Gud är stor, mäktig, och så så söt

Senaste veckan har vi varit på en del loppisar och antikvariat och där kan man hitta  gamla psalmböcker. Inte såna som finns i kyrkan nu utan kasserade psalmböcker som saknar noter och som har gulnade sidor och gammalt språk.

Häromdan bläddrade jag i en sån och undrade om jag kunde hitta nån psalm som jag känner igen, och letade efter första bästa jag kom på, Den blomstertid nu kommer. Jag tyckte att det hade varit kul att hitta en psalm som jag känner igen i en åldrad gammal bok. Det skulle vara lite som att dela ett ögonblick med folk av en annan tid. Men otålig som jag är orkade jag inte leta.

Efter det har vi varit på tre loppis/antikvariat.

På första fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På andra fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.
På tredje fann jag en psalmbok och första sidan jag slog upp visade Den blomstertid nu kommer.

För varje gång slog hjärtat ett litet dubbelslag och vid tredje psalmboken så tänkte jag att kanske är det så att Gud hörde mina tankar och ville ge mig den där stunden av tidlös samhörighet med andra kristna, precis som jag hade önskat.

Så gick jag till en annan hylla, drog fram random bok och öppnade random sida och vad fann jag inte där, i en bok som inte var en psalmbok, om inte första versen av Den blomstertid nu kommer, skrivet i kursiv. Då blev det snarlik känsla som när man delar ett internskämt med sin bästa kompis. Han fattade, jag fattade, ingen annan fattade. Det var dramatiskt, det var tyst och stilla, och det var underbart.

Sekunden efter hittar jag “Min Bönbok” av norrmannen Fredrik Wislöff, nyskick från 1975, en bok som jag har spanat efter i ett par år men hittills endast funnit på norska bokmål för nära 300 kronor. 20 kronor fick jag betala.

Jag vill dela med mig av den här lilla händelsen eftersom det är så här jag många gånger upplever samvaron med Bibelns Gud. Han är mycket stor, störst faktiskt, och med honom är det mycket som är allvar. Jag menar han skapade världen, planterade både livets och kunskapens träd, han har jämnat hela arméer och folk med marken och talar då och då med “röst som åska” och att följa honom leder inte sällan till att människor som inte förstår börjar håna, nedvärdera och avsky en. Men mest av allt känner jag mig helt ärligt som hans lilla tjej som han fröjdas av att umgås med och hålla i handen och som han ibland skojar med och stryker på kinden.

Dessa små stunder av ömhet är så oändligt mycket värda för mig att jag funderar på att inte posta det här inlägget eftersom jag inte kan beskriva bråkdelen av vad det fina i dessa  ögonblick av intimitet betyder, ögonblick som jag tror är en bit av det osynliga himmelrike som han har lagt i mig och som finns där trots alla mina uppenbara brister.

Men jag gör det. Jag postar.

(Oj!! Kolla här, vad jag fick syn på i min fb-feed precis nu innan jag skulle posta!) 

denblomstertid.jpg

Mitt hjärta slår hårt nu, för jag läste precis detta i Joel Halldrofs text:

“I psalmboken finns egentligen allt en människa behöver, och vi börjar med sommarpsalmerna. De hjälper oss att se vad den här årstidens skönhet djupast sett står för: evigheten mitt i tiden. ” – Joel Halldorf

Evigheten mitt i tiden. Det var precis det jag sökte, när jag sökte “Den blomstertid nu kommer” i den gulnade psalmboken på loppisen. Gode Gud. Finns det någon sötare än dig? Nej, det gör det inte. Ingen är så fin som du.

Här kan ni läsa hela Halldorfs text på expressen. 

Och människor. Jesus lever och Gud är god. Våga tro. Och vågar du inte, be om mod, och vill du inte, be om vilja, och kan du inte, be om kunskap, och jag tror att jag ska skriva det här särskilt till någon specifik som läser det här: Är du sårad från en religiös uppväxt där du skrämts med bland annat hot om djävulen, be om helande, tröst och sanning, för det du fick höra var inte från Honom, och han vill att du kommer tillbaka till honom nu, men den här gången utan rackliga och felande mellanhänder.

Hoppas ingen tar illa upp! Ha det bra!

Bibelns Gud är väldigt specifik och ingen man hittar i “många religioner”

Jag sa att jag skulle skriva ett inlägg om Guds namn men först var det för bra väder för att uggla vid datorn, sen fick jag PMS och jag gissar att minst en person som läser detta blogginlägg förstår vad jag menar med det.

antligen.jpgoch efter PMS-hjärnruttnar-attacken åkte vi iväg på semester och har bott massa i tält. Kallt!! Och varmt. Och obekvämt och mysigt (vi är just nu strax utanför Vännäs).

Det jag ville säga om Guds namn är i alla fall ingenting avancerat, utan jag vill bara poängtera att Bibelns Gud inte heter ”Gud” utan han heter YHVH, vilket kan översättas till ”jag är” eller “jag är den jag är”. Vilket är ett väldigt passande namn, då ett annat sätt att identifiera honom är genom att specificera vem han är. Typ “Abrahams och Isaks Gud” eller “Han som förde Israel ut från Egypten”.

