exempel något kommit på natten och tryckt ned henne i sängen och sagt att hon stör.

Hon sa att hon var rädd och att hon hade försökt be till “ärkeängeln Mikael” om beskydd, men att hon nu kontaktat ett medium i en annan del av Sverige som skulle komma dit så snart han kunde och hjälpa henne. 

Min kompis, som är kristen (den enda kristna vän jag hade innan jag själv blev kristen) blev förstås orolig, då hon förstod vad det här var för något. Hon berättade lite om Jesus och hur han har makt över alla andar, och tipsade henne att befalla det som störde på natten att försvinna i kraft av Jesu namn ifall det hände igen. Sen kontaktade min kompis en annan troende i närheten för att ha ett alternativ att erbjuda i stället för det där mediumet. Vi kristna vet ju nämligen att medium är riktigt dåligt och att man aldrig ska bjuda hem en sådan i detta syfte. Men eftersom vi inte kan styra andra människor så var ett erbjudande om ett alternativ hur bra som helst. Hon ville helst få till bön i grannens hem så fort som möjligt, innan mediumet skulle komma.

Grannen hakade på erbjudandet och valde att avboka mediumet helt och hållet. Hon hade sagt åt det som störde att försvinna i Jesu namn, och när hon gjorde det så hade hon känt sån frid. Och vid avbokningen så visade mediumet en annan sida som var riktigt obehaglig och elak. Grannen förstod då att mediumet inte skulle kunna hjälpa henne.

Så blev det lördag morgon och klockan 10 så gick min vän och den andra Bibelkunniga troende över gårdsplanen med var sin Bibel i handen för att be hos grannen.

Jag kan se det framför mig, hur kristet coola de var. I min fantasi har den andra kristna träskor av nån anledning. Och gårdsplanen är av grus. Men i verkligheten tror jag att det är asfalt. Och vem har träskor den här tiden på året? I Stockholm? Fast nu vill jag inte fastna på sidospår.

bibelmorgon2.jpg

De kom hem till grannen och bad. Inte så där som i film när den utsatta personen börjar spy och gå iväg dubbelvikt nedför trappor, utan det hela var så där som bönen så ofta är. Man pratar, det är lättsamt ibland och allvar ibland. Ni vet. Och man känner inget storslaget egentligen, ingen stormvind som får fönstren att öppnas och slå, bara det vanliga fina i en stilla bön till Gud.

Och så frågade de grannen om hon skulle vilja säga något till Gud också, med egna ord. Det behövde inte vara värsta bönen utan bara om hon kunde säga några ord högt till honom. Det kunde hon.

Så efter en liten stund så började grannen le och se väldigt glad ut, och så sa hon “det här är helt sjukt, ni kommer tro att jag är galen, men det här är helt sjukt”. Vadå, frågade de båda hobbyexorcisterna. “Det är helt sjukt… men det känns precis som att Gud har flyttat in, och bor här inne nu”, sa hon, och så pekade hon på hjärtat. 

Nu har det gått ett par veckor, och grannen har börjat uttrycka stor kärlek i relationen till vår Jesus. En kärlek som jag, min kompis, och så många med oss, känner så väl igen.

Jag säger ju det! Att Jesus lever!

Släpp all new age och tarot och ärkeänglar och andeguider och helgondyrkan som ni har för händerna, och vänd er till den sanna mästaren i stället, Jesus Kristus från Nasaret, Guds son, han som det står om i Bibeln, han som säger att han är enda vägen till Gud. Jag lovar att han är the real deal. 

Det här kan låta konstigt också, men sluta att be enbart till Gud och behandla Jesus som nåt lite småbesvärande sidospår i den kristna tron. Många känner en kärlek till Gud men undviker Jesus och tycker att han krånglar till saker och är lite i vägen. Men Jesus är vägen, och hoppar man över vägen så hamnar man i diket.

“Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.” Joh 12:44-46

Här har jag skrivit lite om hur du kan be, men precis som ni ser i texten här ovanför så är det viktiga att orden kommer från dig, från ditt hjärtas längtan och funderingar. Det viktiga är att man gör det i tro och/eller i hopp på Jesus. Sen ska man inte misströsta om man inte kan känna det där nya livet på en gång. Det är olika för alla. Jag har en annan väldigt nära vän som sa ja till Jesus och han kände ingenting. Han frågade till och med om Gud kanske ansåg att han är hopplös, och därför inte gjorde sig känd för honom på något sätt han kunde urskilja. Men efter ungefär åtta månader (!) så var det som att något förändrades, och han förstod att Jesus är på riktigt. Säger man ja, har en längtan, och söker. Ja då ska man finna. Så är löftet.

“Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. ” /Jesus Joh 6:37

Ha det bra där ute i stugorna!

 

 

En bok jag rekommenderar: Stengrunden av Bo Giertz

Nyligen läste jag äntligen Stengrunden av Bo Giertz och det är jag glad för.

Stengrunden handlar om tre stycken präster/själavårdare i tre olika tidsepoker på samma ort – Ödesjö i Småland. Med början runt 1800-talet och med slutet på 1940-talet.

Det börjar med att man får följa en ung “magister” (han kallas magister, vettetusan vad det betyder i sammanhanget.. lärling?) vid namn Henrik. Det börjar med att de sitter på ett kalas och man märker att upplysningen har kommit upp från Frankrike och imponerar nästan allesammen. Det är massa nya idéer om moral och förstånd och sånt ni vet. Och så kommer plötsligt en bonde med bud om en dödssjuk svåger som ligger och kampar med skuld över hur ond han är och han behöver någon som kan komma och förklara nåden för den döende vännen. Ingen vill gå, för alla vill festa och äta och ha det gött, så de skickar Henrik som är yngst.

Väl ute i stugan har han ingenting att stötta den döende mannen med, för han kan Bibeln utan och innan och  låter sig inte tröstas med fina ord och citat, och i magisterns inre kamp och brottning tar boken sitt språng. Väldigt väldigt bra. Det är så himla fint när magistern senare ber bonden att be för honom, och bonden ba “det har vi redan gjort, och..” (fortsättningen berättar jag inte, men vissa stunder var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om, bara för att det var så ljuvligt).

Och det är ingen bok där en person blir “kristen hjälte” bland massa “onda präster” eller så, utan boken behandlar svåra frågor och även fördomar som man kan ha om olika uttryckssätt för den kristna tron. Det tycker jag är riktigt intressant. Hur man kan nästan se ned på ett “visst sätt” att vara kristen, utan att ta hänsyn till att Anden tar sig i uttryck på olika sätt, i olika kristna, i olika kulturer/tider. Men att det ändå är samma Jesus genom alla de som på riktigt vill ha med honom att göra. Alltså – ramarna kan se lite olika ut – men om Livet finns för att ge dessa ramar märg och mening, så är Jesus där, även om ens förutfattade meningar kan hindra en från att se det på en gång.

En del rörelser kan verka döda men så finns där massor av liv, och andra kan verka fyllda med liv till det yttre, men så skrapar man lite på fernissan och man märker att det är inte mycket av Jesus där under. I boken kallar de det för “svärmeri”, ett uttryck jag tidigare bara har förknippat med sån där mellanmänsklig hjärnblödningsförälskelse. Och jag tycker att det är ett så himla bra ord för överandlighet. Svärmeri. Varför använder man inte det ordet längre? Eller så gör man kanske det.

Äh nu hamnar jag på sidospår. Jag vill egentligen bara rekommendera boken för jag kände medan jag läste att det här var högkvalitativ och nyttig läsning och det är inte osannolikt att jag kommer att läsa den fler gånger, för det här är en sån typ av bok som man kan läsa flera gånger.

stengrunden-en-sjalavardsbok.jpg

Jag fick den skickad till mig från en som läst min blogg förresten. Han skickade den till mig för kanske ett år sen. Sen har den blivit liggandes, men så hände det sig en dag att jag var extremt sugen på att läsa nåt sekelskifts-aktigt med Gudstema och då liksom strålade denna bok från bokhyllan.

