Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Musik · Stor Konst · Youtube

Feminismen har blivit som en låt av Eddie Meduza

Jag studerade hästars anatomi i tre år innan jag ritade denna bild

Jag lyssnade på Eddie Meduzas låt Kings horses för första gången på länge, och jag tycker att den fångar en glimt av dagens feminism.

Meduzas sång börjar med en pojkes första möte med kungens män. Kungens män har fått makt att göra det kungen säger åt dem och de mördar av nån anledning pojkens far. Den unga pojken svär att han ska ta hämnd. Han börjar träna för att själv bli så stor och stark att han kan ta sig an uppgiften.
Efter några år så händer det sig så att kungen behöver starka män, så pojken som nu blivit stor erbjuds auktoritet och välstånd och vips så rider han med kungens män och far fram på samma sätt som sina forna antagonister.

Patriarkatet hatar allt som är “femininitet”?

Feminismen har utpekat patriarkatet som roten till ungefär all ondska. Män har blivit anklagade för allt negativt som drabbat kvinnor sedan tidens begynnelse; de anser att män har varit fundamentalt hänsynslösa, att de har levt enbart för egna intressen, att de inte brytt sig om barn vars liv de varit med att tända, att de har supit och uttalat sig förminskande om kvinnors kroppar medan de själva ogenerat fläkt ut fläsket till smärta för alla andras ögon, och att de håller varann om ryggen i ett ogenomträngligt brödraskap när oegentligheter sker. Man har även sagt att män inte bara hatar kvinnor, de hatar allt som är “femininitet”.

Något som jag ser att feminismen i mycket ogenerat har tagit över. Att uppoffra sig och sätta man och familj framför egna behov anses allt mer orimligt och nästan svekfullt mot hela kvinnokönet, sker sexuella relationer med män utan känslor så är det “starkt och självständigt”, barn är det kutym att skämta rått kring, moderskapet förminskas, kvinnors fertilitet och särprägeln att bära liv utmålas i det närmsta som en mystisk genetisk okontrollerbar defekt som måste botas innan kvinnor kan anses fullt funktionsdugliga. Och män gör det inget om man uttrycker sig snuskigt, nedlåtande och hatiskt kring. “Maskulinitet” beskrivs som något övervägande negativt.

Jag tycker att svinigt beteende bland oansvariga karlar ska motverkas och med rättfärdig ilska fördömas, tillrättavisas, i vissa fall anmälas och straffas (gärna hårdare än vad vi i dagsläget gör).

Men många gånger undrar jag om inte stora delar av feminismen sett på de män som levt i förfall, gränslöshet och snusk, men i stället för att vilja få dem att rycka upp sig till högre moralisk standard, så har de egentligen mest av allt längtat efter att själva få falla på liknande sätt och vara lika egocentriska utan att bli kritiserade för det.

Jag undrar därför om inte feminismen har blivit one of the men who rides the kings horses.

Klicka här om inbäddningen inte fungerar

Allmänt · Betraktelser · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Trygghet · Vardag

Verkligheten bryr sig inte om känslor

Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.

Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.

När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.

Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.

Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller “tror” det tillräckligt mycket.
Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.

Visst har jag, som före detta så kallad “ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.

Jag har skrivit mer om min könsförvirring >här<.

Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.

Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara “herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.

My Little Satan Pony

Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är “I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.

Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.

‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘
-Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27

Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10

Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende.
– Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)


Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.

Allmänt · Betraktelser · Bilder · Illustrationer

Om jag var ett ondskefullt geni så skulle jag göra följande

Det har varit lite oro bland konspirationsteoretiker kring covid-vaccinet. En relativt vanlig oro är att vaccinet är del av en ond avfolkningsplan. 7 miljarder människor måste dö enligt the Goergia Guidestones och vaccinet tros vara ett av många planerade tillvägagångssätt.

Men jag tycker att det är ologiskt att vaccinet skulle vara en stor kortsiktig dödlig faktor. Det är inte det att jag inte tror att det kan finnas en avfolkningsplan, det finns gott om influenser som ligger i med att utmåla människosläktet som en parasit, och att vart människoliv som inte existerar är ett steg närmare målsnöret (denna inställning är inte från Gud), men att vaccinet skulle orsaka massdöd är inte det rimligaste om man försöker se det ur ett ondskefullt genis perspektiv.