Då sade Mose till Gud: “När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? Vad skall jag då svara dem?”. Gud sade till Mose: “Jag är den Jag Är”, och han sa vidare: “Så skall du säga till Israels barn: ‘Jag är’ har sänt mig till er”. 2 Mos 3:13-14 (Jag är = YHVH)

Det finns mycket man kan gosa in sig i gällande hans namn, jag har enbart krafsat på ytan själv och tänker inte ta upp så mycket här och nu (men det är kanske inte sista gången jag tar upp det, vem vet). Det jag ville ha sagt just nu är att jag tycker att hans namn och person är viktig att specificera då det finns så många ”gudar” nu för tiden, och många av dem har inget namn utan kallas bara för “gud”.

“Gud” är alltså inte ett namn utan många gånger bara en luddig paraplytitel och kan i dagens andliga klimat betyda lite vadhelst folk känner för.

Ibland kallas denna paraplygud för “universum”, “karma”, “kärlekskraften” eller nåt annat ospecifikt. Men oftast kallas den för “gud” eller “nånting”, och den här guden har alltså ingenting med den ende sanna Guden, Bibelns YHVH, att göra.

Jag brukar ganska ofta säga till människor som går till spådamer eller kontaktar döda (det är jättevanligt att folk gör detta, please stop) att de inte bör göra det eftersom det är djupt osunt enligt Gud, och då kan jag få höra saker i stil med

”Jag tror faktiskt inte att Gud har något emot att jag går och spår mig/kontaktar döda/annat hokus pokus”.

Och då är det så enkelt och skönt att bara kunna konstatera rakt av att vi inte har samma Gud i så fall, för min Gud, Bibelns Gud, har varit mycket tydlig med att sådant beteende är helt oacceptabelt. Och så kan jag peka på något specifikt Bibelord, till exempel är detta ett bland många:

När du kommer in i det land som Herren, din Gud, ger dig, skall du inte lära dig att handla enligt dessa folks vedervärdiga seder. Hos dig får inte någon finnas som låter sin son eller dotter gå genom eld eller befattar sig med spådom, teckentydning, svartkonst eller häxeri,  ingen som utövar besvärjelsekonster, ingen andebesvärjare, ingen som bedriver trolldom och ingen som söker råd hos de döda. Ty avskyvärd för Herren är var och en som gör sådant, och för sådana vedervärdigheters skull fördriver Herren, din Gud, dem för dig. 5 Mos 18:9-12

Och då kan också de, som slentrianmässigt kanske har inbillat sig att de tror på Bibelns Gud också inse att de inte alls tror på honom. De kanske rent utav tycker att han är helt orimlig, en riktig tyrann, rent avskyvärd, när det kommer till kritan.

Och det tycker jag är bra, för då kan de ta ställning till honom på ett ärligare sätt och sluta gå omkring och inbilla sig att de tror på Bibelns Gud, när de egentligen bara har nån slapp “magkänslogud” eller konturlös “kärlekskraftsgud” som sitter där nånstans i “universum” och är “kraftfull” och “accepterande”.

Som det är nu så inbillar sig många människor att de tror på den Gud som beskrivs i Bibeln även fast de blir sjukt obekväma och kränkta av det som står där och trots att den gud de tror på har en helt annan moral och helt annan karaktär än Bibelns Gud.

Samma människor anser inte sällan att kristna har “missförstått Gud” och vem han “verkligen är”. De ser Bibeln är något slags patriarkalt mänskligt ihopkrafsat misstag som skrivits av extremister under århundradenas lopp på en tid då det inte fanns kondomer (en del tror att det här med att hålla sex inom äktenskapet berodde på brist på kondomer).

Och det får de väl tro om de vill. Men det är skönt att kunna klargöra att nej – den Gud de talar om när de talar om gud, det är inte kristendomens Gud. Vår Gud har ett namn, vår Gud lät befrukta en kvinna (med samtycke) så att hon fick en människoson, som gjorde massor, vår Gud har gett oss löften, vissa uppfyllda, andra att vänta på, och vår Gud beskrivs, talar och förklarar saker och sig själv genom både Bibeln och sin ande som han sänt till oss på ett sätt som ateister enligt egna erfarenheter bedömer som hittepå.

Sammanfattning
Det jag ville ha sagt är kortfattat att om man säger att man tror på Gud men tycker att Bibeln är idiotisk, så kan det inte vara Bibelns Gud som man tror på. Då har man en annan gud och det kan vara väldigt nyttigt att veta.

Kul med bloggvecka

Det var kul att blogga varje dag i en vecka, det gör jag gärna om nån gång. Jag måste bestämma mig i förväg för annars blir bloggandet inte av.

Just nu har vi semester och vi har bland annat varit i Falkenberg. Vi har varit på stranden och de stora barnen har badat medan Stig har gjort upptäcksfärd bland sanddynerna.

Finns det nåt härligare än att se en ettåring hitta och undersöka snäckskal, pinnar och torkat sjögräs i sanden? Knappt. Det är nåt alldeles särskilt med barn och deras förmåga att förundras och uppskatta det YHVH har skapat.

Och det där får man ta del av när man är med små barn. Man får låna lite av deras ögon så att man får se världen lite grann på deras sätt, och då dras man med i deras hänförelse. Det kan i det närmsta beskrivas som magiskt. En torr pinne som rör om lös sand blir ett glädjefyllt mirakel. 

