Jag tänkte börja med att berätta vad jag tycker är utmanande. Att fatta mig kort och tydligt är enligt mig den största utmaningen. Någon frågade vad man helst skulle vilja ha på gravstenen: “Snygg men vag”, eller “Torr men tydlig” och jag hade helt klart valt det sista.
Det svåraste att formulera var hur min nya syn på abort är en del av ett helt nytt sätt att se på människan och livet, ett synsätt som jag vare sig kan eller vill byta bort. Att betraktas som en idiot av många känns dåligt, men inte lika dåligt som det känns att vara för abort.
Det viktigaste tyckte jag var att föra fram budskapet om varför Jesus är den centrala nyckeln i kristen tro. Många tror att han bara var en lärare eller hippie. Då missar man att han är Guds son och att han inte bara går på vatten. Han går även….. att lära känna.
Jag vill skriva om sådant som jag hade behövt höra när jag själv var sökare, och sökte i vad man kan kalla New Age. Jag var länge där och trampade eftersom den rörelsen är tydlig med den andliga aspekten. De lockar med guldigt tingeltangel, spännande tillbehör, en hel uppskog av utföranden och tekniker, men alltihop leder bort från Gud.
Jag gillade upplägget med en bloggvecka och kommer försöka göra om det vid tillfälle. Tack till er som har stöttat bloggen och på olika sätt uppmuntrar! Tipsa gärna vidare om bloggen om tillfälle ges.
Här får ni några opublicerade illustrationer som inte passade in.
När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.
Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.
På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.
Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.
Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.
Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.
De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.
“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”
2 Korintierbrevet 1:3-4
Meningen med livet
Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.
Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande
Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.
Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.
Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.
Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.
”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”
”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10
“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.
Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.
Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.
Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.
Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.
Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde
uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.
Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.
Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.
Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?
Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.
Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?
Innan jag blev kristen trodde jag på någon slags gud. Jag var en av alla som säger nåt i stil med “jag tror inte på (Bibelns) Gud men jag tror på nånting”.
När jag såg på världen tänkte jag att det måste finnas något “bakom”, en gemensam nämnare, ett grundackord, något som länkar samman allting.
Enligt mig är en gud det enda logiska.
Jag tänkte att gud, vad det nu var, måste vara en källa. En källa av information? Energi? Helt säkert kärlek. Men sen vad kärlek är, och om den här guden hade värderingar, det hade jag ingen aning om.
Jag föreställde mig också att den här guden fanns nånstans oändligt långt borta. I “universums eller galaxens center”? Kanske var gud en källa som sände ut signaler i en jämn sträng, och så “fastnade” denna information, i form av liv, lite hipp som happ där det passade? Ja kanske!
När man inte vet så är det mycket som ligger öppet för spekulation.
Många tror på nånting-guden vilket är en sund instinkt
Jag anser att det är en sund instinkt och korrekt betraktelse att tro på “nånting”. Men jag vill uppmuntra människor att sluta göra det. Nånting-guden är inte en riktig gud. Den kan inte bära vikten av en en enda människas själ.
Den enda sanne Guden, Bibelns Gud, har personlighet, vilja, namn, röst, ansikte och händer. Han inte bara ser och hör, han talar också till oss. Han talar om det han gjort, gör och kommer att göra. Han både förmanar och uppmuntrar. Han är inte neutral. Han ser. Han vet. Han är specifik.
“Ty se, han som danar bergen och skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder – HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.”
– Amos 4:13
De som bekänner Jesus med sina läppar och tror i sitt hjärta att han uppstått från de döda, de som uppriktigt ber honom om räddning, de blir räddade. Jag visste inte att han utlovat den Helige ande också men jag fick ändå. Guds Ande kallas också för bland annat Hjälparen. Hjälparen öppnar till exempel upp Bibeln på ett nytt sätt.
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Rom 10:9-11
Vi lever fortfarande i Bibliska tider. Allt som Gud har lovat har inte hänt. Vi har saker att se fram emot. Vår tröst ligger inte bara i det han gjort och gör, vi har enorm tröst i framtiden, även fast framtidsprognosen för den här världen är ”ganska” dyster. Gud är den orubbliga, fasta horisonten att fästa blicken vid oavsett åt vilket väderstreck man kollar, i en värld som snurrar och ändrar form exakt hela tiden.
Så till alla er som tror på “nånting”:Ni har en sund instinkt men jag tycker att det är dags för er att gå vidare.
Varför byta från ”nånting” till Jesus?
Bara någon verklig utanför oss själva kan rädda oss. Anledningen till att vi behöver Jesus är för att Gud är helig. Vare sig orenhet eller mörker finns i honom. För att förenas med honom behöver vi bli renade. Detta kan vi omöjligen bli med egen kraft, så vi behöver en utomstående hjälp. Någon perfekt. Någon som aldrig syndat men som ändå fick bära straffet för synd. Hela Bibeln behandlar detta för den som är intresserad. Hihi.
Har du tex någonsin ljugit? Spått dig? Kollat med lust på någon som du inte är gift med? Att man har gjort nåt sånt och inte bett om förlåtelse än innebär inte att man är oälskad, ful eller luktar illa, utan det innebär att man inte kan förenas med Gud. Han har egenhändigt skapat oss med ett inre rum där endast han passar och endast han kan bo. Det är det rummet som många människor önskar fylla när de går törstande och hungriga och söker efter “nånting”. Och “nånting” ligger träffande nära “ingenting”.