Kristen subkultur och hemligt kristet beteende #andlighet #bönmöte #manlighet

Idag tänkte jag att jag skulle skriva lite kring följande bloggförslag

Jag hade tyckt det varit intressant med ett inlägg om kristen subkultur – finns det särskilda sätt att bete sig bland kristna? Vad tänker du om det, är de i så fall positiva eller negativa? Hur var det att komma in i den nya subkulturen som nykristen (om det finns någon särskild kultur)?

Och jag tänkte att jag ska fokusera på en enda sak här: bönemötena.

Det var en sak som gjorde mig inte bara lite, men väldigt förvånad, när jag kom till tro.

Som utomstånde och som andligt lagd person så kan det vara lätt att tro att de enda som samlas för att tala andlighet och göra andlighet och bekräfta att andevärlden finns är människor som håller på med meditation, yoga, seanser och stenar och energier. Ja jag tänkte då aldrig i livet att kristna skulle hålla på med andligt sökande. Jag tänkte att vettiga kristna samlades, lyssnade på nåt tråkigt om att vi alla måste hålla varann i hand och säga välkommen, och så tänkte jag att de åt sina kakor, kände lite gemenskap, och sen gick hem till sitt. Och det var jag noll intresserad av. Gemenskap har aldrig varit min längtan, inte medvetet i alla fall. Jag har längtat efter andliga svar. Inte prat om att alla måste vara snälla!

Men se jag hade fel. Det är jättevanligt att kristna samlas för att tala om livet, både andligt och oandligt vardagligt, och att be tillsammans. Bön kan man nog nästan säga är den himmelska och rena och äkta motsvarigheten till den onda och missriktade seansen. Den stora skillnaden är att vi kristna aldrig aldrig någonsin söker efter eller talar till de döda eller nån annan suspekt andemakt (tex änglar), utan vi söker bara Gud (Gud har änglar men de söker man inte).

Och detta andliga sökandet efter Gud och den andliga längtan bland vanliga svenssons-människor som går till kyrkan förvånade mig enormt.  För det var inte bara det att de gjorde det, det var så normalt och allmänt bland dem.

I den bönegrupp jag blev inbjuden till så var det folk från alla möjliga olika församlingar. Församlingar i Kungälv, Ytterby, Göteborg och fler ställen utefter kusten här. Olika samfund också. Svenska kyrkan, Pingst och säkert nåt mer (EFS? RSU? LMU? Har inte lärt mig det där). Men alla med en gemensam nämnare – Jesus.

Jag är alltså inte ensam om att tro på den Jesus jag beskriver här på bloggen. Det är rätt vanligt att man tror på honom. Bland alla möjliga professioner. Byggbranschen, sjukvård, skola, kollektivtrafiken, och så vidare.

Ungefär så här har mestadels av de bönemöten jag varit med på gått till:  Människor i alla möjliga åldrar samlas i någons hem, äter/fikar, pratar om vardan, pratar om Gud, sjunger andliga kristna sånger tillsammans (alltid är det nån som kan spela gitarr och ofta är det nån som sätter sig och dunkar på nån låda som står på golvet?) och så ber man tillsammans.

Och här är en sak som jag var så… ja, förvånad över: Folk delade med sig av vad de bar på sina hjärtan. Alltså på riktigt. Det kunde handla om sjukdom i familjen, om ångest, om oro, om konflikter på jobbet, dålig självkänsla, ont i foten – you name it. Folk delade med sig och man lyfte sen tillsammans upp det i bön. Och så kan man, när man ber, så klart också få svar. Det kan vara svar i bilder, det kan vara profetiska ord. Det är lite av poängen med bönmöten. Att man räknar med att Jesus är där. Det har han ju lovat att han ska vara.

“Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” Matt 18:20

Och det är han. Allra oftast är han det. Och han talar och berör med olika uttryckssätt. Kom ihåg detta ni som tvivlar: han är på riktigt.

En annan sak förvånade mig också: hur männen betedde sig med varann. De berättade sin ängslan för varann, fick klappar, kramar, ibland var där även tårar. Det finns också enskilda möten för enbart män, och vad de gör där vet jag inte, men jag vet att de delar livets kamper även på såna möten.

Och jag vet hur det finns män som sekulärt arbetar aktivt för att fixa ihop middagar där män ska kunna känna sig fria att snacka känslor och vara mjuka med varann. Mäns hårdhet är inte sällan ett stort problem som påverkar hela samhället.