Om jag var ett ondskefullt geni så skulle de som tar vaccinet vara mina gunstlingar som jag eventuellt endast skulle trakassera med kliande eksem och minskad fertilitet.

De mest misstänksamma och kritiska är de som avstår. Vaccinet är därför ett utmärkt lackmustest för att skilja de som lyder och inte lyder min propaganda, eller ja, skuldbeläggande samhällsinformation.

Om planen är att få en så godtrogen och lydig befolkning som möjligt, så är naturligtvis det mest logiska att göra sig av med de som inte tar vaccinet.

Denna logiska händelseföljd är det många som tagit tillfasta på, men man tror ofta att de som vägrar kommer att sättas i så kallade FEMA-camps (USA) och avlivas som boskap. Jag tror dock att man skulle få bort dem bäst genom att låta första vaccinet hjälpa mot ett värre virus som man släpper lös senare.

36% av följarna på instagram trodde att bilden föreställer en cancel-mobb

Vi har kommit långt i medicinsk och genetisk utveckling och kan säkert relativt enkelt ordna detta genom galna vetenskapsmän, ockulta riter och enorma summor pengar.

Ett värre virus senare skulle inte väcka samma misstankar om en medveten utrensning av oliktänkare utan skulle snarare få de som tagit vaccinet att känna sig ännu mer duktiga och villiga att lyda order.

Vaccinet som uppmuntras just nu skulle med andra ord inte vara för “covid”, utan för något kommande som är värre.

Jag måste understryka att det här inte är någon riktig teori jag har. Jag skriver det på skoj för nöjes skull. En del kanske inte tycker det är roligt men…. jag tycker det.

Och om nån undrar så vill jag inte ta vaccinet. Jag saknar förtroende för hela grejen och tycker att det är en hysterisk röra.
Är detta en kulle jag är villig att dö på? He he nej. Men det är gravt illavarslande och obehagligt om vi skulle tvingas ta vaccin. Men ni vet vad man brukar säga. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna att löftena de stå kvar.

Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Kristna · mirakel · Vittnesmål om Jesus

Måste man vara perfekt som kristen?

Innan jag blev kristen hade jag en enda kristen vän, hon kom till tro några år efter att vi lärt känna varann. Innan hon kom till tro så var vi väldigt lika i vårt andliga sökande. Det var hon som tipsade mig om den fruktansvärda boken En kurs i mirakler (som jag varnat för bland annat här).

Ingenting i vår relation ändrades av att hon blev kristen men vårt gemensamma andliga sökande fick ett slut. Jag fortsatte leta medan hon pratade om att ha “hittat hem”.

Det provocerade mig när hon tog avstånd från de sökvägar jag var inne på. Hon fick det att framstå som (och hon sa det nog även rätt ut någon gång) att jag gick fel väg medan hon gick rätt. Hur kunde hon vara så uppblåst och fräck? Hur vågar man säga att man själv går rätt och andra går fel, är inte det att nedvärdera andra…?

Men det var inte första gången som vi var oense om saker. Hon är dessutom ofta både rättfram och lite på tvären eller hur man ska säga. Så det gick ändå.
Hon var väldigt öppen och hon pratade mycket om Jesus. Men i mitt huvud hörde jag inte vad hon sa utan min hjärna översatte namnet Jesus till “nån slags andlig guide som finns i många religioner”, “ett annat ord för överjaget”, “en fin tröst för henne men inte för mig” och massa annat som är oförenligt med Bibelns Jesus.

Jag hörde vad hon sa men jag hörde inte vad hon sa.

“Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk”.

Hesekiel 12:2

Inte mycket ändrades i hennes liv. Hon levde på i samma mönster som var bitvis ganska destruktiva.

Men.

Det där är inte riktigt sant. Det där att inte mycket ändrades i hennes liv. För det var inte det att det inte ändrades, det var bara det att det ändrades långsamt. I början märkte jag ingenting. Det var små saker bara, att hon pratade om Jesus, att hon började gå till en församling, att hon såg orolig ut när jag pratade om det hokus pokus som jag höll på att leta i.

“Har hon hittat något som är på riktigt?”