Ni vet i bergspredikan när Jesus säger “saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud”? Jag kopplar på nåt sätt samman det här med vad barn utstrålar när de ser på världen.

IMG_2242

Förresten, om nån undrar varför jag ibland använder YHVH, vilket är Guds namn, så vill jag bara säga att jag vill göra så då det känns bara bra att skriva YHVH emellanåt så att alla är med på exakt vilken Gud jag tror på och talar om. För “gud” är ju egentligen inget namn utan bara en titel (oavsett stor bokstav i början eller ej). Medan YHVH inte är en titel utan ett namn på den mycket specifike personliga Guden vars röst löper genom hela Bibeln.

Jag ska nog ta och skriva ett inlägg om det.

För i dessa tider är människors tankesätt så infekterade med new age och annan andlighet och när man talar om Gud så tror många att man talar om deras personliga inre känsla om vem gud “måste vara” enligt dem (exempel: “jag tror minsann inte att Gud har nåt emot om man försöker kontakta de döda!). Och det kan bli väldigt svårt att kommunicera när man kallar två HELT olika andligheter samma titel.
(Visst din “gud” kanske inte har nåt emot att du försöker kontakta de döda, men YHVH hatar det och vill skydda dig från att göra såna olyckliga misstag)

Men det får jag göra senare. Kanske att posta i morgon, beroende på väder?

Nu ska jag göra något annat, luften är fri!

Överlåtelsebön (lämna över äganderätten-bön)

Hej allihopa! Idag vill jag bara skriva ett meddelande för jag tror att det finns någon där ute som vill lära känna Kristus och få en relation med YHVH (alltså Bibelns Gud), men som av olika anledningar har blivit hindrad från att ta det där första viktiga steget. Vänta inte när du liks är så nära, totalt onödigt. Du behöver inte “rätta till dig” innan du tar steget. Du ska komma som du är.

Så här står det i Romarbrevet:

“Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst”

Så här står det i Johannesevangeliet 12:44-46

“Jesus ropade: ‘Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.'”

Välj att tro på Jesus. Välj att tro på att han har dött för dig, för att du ska kunna få del av samma liv som uppväckte honom från de döda. Du behöver inte förstå hur det går till, det kommer du få veta mer om på din resa tillsammans med honom, du behöver bara tro. Är du mogen för det, så kan du det, eftersom Gud förberett dig för den här stunden. Vänd dig till Jesus, be om förlåtelse för dina synder, och bekänn honom som frälsare och ge honom ditt liv.

Allt man ger till Jesus, det ger man också till den som sänt honom, och då kan han börja förvandla det och göra det nytt.

“Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit” 2 Kor 5:17

Det finns något som kallas för överlåtelsebön och använder man en synonym så kan man säga att det är en bön där man skriver över äganderätten för sitt liv till Jesus. Det är först när du frivilligt och uppriktigt har gett över äganderätten för ditt liv som han kan komma nära dig på riktigt. Uppriktighet är viktigt eftersom han inte tvingar sig på någon.

Här är förslag på hur du kan be en sådan bön, men kom ihåg att det här inte är någon magisk formel, utan bönen måste komma från en uppriktig vilja att ta emot den här gåvan, för det är en gåva. Känner du att det inte blir uppriktigt, formulera en bön själv, en bön som du verkligen kan stå för. Bönen måste innehålla tre viktiga moment

  1. Att du med din mun bekänner Jesus som din Herre och Frälsare (oavsett språk, så råkar du ha teckenspråk som språk, inga problem)
  2. Att du i ditt hjärta tror att Jesus är sänd från Gud, att han dog, och uppstod till liv igen till syndernas förlåtelse
  3. Att du ber om syndernas förlåtelse

Bönen nedan kan du se som inspiration. Du behöver inte uttrycka dig perfekt och det måste verkligen inte kännas “naturligt”, det gjorde det inte för mig, det hela var stelt till en början.

Kära Jesus,
Nu är jag redo. Jag väljer att tro och hoppas på dig, jag tror på att du är Bibelns Guds son som dog på korset för att jag ska kunna få evigt liv, och jag ger dig nu äganderätten över mitt liv för jag vill ha dig och jag vill ha den som sänt dig. Jesus, jag ber om förlåtelse för alla mina synder, både de synder jag vet och de synder som jag inte ens vet att de är synder än. Herre öppna mina ögon och öron för dig och lär mina ben att känna igen och villigt gå din väg så att jag aldrig går bort från dig igen. Låt din vilja ske, amen.

Om du genuint har bett bönen eller liknande fast med andra ord, så har du nu tagit ett steg i tro, rakt in i Guds famn. Grattis! Oavsett hur du känner, oavsett hur du upplever detta steg och dagarna som kommer, så ska du lita på att dina synder nu är förlåtna, och att du är ett barn till Gud. Du har nu en direktlinje öppen till Gud, så fortsätt be, bönerna löper direkt från ditt hjärta till Guds hjärta. Bjud aktivt in honom i dina tankar, och välkomna honom in där. Böner är inte bara det man säger när man knäpper händerna, utan hela ens tankeliv kan bli som en ständig fortlöpande kommunikation. Be för att få helige Ande. Han kallas även Hjälparen och gör skäl för sitt namn.