“‘…Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De sade till honom: ‘Herre, ge oss alltid det brödet!’ Jesus svarade: ‘Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.’ “
Johannesevangeliet 6:33-37
När jag läser såna här Bibelstycken kan jag ibland undra “hur kan man läsa det här och inte förstå vad han menar, är det inte klart och tydligt, vad väntar folk på?”, haha. Men jag vet. Jag vet.
En grej som är populär i feministiska kretsar är kroppsaktivism-konton i sociala medier. Där visar kvinnor med icke-ideala kroppar upp sig avklätt. Syftet är att få sig själv och andra kvinnor att må bättre.
Det brukar ha sin botten i att de, i många år, har hatat eller skämts för sina kroppar.
De har sett hur “fula män” rör sig fritt utan att skämmas. De upplever att de fula männen får uppskattning för sin personlighet och eventuella humor, medan kvinnor har upplevt personligheten som helt förbisedd. Som om de vore objekt.
Målet med många av dessa konton är att visa att kroppen är okej hur den än är formad, och att vi kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet.
Många är de kvinnor som har vittnat om att kroppskonton har hjälpt dem.
Så vad är det som gör mig tveksam?
Det finns många saker som gör mig tveksam men jag tänker fokusera på tre punkter.
1. När är kvinnor objekt och när “äger de sig själva”? Feminismen kritiserar att kvinnor kläs av offentligt, men det upphöjs om kvinnan ifråga tycks “äga sin sexualitet/kropp/” och, viktigast av allt, “inte tillfredsställer den manliga blicken”.
Huruvida man tillfredsställer den manliga blicken är dock svårt att säga, för det finns ingen exakt gräns. Man kan endast ha ett hum. Kvinnor som har varit lite “för ideala” och som har poserat lite för “tillfredsställande” har genom tillsägelser, drev och ibland attacker fått höra att de är skadliga för rörelsen. Dessa kvinnor har tillrättavisats och fått lova att aldrig mer visa sina lite för snygga kroppar “på tjockas bekostnad”. Som sagt: När anses de avklädda bilderna vara skadliga, och när är de avklädda bilderna #girlboss #queen #slay?
Om en för smal kvinna säger att hon genuint tror att hon är tjock så räcker inte det. “Känslor har inte alltid rätt” säger då en rörelse, som inte helt sällan anser att män kan vara kvinnor, om de “känner sig” som kvinnor.
2. Det gynnar snuskhumrar Jag skulle säga att avklädandet av kvinnokroppen främst gynnar snuskhumrar och samhällets förfall. Det är som att man inte vill veta av att det finns något i det motsatta könet som kallas för lust. Eller så tänker man att män kommer att sluta känna lust för kvinnokroppen efter ett tag? Om man inte kan hantera att män och kvinnors kroppar är olika så tycker jag att det är mycket bättre att upprätta likhet genom att män börjar täcka sig istället. Jag anser att våra ungdomars säkerhet och integritet går före en högst symbolisk och dum så kallad frihet att visa sig naken. Ta rörelsen “free the nipple” till exempel, som anser att även kvinnor ska kunna visa bröstvårtorna öppet och oladdat, som män. Har man tänkt att det ska gälla utan åldersgräns och att 13-14-15-åriga tjejer ska kunna posera topless? Och det skulle skydda unga flickor och förbättra samhället hur?
Goals
3. Fokuset på kroppen minskar inte Stirrar man på kroppen och talar om kroppen så blir huvudet av kroppen fylld. Sen så är det uppenbart att många kvinnor som gör feministiska utvik har gått från att vilja tillfredsställa den manliga blicken, till att tillfredsställa den feministiska. De avklädda bilderna svämmar över av uppmärksamhet, och ju mer av den här bekräftelsen som de får, desto fler bilder på samma tema blir det. Visst får de kritik, men då går en armé till motattack i en känsla av systerskap, kamp och riktning. Man ser att känslan av “det är vi mot de andra” är stark, för när någon som varit tjock plötsligt går ned i vikt, så pekas de ut som svikare, hycklare och avfällingar.
Vad ska man göra då?
Jag tror att en bra plats att börja är att se den som har skapat människan, vilket är Gud. Jag är kreationist vilket innebär att jag tror att vi är eftertänkt formade av en intelligent och personlig Skapare. Jag tror att allt skapat har en plats och ett syfte i en mycket större bild. I andra trosuppfattningar tror man ofta att själen är gammal (uråldrig? evig?) och flyttar in i kroppen, men jag är helt övertygad om att både kropp och själ blir till vid samma ögonblick – vid befruktningen. Jag finner ingenting i Bibeln som visar att vi har något liv innan dess. Reinkarnation är en myt.
Kärlekens innebörd och syftet med våra liv får vi från Gud, genom Jesus, och ingen annanstans ifrån. Så mitt råd är att börja där, att söka Guds son för förlåtelse, helande och undervisning. Det är inte en enkel och snabb väg, men när vi lär känna den som format oss, när vi får en chans att börja om, så får vi också en ärlig chans att lära känna oss själva. Sanningen om oss själva, kroppen inräknad, är del av den sanning som gör oss fria.
“Jesus sade till de judar som kommit till tro på honom: ‘Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria'” Joh 8:31-32
Sammanfattningsvis
Jag vill mena att kroppsaktivismen söker frihet och kärlek, vilket är goda mål, men jag anser att metoderna leder fel. Dessutom är det tveksamt om rörelsen förstår vad verklig frihet och kärlek är. Kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet, men fokuserar man på kroppen och sätter tillit till mänsklig bekräftelse så hamnar man lätt i en destruktiv spiral av toppar och dalar. Jag tror att Jesus för oss mot målen på ett mycket bättre och hållbarare sätt.
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
