Jag såg att Natalie skrivit om hennes mest lyssnade musik, vilket var Totta Näslund. Enda låten jag kan med honom är “Slusk blues” som jag brukar tralla på ibland, då den är ganska rolig på sitt sätt. Just den låten handlar om en fyllegubbe som häver sig över en renlig och finsmakande person, med en falsk tröst om att han till skillnad från den “finare” personen i alla fall har en själ. Ja så tolkar i alla fall jag texten.

Jag är ett as, visst har du rätt
Men när du är död, står jag ännu på benen
Och skrivet en gravskrift att huggas i stenen
Död utan orsak, liv utan skäl, utan själ
– Ur Slusk blues

Detta underlägets högfärdighet är ju speciell. Och jättevanlig? Ta till exempel människor med ADHD, som i sitt mindrevärdeskomplex antyder att de åtminstone har roligare eller mer spännande liv än de med mer normalfungerande vardag. “Jag har i alla fall en själ / jag är i alla fall inte tråkig”. Samma princip syns på många ställen, till exempel i diverse glossiga magasin där man utmålar ett strapatsfyllt sexliv som bättre, än det som sker med samma person utan några större konster.

Ju mer krångligt, abnormt, kaotiskt, oordnat och kämpigt, desto mer färgglatt och livfullt tycks det ha en tendens att framställas?

Mår någon som kämpar med att få rätsida på vem man är, och i sin vardag, någonsin bättre när man utmålar “de normala” som själlösa, grå och trista?

Jag tror inte att någon mår bättre av det. Det har aldrig hjälpt mig i alla fall, mer än bara ytligt och falskt.
För jag har så klart frestats att tänka så när jag känt mig kass och otillräcklig. Jag har alltid undermedvetet vetat att det är lögn och jag tycker att det är skönt att ha blivit medveten om att det är just en lögn.

Jag och mitt liv och min själ är inte färggladare och roligare på grund av handikapp, defekter och destruktiva beteenden som jag kämpar med. Det finns bättre sätt att hantera sina tillkortakommanden än att titta på de som man tycker ser kapabla ut och övertyga sig själv om att de i alla fall är mer döda inombords, eller njuter mindre.

Den äkta trösten tycker jag är att alla har en själ och att alla kan få den själen renad och därefter fylld med ett nytt liv som man inte haft innan eller ens kunnat föreställa sig. Ett liv utom denna värld. För det som gör mig levande är inte någon egenhet jag har, utan det är det liv jag fick när Jesus gav mig av det levande vattnet. Så här står det i Bibeln och jag vet att det är sant:

Jesus svarade henne: “Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig mer någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” – Johannesevangeliet 4:13-14

Det här säger Jesus till kvinnan vid Sykars brunn, en kvinna som förmodligen är utstött (eftersom hon hämtar vatten på en udda tid) och som antagligen inte betett sig socialt acceptabelt (hon hade en man som inte var hennes man).

Jesus vände sig inte till henne för att hon var roligare än de trista brudarna som följde normen och som hade män som var deras män. Han vände sig till henne för att hon var utvald att höra och lyssna, vem vet varför just hon var det, men det var hon.

Vad vi däremot vet är att hon sprang in till stan och berättade för folk vad hon fått höra. Några kanske lyssnade på vad hon sa, andra avfärdade henne säkert som den där oordnade kvinnan som inte har koll på läget. Några tusen år senare nådde budskapet i alla fall även fram till mig, och Jesus mötte också min blick och han gjorde mitt inre till en källa. Vem kommer att lyssna på mig när jag springer ut och berättar?