“När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig” Joh 15:26

Be Hjälparen att öppna Bibeln för dig så att du kan förstå vad du läser. Har du ingen Bibel, ordna en Bibel, och har du inte råd, hör av dig. En fysisk Bibel är i min mening det bästa, en Bibel att prassla med och ha i väskan, men det finns även Bibelappar att ladda ned gratis.

Nästa viktiga steg i tro är dopet. Så här står det i Bibeln om dopet: 

“Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva” Apg 2:38

“Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” Rom 6:3

Genom dopet så dör man alltså från sig själv, och återuppstår i Kristus. Det är stort och viktigt.

Värt att tänka på är att dop inte behöver vara en ceremoni i en kyrka. I Bibeln lät folk sig bli spontandöpta i random vattenhål, som den Etiopiska hovmannen till exempel:

“När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: ‘se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?’ Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet, och Filippus döpte honom.”

Det viktiga är att det sker genom nedsänkning i vatten, i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, och att det sker med respekt. Man behöver inte ens ha en vit fotsid dräkt. Man kan ha vanliga kläder.

Är du barndöpt men har trott att dop betyder typ “namngivning” och om du inte är uppvuxen i ett hem där du fått lära dig om Jesus, och om du kanske inte heller är konfirmerad, och nu vill ta det här steget medvetet, tveka inte, gör det. Det är mitt råd. Men är du alldeles osäker – kommunicera med Gud, fråga honom och invänta svar. Tjata på honom nån gång då och då om han är långsam och du är ivrig.

Församling
En kristen gemenskap eller församling är viktig, där kan man lufta sina tankar och ställa frågor och få undervisning och hjälp med bön. När man gått över till Jesus kan man råka ut för krafter som vill dra en tillbaka till mörkret. Säg då högt vem du tror på, och vad han gjort. Det är inget att vara rädd för, men det är skönt och viktigt om man har någon som ber för och hjälper en. Hör av dig om du inte har nån aning om var du kan gå där du bor, eller skriv en kommentar på det här inlägget.

Många saker i den kristna tron är inte som man trodde att de var innan man tog emot Jesus.  Läs Bibeln, bjud in honom i dina tankar, be om beskydd. Han är inte bara en högtidsherre för särskilda tillfällen, skulle han inte finnas med mig när jag byter blöja eller torkar av bordet med en wettextrasa, så hade han inte varit en Gud som i sanning bryr sig om att vara närvarande i mitt liv, då grovt gissat 85% av mitt liv består av just dessa sysslor.

Finns mycket mer att säga, alldeles för mycket för ett blogginlägg. Din tro har frälst dig, gå i frid! Och kom ihåg att bara hör av dig eller kommentera om du undrar något. Jag har inte svar på allt men kanske på något.

Här har ni lite bilder för att göra inlägget lite mindre textigt.

frälstbibelordklassiskbibelbokpsaltaren 107:28-30thumbnail till facebook

 

Och kan du som läser det här absolut inte tro, och tycker att den här texten är fånig eller obegriplig, så vill jag bara säga att man kan faktiskt be om att få tro. Man kan be Gud att plocka bort ens tvivel. Visst det kräver ju en kommunikation det med men Im just saying.

“Ty detta budskap om korset är en dårskap för de som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” 1 Kor 1:18

Sex endast inom äktenskapet

Jag läste det här inlägget om sex, och att avstå från dito, på bloggen “Tycker och tänker”, och det tycker jag var intressant.

Jag har nog inte skrivit om det här tidigare men en av de första grejerna som fick mig att se annorlunda på Bibelns Gud var faktiskt det här med sex. Jag hade blivit intutad från diverse håll i min vandring till att bli kvinna att kvinnor minsann ska ta för sig av sex på samma sätt som män. Och inte vilka män som helst (då det finns en rätt bred variation av män) – utan de lösaktiga känslo- och relationsmässigt distanserade männen. Det har utmålats som roligt, oskyldigt, hälsosamt och bra att åtminstone ha testat att ha one night stands och sexkompisar, och kvinnor som inte “får känslor” för de hon ligger med har framställts som särskilt starka, självsäkra och frigjorda. Överallt finns uppmuntran till att prova, uppleva och testa gränser. Och visst kan sex leda till  könssjukdomar och graviditeter men för det finns kondomer och mediciner och abort så sådana konsekvenser har aldrig framstått som något allvarligt.

Men så kom jag till en punkt när jag upptäckte att det här inte kan stämma. Sex med olika partners kan inte vara bra. Jag började observera hur kvinnor omkring mig som bytte partners ofta mådde, trots att de njöt av själva sexet, och i allra högsta grad observerade jag hur jag själv mådde. Ja nu bytte jag inte partner särskilt ofta men ändå tillräckligt. Jag la märke till att något händer med ens själ när man ligger med nån, det var som att en del av mig själv gick över till den andra, och att jag i min tur fick en del av den andra personen, och det innebar bland annat att jag började se världen lite grann som genom den andra personens ögon, och det var inte alltid behagligt.

Och män som ligger runt. Jag har aldrig haft nåt för dessa män. Jag tycker att det är smutsigt och fult när män gör så. Jag vill inte ha nån man som ser kvinnor som hjortar som han är på ständig jakt efter att få ta som troféer. Usch! Så varför skulle jag då vilja vara ens bråkdelen likadan? Varför skulle jag då tycka det vore bra för kvinnor om vi tog oss an och normaliserade samma osmakliga beteende?