Och så samlas kristna män och är mjuka helt naturligt på nåt sätt. Utan att nån utanför riktigt vet om att det är så. Ja jag visste det i alla fall inte. För det är inget de direkt skryter med eller för upp på tal helt apropå ingenting. Tror de flesta av dem inte ens reflekterar över att det här är väldigt speciellt och unikt i kontrast med övrig samhällskultur.

Det är kanske överflödigt för mig att säga det här för det märks nog på hur jag berättar om det, men jag tycker så klart att det här är positivt. Jag tycker väldigt mycket om bönemöten. De jag har varit på har varit trygga, lugna (utöver småbarnen), varma platser där man får vila en stund både andligt och oandligt.

Jag hade gärna pratat mer om det här, men det är lika bra att jag inte gör det, för det är redan långt och jag orkar inte lägga in nån bild, så ni får ta detta inlägg som det är.

Nu måste jag sova (igen). Ha det bäst. Och kom ihåg – Jesus söker er och vill ha en relation till er! Hur lökigt det än må låta (obs det är inte lökigt).

Förföljelse av kristna runt om i världen

Idag i kyrkan hade vi besök av Andreas Reinhard från Open Doors, en organisation/nätverk som fokuserar på förföljda kristna världen över.

IMG_2470

Han pratade om Open Doors kamp och stöd både genom bön och direkt handling. Han berättade om hur läget är i till exempel Afghanistan, Indien och Nordkorea.

Vi har det så himla lyxigt här i Sverige. Det värsta som i regel händer här (som infödd svensk som inte har någon religion i ryggen) när man säger att man är kristen är att man blir idiotförklarad och kallad för psykotisk, hjärntvättad eller extremist. Men på många ställen i världen rör det sig om våldtäkter, tortyr, misshandel och mord riktat mot kristna.

Vi fick höra om ställen i världen där man kan göra vad man vill mot en kristen utan att behöva möta rättsliga följder. Ändå fortsätter människor att vara kristna på grund av det vi funnit i Kristus. För det vi har funnit i Kristus är så värdefullt att det är värt att dö för och det lever så starkt i dessa extremt förföljda kristna.  Här i Sverige vet vi väldigt lite hur det är att riskera att dö för sin tro.

Köpte tre stycken böcker/häften.

IMG_2472

  1. Guds vansinniga uppdrag av Nik Ripken.
    Boken handlar om ett par som åkte till Somalia för att sprida budskapet om att Jesus befriat oss, men de fick åka hem utan att se att det “fungerade”. “Hur behåller man hoppet när mörker är allt man ser?” är en fråga som ställs på baksidan av boken. Jag köpte den här boken för att jag vill veta mer om svårigheterna i tron. Många människor lämnar tron och “ger upp” eftersom de inte ser några resultat på deras vandring med Jesus. Jag vill veta mer om det här. Jag vill bättre förstå de som lämnar tron, och en dag så kanske det är jag som befinner mig i detta mörker?
  2. Bön där striden utkämpas
    Jag kan bli rätt störd på böcker där man ska “lära sig be effektivare” “lära sig böner som förändrar livet” osv som om det är nåt man behöver gå kurser för. Bön är enkelt, mycket enkelt. Det svåra är att ta sig tiden. Förstår ni hur jag menar? Det finns mycket att dela och lära och undersöka kring bön och det ska man göra, det är coolt och intressant. Det jag har svårt för är  “lär dig knäcka bönens KOD och möt FRAMGÅNG i tron”-tugget då det inte skiljer sig mycket från vissa ockulta new age-grejer där allt är teknik för att nå “upplysningen”. Som nån slags andlig elitism där de “med rätt kunskap” har bättre kontakt med “överheten” eftersom “de knäckt koden”. Med Gud behöver man inte knäcka nån kod. Det enda man behöver göra är att tala till honom i Jesu namn. Ärligt och rakt.
    Med det sagt, hehe, det här är i alla fall inte en sån bok utan det är en bok som delar tankar och reflektion kring bön! Sånt som jag gillar! Tycker den verkar bra!
  3. 15 lärdomar den förföljda kyrkan gett mig
    Ett anekdotiskt häfte skrivet av Ronald Boyd-MacMillan, utgett av Open Doors. Jag älskar anekdotiska reflektioner!