Men över årens lopp började jag ana något. Motgångarna i hennes liv fortsatte komma, och stundvis var hennes liv mycket svårare än innan hon blev kristen. Men även fast det var bitvis svårt så såg jag att hon inte fullständigt rasade ihop varje gång, som hon gjorde innan. Och när hon rasade ihop, vilket hände, fick hon alltid tillbaka gnistan, och såg framåt på ett väldigt märkligt och för mig nytt sätt. På ett nästan övernaturligt sätt?

Det här fick mig inte att komma till tro. Jag kunde inte se Jesus, jag kunde inte höra eller förstå. Men det jag såg hända i hennes liv fick mig ändå att tänka tanken: har hon hittat något som är på riktigt?

Nu 10 år (nånting) i efterhand så är skillnaden enorm. Stora problem och destruktiva mönster har ramlat av henne som gamla kläder som hon långsamt och nästan obemärkt vuxit ur.
Ofta har hon inte tänkt på det själv förrän man påpekar det för henne och påminner om hur det var förr under väldigt lång tid.

Så: måste man vara perfekt som kristen?

Det var inte min väns fulländade liv som fick mig att tänka tanken att Jesus kanske är på riktigt. Det som fick mig att tänka den tanken var att hon alltid gick till honom och alltid tycktes komma igen med den där gnistan som var så svår att placera. Hon pratade om synd och förlåtelse och även fast jag tyckte prat om synd kändes obehagligt och “dogmatiskt” så såg jag att förlåtelsen som hon talade om gjorde något med henne. Jag tror att det med ett annat ord kan kallas för hopp. Jag tror att man även kan kalla det kärlek. Jag tror att man också kan använda ordet kraft.

“Och inte bara det, utan vi gläder oss också i lidandet, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, och tålamod erfarenhet och erfarenhet hopp. Och hoppet sviker oss inte, för Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, som är given till oss. “

Rom 5:3-5

Senast som vi sågs så gick vi på gudstjänst i Kungälvs kyrka och prästen predikade om de kristna i våra liv som betytt extra mycket i vår vandring i tron.

Hon är en sådan viktig person för mig. Hon har lärt mig så mycket och är en förebild och inspiration i kristendomen. Efter predikan sa hon att jag är det för henne.

Och jag är inte heller perfekt.

‘När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och hans lärjungar, för många av dem hade också börjat följa Jesus. Då de skriftlärda bland fariseerna såg Jesus i detta sällskap, sa de till hans lärjungar: ”Äter han verkligen med tullindrivare och syndare?” Men Jesus hörde det och sa till dem: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” ‘

Markus 2:15-17
Allmänt · Bilder · Familjeliv · Illustrationer

Förstoppning visade sig vara något annat

I onsdags när jag och lillen skulle till förskolan vägrade han ha på sig sina gröna, fina favoritskor. Samma skor som han suttit i soffan och kramat för att de är “så vackra” och som han älskar.

Ja ja, han är två år, obegripligt trots är en del av dagen. Han fick ta ett par andra skor.

Senare på kvällen haltar han omkring och gråter. Jag drar av honom strumporna och genomsöker hans fötter, men hittar ingenting. Stackarn har förstoppning igen, tänker jag. Han brukar ofta ha det och varje gång beter han sig märkligt.

Torsdag morgon vaknar han med över 38 graders feber. Han ligger i soffan hela dagen, vägrar äta och går ingenstans. Som väl är så dricker han bra. Han klagar på att han har ont i foten. Eftersom fötterna ser normala ut så googlar jag och hittar att en del barn kan få ont i benen av feber.

Senare under kvällen kissar han genom blöjan och jag behöver byta hans kläder. När jag drar av honom strumporna ser jag att han har ett alldeles svullet och rödblått sår på hälen. Huden stramar av svullnaden. Ser ut att göra ont.

Precis som han försökt säga hela tiden.

Febern gick ned igår och såret ser mycket bättre ut redan. Men stackars barn. Förstår inte hur vi kunde missa det. Såret sitter mitt på hälen så jag antar att jag inte tittade tillräckligt noga på foten rakt bakifrån.

Man får vara glad att man åtminstone inte sa åt honom att smärtan bara var psykisk. Att han hade ont på grund av stress.

I natt vaknade han och bad oss att rengöra såret extra. Han verkar ganska medveten.