Och när jag gick och reflekterade över det här, för det gjorde jag länge, under några år låg den här idén och pyrde, så ekade ett litet citat från Bibeln i mig, vem vet var jag hade snappat upp det: “så är de inte längre två, utan ett kött“.

Till slut gav jag Bibelordet absolut rätt. Att det stämmer. Något händer när man har sex  som inte händer när man exempelvis kliar en annan person på ryggen. Sex är mycket djupare och enormt mer allvarligt. Man sammansmälter och man blir ett kött. Och det fick mig att tänka tanken att kanske vill inte Bibelns Gud stjäla ens glädje när han säger att man ska hålla sig till en person. Kanske säger han så för att skydda oss. Kanske är sex tänkt enbart för att ha med en enda person, till döden skiljer dem åt, för att han vill att vi ska bevaras från något som är ont för oss? Och att det inte är för att kontrollera kvinnors sexualitet utan för att värna både mäns och kvinnors själsliga hälsa?

exjob.jpg

Så gick mina tankar. Bibeln hade jag dock ännu inget intresse att fördjupa mig i. Förlegad tråkig bok med några goda poänger, det var vad jag tänkte. Men ett frö till en tanke hade ändå börjat gro nånstans: en liten liten tanke om att den Gud som beskrivs i Bibeln kanske inte är det kontrollerande fantasifoster, skapad av galna gubbar, som jag trodde.

Nej jag läste inte Bibeln, men jag letade i andra filosofier, andligheter och religioner om det här, och det finns även inom annan tro en uppfattning om att man sammansmälter och får del av varandra andligt vid sex . Det är bland annat därför som så många andliga inriktningar förespråkar celibat för de som strävar att uppnå “upplysning” och “renhet” (vilket inte är nån sann upplysning eller renhet om ni undrar). Så jag upptäckte att jag var långt ifrån ensam om att ha noterat att sexuell relation har konsekvenser för det själsliga.

Hur ändrades då min syn på sex efter att jag, av helt andra skäl, bjudit in och tagit emot Jesus?

2016 gifte jag och barnens pappa oss för det är inte rätt att som kristen ha sex med en person som man inte är gift med. Det spelar ingen roll om Gud har valt ut mannen och vidrört relationen, man har barn tillsammans och har bestämt sig för att leva i trohet till varandra. Är man inte gifta så är det fel. Så för första gången i mitt liv blev giftermål viktigt, och ett sådant blev det också tack och lov (tänk om min man sagt nej).

Biblisk sexualmoral är på papperet väldigt enkel, men i praktiken är det väl snudd på omöjligt emellanåt, även för de som verkligen vill göra det rätta. Men även fast det kan vara svårt och även fast många misslyckas så är den bibliska sexualmoralen god och jag anser att den är mycket väl värd att sträva efter och återvända till om man har lämnat den.

Så jag har helt och hållet lämnat den där “fri sex hit och dit tjoho”-sexsynen bakom mig, fast det gjorde jag redan innan jag blev frälst. Skillnaden efter att jag tog emot Jesus, utöver den befriande delen då jag blev renad från mitt livs alla sexuella snedsteg, var att äktenskapet blev ett heligt förbund i mina ögon.

 

 

Vägen fram till dopet

25 augusti 2015 sa jag ja till Jesus. Det där vet ni ju.

Efter det fick jag Helige Ande som Gud delar ut till alla som tror på att han har sänt sin son till att rädda oss från att leva under den här världens dom. Jag hade ingen aning om att man kan leva under nån dom (även om det onekligen kändes som att jag gjorde det), och att man kunde få en ny Ande, men det fick jag ändå. Han flyttade in i tomrummet, fyllde det och förde mig hem till Gud.

En annan rolig sak var att jag i samband med det här fick en otroligt stark lust att sänkas ned i vatten. Jag tog mitt första bad i badkar på år och dag (jag gillar inte att bada badkar), och medan jag satt där och tänkte på att det nästan liknade ett dop så blev frågan rätt naturlig: behöver jag döpa mig även fast jag är barndöpt?

Jag hade fått Guds Ande och jag tänkte att kanske kan inte människor som är odöpta få honom. Om så är fallet så är ju saken löst. Så jag började söka svar i Bibeln. Men mycket snart fann jag att man kan få helige Ande innan man låtit sig döpas i vatten (Apg 10:45-48). Så då fick jag vända mig direkt till Gud och jag frågade: behöver jag döpas?

Fick inget svar.

Jag frågade igen: Behöver jag döpas?

Inget svar.

Jag lät en tid gå i väntan på svar men ingenting.

Då sa jag: Okej Gud, jag hör inget svar, då släpper jag det här för uppenbarligen är du ju nöjd (jag tycker att det är Guds ansvar att svara ordentligt på frågor man uppriktigt ställer till honom, särskilt om man söker i Bibeln men ändå inte blir klok).
Och jag sa till honom att om han tycker att jag ska bli döpt så får han säga till tydligt. För han vet att jag är rätt så trög. Och så kunde jag strunta i att fundera på hur jag skulle göra.

Så släppte jag hela saken och hörde inte heller något om det.