Nä nu gråter lilla mr. Stig. Måste posta inlägget [knyter på mig en cape av plastad frotté] och göra min plikt!

Lider inte svensk kristenhet ett enormt underskott på uttydare av tungotal?

Ni har kanske hört talas om tungotalets gåva. Det är en gåva som man kan läsa om i Bibeln och som handlar om att man kan tala typ genom Anden med ett särskilt språk. I Bibeln står det ingenting om att Jesus använde den här lite märkliga gåvan utan den framkommer, såvitt jag vet, för första gången vid pingsten. Och då var det inte bara “änglars språk” som talades utan mänskliga språk så att folk från andra länder kunde höra om Jesus på hemspråket och på så sätt komma till tro.

Tungotal är en sån där grej som jag tyckte verkade himla stört innan jag själv blev frälst, för det enda jag hade hört om tungotalet var ett rykte att det fanns “frireligiösa” möten där folk stod och grät och skrek hittepåord och jag tänkte att det lät som en mardröm. Som att kristna var som djur.

Sen när jag blev frälst så fattade jag att tungotal i sig inte är något konstigt utan helt normalt (eftersom det står att läsa om det i Bibeln som nåt man kan förvänta sig) men jag var ändå rädd inför att behöva höra det första gången, för jag var rädd för att det där ryktet jag hörde nån gång i högstadiet skulle inträffa och jag ville inte behöva stå i ett rum där folk ligger på golvet och rullar och ropar ut ljud på måfå i full extas. Det vill jag förresten fortfarande inte.

Jag har i alla fall hört många tala i tungor sen dess och det har inte varit några konstigheter alls utan snarare så har det känts naturligt.  Ska man likna det med nåt så är det väl i så fall med en personlig dikt eller sång mellan en person och vår Gud. För det är så tungotal beskrivs i Bibeln också – som en gåva man fått mest för sin egen uppbyggnad och inte för församlingens uppbyggnad. (lästips 1 Kor 14)

Det står att om man prompt ska tala tungotal inför församlingen så att alla hör så får man minsann även se till att det finns nån med uttydningens gåva närvarande så den kan tolka så folk förstår och utomstående inte tror att de kristna är helt dumma i huvudet.

Och det är här en fundering kommer in. Det här med uttydningens gåva. Var är dessa uttydare av tungotalet? Jag har inte mött en enda en ännu. Beror det på att ni är så få, beror det på att jag mött uttydare men ämnet inte har kommit upp, eller beror det på att jag har väldigt begränsad erfarenhet av människor som talar tungotal högt i församlingen? Hur det än ligger till, komsi komsi tungotalstydare! Where ever you are! Kom ut kom ut och börja tyd!

Och så kanske ni undrar om jag har tungotalets gåva…
Jag kan inte påstå att jag har vanliga talets gåva ens. Och tungotalets gåva känner jag inget direkt behov av? Jag tycker det räcker fint att andas med Gud. Ibland när jag vill tala till honom men inte finner ord så brukar jag låta orden gå bara under väldigt tysta former men jag har aldrig “brustit ut” i tungotal. Känner ingen direkt längtan efter det heller, även fast ett par personer har sagt att tungotalet är viktigt att ha och nåt man verkligen ska be om. Men jag har svårt att tro att det är jätteviktigt? Faktiskt. Men jaja, jag har sagt till Gud att är det så viktigt att jag ska tala i tungor så gör då att jag brister ut i det. Än så länge har det inte hänt men vem vet, maybe some day.

Nåt jag däremot längtar efter är uttydningens gåva, så den har jag bett om. Jag hoppas att jag får den. Jag måste få den. Blir besviken om jag inte får den. Allvarligt. Jag blir jättebesviken. Hör du det Gud? Klart att du gör.

Och jag vet vad ni tänker och nej, jag tror inte att man kommer att förstå Scatmans refränger bara för att man har uttydningens gåva. Eller? Nä. Eller?