Men så en dag i höstas så upplevde jag hur Gud vände sitt ansikte till mig och log och sa tydligt och klart så där så att hela bröstkorgen vibrerar och orden nästan präntas in på insidan: Ska du inte säga ja?

Det är inte ofta jag hör honom tala på det sättet.

Och jag fattade inte hur jag skulle svara på den frågan, för jag har ju sagt ja till honom jättemånga gånger. Jag frågade honom hur han menade. Menade han tacka ja till någon särskild tjänst? Eller menade han nåt speciellt sätt att säga ja på? Nåt högtidligt? Nån form av “nu menar jag verkligen allvar med att jag vill följa dig”-ceremoni?

Och här kan man nog tycka att jag borde ha anat vad det handlade om men nej. Ni får komma ihåg att det hade gått tre år sen jag frågade Gud om dopet och jag tänkte inte i dopbanor över huvud taget.

cymbal.jpg

Jag fick inget direkt svar på en gång men visste att jag skulle få det.

Så blev det söndagsgudstjänst i den här församlingen som min man oväntat börjat dra med mig till, och den söndagen var det en inbjuden predikant, tror han kan ha varit stationerad i Afrika? Och det första predikanten gjorde innan han började med sin predikan, var att tala om dopet och vilken stor och viktig gåva det är att ta det steget. Jag tyckte att det var lite konstigt att han rev igång med det det första han gjorde, innan själva predikan riktigt börjat.

Jag kunde i alla fall inte lyssna vidare för jag var tvungen att gå och amma nere i källaren. Och när jag satt där i en gammal soffa med doptankar färska i sinnet och fortfarande insvept i angelägenheten att ta reda på hur jag skulle svara ja, så var det som att Gud åter vände ansiktet mot mig och log, och då rasslade det till i min rätt så tröga hjärna. Min man kom ned, jag berättade för honom, och han tog det som självklart att vi skulle göra det tillsammans.

Så tog det väl ungefär drygt ett halvår tills det slutligen blev av för vi är långsamma och ogillar att stå längst fram i kyrkan.

Jag är så glad för att jag fick välsignelsen att få ta det här beslutet medvetet och på grund av min egna längtan. Jag har sagt mitt ja nu, och nu känner jag liksom det där jaet på ett helt nytt sätt. Det har gett ett nytt djup till mitt första ja 2015.

Och jag måste säga att i mina ögon ser det faktiskt lite ut som att Gud dröjde med att säga nåt de här tre åren för att han tyckte att det här dopet var nånting som jag och min man skulle få ta emot tillsammans.

spara.jpg

Det här är min dopresa, och inte ett inlägg i dopdebatten. Dopet är en gåva och en glädje och jag tycker inte att det är konstigt om Gud delar ut den gåvan på lite olika sätt. 

Jag tycker att alla som är glada för och lever i sina dop ska fortsätta med det, och att alla som är tveksamma ska dela sin tveksamhet med Gud så att han kan möta er i det, för han vet vad varje enskild människa behöver.

Ha det bäst!

I söndags var det dop!

I söndags gick jag och min man ned i dopgraven, sa ja till att vi tror på Jesus och så blev vi döpta i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!

IMG_3753.JPG

 

Tips på två feministiska poddar om abort, del 2, samt sammanfattning

Nästa tips jag kommer med är en sekulär podd som är very much för abort och där abort beskrivs som något som borde vara lika enkelt som att gå till tandläkaren. Jag talar om…

900x900bb-75.jpg

Postpatriarkatet med Natashja “Lady Dahmer” Blomberg, och denna gång gästas av person som jag frenetiskt försökt hitta namnet på, men inte lyckats. Säg till om ni vet!

Klicka här för att komma till avsnittet “Byahoror & barnamördare”.

Även fast jag har följt med Natashja Blomberg i hundratals år, eller åtminstone av och till i ca 10 år, så har jag aldrig lyssnat på någon av hennes poddar. Läser henne gör jag dock väldigt ofta, hon är en av mina favoritbloggare. Och jag håller med i en hel del av det hon skriver, håller absolut inte med i en hel del som hon skriver, och en hel del av det hon skriver har jag ingen erfarenhet av, så där lär jag mig nya perspektiv. Och ack vad jag tycker om henne alltid. Hon är helt underbar.

Den här gången tänkte jag i alla fall att jag skulle smärta mig igenom hennes poddavsnitt om abort, trots att jag vet var hon står i abortfrågan och jag tycker att sånt kan göra ont att lyssna på. Ni som är övertygade om det ofödda barnets mänsklighet och värde vet nog vad jag menar – det kan vara riktigt tungdraget att lyssna på människor som behandlar dem som ingenting och som några som det ska vara enkelt att göra sig av med både tekniskt och emotionellt. Men man får komma ihåg att lyssna till varför de anser att det ska vara på det sättet, vad det är som möjliggör den åsikten liksom.

Och så helt plötsligt, mitt i podden (28:30 minuter in), tar hon upp en kommentar jag skrivit till henne och svarar på den så himla fint och mjukt och ärligt (upplever jag det som) att jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till där jag satt och försökte uppehålla min yngsta med diverse böcker om bondgårdsdjur.  Kommentaren gällde ungefär det jag tar upp i inlägget “angående män som vill kontrollera kvinnors kroppar“. Fast jag hade formulerat det så mycket mer kortfattat och tydligt på hennes instagram!? Lyssna gärna på det hon svarar.

Något som jag tycker hedrar Natashja är att hon har inlevelseförmåga och faktiskt någorlunda lyckas tänka sig in i hur en abortkritiker kan tänka, även om hon uppenbart inte tänker på samma sätt. Sen demoniserar och förenklar hon inte meningsmotståndarna fullständigt, och det gör att hon är betydligt mer sympatisk att diskutera med än de flesta.
Något jag uppskattar stort hos henne som bloggare är hennes eftertänksamhet och hur hon tycks försöka se vad som gömmer sig under ytan på saker och ting. Jag tror att det är det som gör att hon inte lika lätt dras med i förrädiska yttre sken och drev som jag tycker att en del andra kan göra ibland. Skulle hon vara kristen är jag helt övertygad om att hon skulle få en helt grym andlig urskiljning, och jag är i typ chock över att en människa som jag uppfattar som så andligt känslig är ateist/agnostiker.
Men det bästa av allt är att jag upplever henne som väldigt genuin och ärlig.

Det finns mängder som jag skulle vilja säga om övrigt innehåll i Postpatriarkatets avsnitt om abort, men tänker att jag nöjer mig med att bemöta ett par av dem lite kort:

  • Våra grannländer Norge och Danmark har samvetsfrihet, så att de tar Italien, som dessutom är ett katolskt land, som exempel på ett land med samvetsfrihet, tycker jag är konstigt. Varför inte ta exempel som ligger lite närmare hemma.
  • De ojar sig över hur man kan vara prolife men samtidigt vara för dödsstraff (mest aktuellt i USA). Jag anser att dödsstraff är fel men tycker inte att det är särskilt svårt att tänka sig hur en prolifer som är för dödsstraff resonerar – döda ett oskyldigt barn vs. döda en dömd för ett hemskt brott liksom. Visst det är knäppt att kalla sig “för livet” medan man är för dödsstraff men det är inte svårt att föreställa sig resonemanget.
  • De anser att man “straffar barnen” genom att föda dem, och att det är ansvarsfullt att ta bort dem så att de inte hamnar i fostervårdssystemet som “oönskade”. Utsatta människor som har det svårt är inte mindre värda, de ska inte kallas för oönskade bara för att deras föräldrar inte klarade av att ta hand om dem, och man ska inte säga att människor i fostervårdssystemet skulle ha haft det bättre om de hade frikkin aborterats. Vilket man gör när man riktar spotlighten åt dessa grupper och pratar om hur bra och viktigt abort är på grund av just deras existens. Att ens insinuera att utsatta människors liv borde ha avbrutits medan de var i fosterstadiet för båda sin egna och deras föräldrars skull tycker jag är bortom ord fruktansvärt, och pro choice gör så ofta, hur sympatiska de än är i vanliga fall. Tänk efter vad det är ni säger när ni pekar på utsatta människor och ropar abort!!
  • De anser att det är fel att uppmuntra tankar kring “när börjar livet?” (antar de menar när man får människovärdet, för livet börjar ju vid befruktningen), eftersom det anses skada kvinnor. Märkligt att kalla en så naturlig och självklar fråga för skadlig! Är det nåt som skadar så är det de omständigheter runt kvinnan som gör att hon, som är mänsklighetens livbärare, inte bör uppmuntras att fråga sig vad det är som som hon bär på egentligen. Vi förtjänar bättre än att behandlas som tanklösa imbeciller, för sköra för att klara av basala frågor kring liv och död.
  • De säger att kvinnor beskrivs som “kärl” i Bibeln och måste syfta på Petrus 1 brev 7:7 där Petrus kallar kvinnan för “det svagare kärlet”. Men tycker att man verkligen inte har förstått Guds tankesätt om man tror att det handlar om att kvinnan är ett barnbärarkärl och sämre än mannen. Dels så sägs detta i sammanhanget att en man ska visa sin kvinna aktning som den medarvinge hon är, för annars hindras hans böner (mycket allvarligt i en kristens liv!). Sen så har Gud en alldeles speciell syn på enkla kärl (2 Kor 4:7) (även män beskrivs som kärl!), och det här med svaghet är inte alls vad man kan tro att det är (2 Kor 11:30). Hallå, Jesus tvättade folks fötter, misshandlades och mördades, och han upprättade svaga, syndiga kvinnor som nedvärderades av män runtomkring som trodde sig vara bättre.  Att vara ett “svagare kärl” är inte dåligt. Man måste läsa det genom Jesus-glasögon och komma ihåg att Guds rike är ett annorlunda rike.
    Sen att kristna män missförstått det där x antal gånger i historien är ingenting konstigt, då de är ofullkomliga även med Frälsaren vid sin sida. Det är därför det är så bra att Gud gett även kvinnor Frälsaren, intellekt och ett hjärta till att läsa och förstå saker (och göra sina egna misstag förstås). Vi är fullvärdiga medarvingar. Det är en stor sak även nu, men på Petrus tid var det till och med ännu mer radikalt.

Det finns mycket mer värt att kommentera egentligen men jag slutar här. Det kommer fler chanser.

När det kommer till Natashja så får ni gärna be för beskydd över henne och hennes barn och äktenskap. Hon tar ofta rejäla kamper på nätet och jag förstår inte hur hon kan hantera allt sånt där själv, jag hade typ dött efter en dag (jag är ett rejält bräckligt kärl = inte ett dugg sämre kärl i Biblisk mening).

Sammanfattning

Jag har nu postat två exempel på feministiska poddar som behandlar ämnet abort, men som gör det på ganska olika sätt. Jesusfeministpoddens avsnitt är förvisso lite otydligt  för mig som lyssnare emellanåt (mellan Grenholm och Hedman, som har pratat om det här sinsemellan i åratal, kan jag tänka mig att det är hur tydligt som helst), men jag hoppas att de kommer ge mer tid att förklara och utveckla sina ståndpunkter och fortsätta prata om det, för de är något bra och viktigt på spåren som jag tror skulle kunna berika det feministiska abortsamtalet enormt. Som det är nu låter det mest “enkel och snabb abort åt alla så länge under graviditeten som möjligt, och ställ inga frågor!!”, och det är så rasande illa att jag spyr.

Tips om två feministiska poddavsnitt om abort, del 1

Jag lyssnar egentligen inte på poddar, jag tycker att det är jobbigt, men här har jag gjort undantag. Självklart handlar de om abort, detta ämne som är som en fastlimmad handboll i handflatan (man kan inte kasta bort den även fast det inte är så kul med handboll) (så är det för mig i alla fall).

Jag delar upp blogginlägget i två delar för jag orkar inte skriva hela just nu.

Först ut är Jesusfeministpoddens avsnitt “Abort”
tryck här för att komma dit

300x300bb-75.jpg

Jesusfeministpodden drivs av Katarina Hedman och Sarah Grenholm och de tror på Jesus likt som mig och förkovrar sig en hel del i Bibelns och den svenska kristenhetens (ibland inte helt) underbara värld, ur ett feministiskt perspektiv och med stor kärlek och respekt för Bibeln (annars är det inte helt ovanligt att kristna feminister låter Bibeln komma i skuggan av feministisk ideologi, och det gott folk, det tycker jag enbart är plågsamt att skåda).

Avsnittet är mestadels kritik mot delar av kristet abortmotstånd och hur de upplevde det när de växte upp och vad de tror att de dåliga delar de såg kan ha för konsekvenser. De ger även sin syn på vad de tror kan göras bättre annorlunda.

Det där är erfarenheter som jag själv inte kan relatera till, då det där är som en annan värld för mig. Och sen jag insåg vad abort är så har jag mest varit i kontakt med andra kvinnliga abortmotståndare, varav några själva har gjort abort. Jag ser även amerikanska feminister som en stor inspirationskälla när det kommer till det här, så pro life-feminism är något som jag har tagit del av ända från början av min vandring på den här leden. Så det där med karlar som har abort som hjärtefråga och som gormar på ett okärleksfullt sätt är bara något jag bara sett ibland i periferin.

Jag tycker att det är viktigt att höra på vad Grenholm och Hedman försöker säga. Avsnittet är bitvis provocerande, men jag kan uppskatta när det river om det river på rätt sätt. När de pratar om den här virala liknelsen med vasektomi till exempel, i stället för att tolka det som att de vill könsstympa alla män och utmåla alla kvinnor som helt odelaktiga, försök se vad som gömmer sig bakom den här liknelsen och vad det är som gör att så många kvinnor världen över applåderar den. Kvinnor över hela världen längtar efter en kultur där vi kan räkna med att män väljer bort av sin egna bekvämlighet och anpassar sig för att vi kvinnor och våra barn ska vara säkra och ha det bra. 

Bara tanken på det kan göra kvinnor helt gråtfärdiga kan jag tala om. Tanken på ett samhälle där kvinnor anses som trovärdiga, värdefulla och viktiga att anpassa sig efter.

Som det är nu vägrar många män kondom pga “lite mindre skönt” och frågar inte ens om kvinnan tar p-piller, för i den kultur som vi har nu kan han räkna helt kallt med att kvinnan gör abort om ett barn råkar bli till, alternativt att hon uppfostrar barnet själv utan att han ens behöver vara trevlig. Denna förbannade egoism. Bli heligt förbannade, ni karlar som lyssnar på avsnittet. Men se till att bli det av rätt orsaker!

Mitt favoritavsnitt är egentligen deras uppföljaravsnitt “Att debattera abort” (tryck här för att komma till det avsnittet). Där reder de ut missförstånd och förklarar lite mer hur de tänkte. De är själva lite missnöjda med hur vissa saker kom ut. Blev i princip kär i dem under det avsnittet, för det är så skönt att höra fler människor än jag själv som är lite ängsliga och det var oerhört skönt att höra deras frustration med att försöka föra ett samtal kring ämnet abort. DET ÄR SJUKT FRUSTRERANDE. 

Vissa saker som lämnade mig med huvudbry blev iaf utredda under det andra avsnittet. Inte allt men det mesta.

Även fast det hade varit nice så tror jag inte att de två kommer göra några större feministiska djupdykningar i ämnet abort framöver, jag får inte den känslan. Tycker de verkar nästan mer obekväma av att ta upp ämnet än vad jag är. Men det var bra att de gav det två avsnitt!

Jag har lyssnat även på lite mer av deras podd och har uppskattat de avsnitten, trots att jag i regel inte lyssnar på podd.

Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943