Ett inlägg om dagen i en vecka

januari 25, 2023januari 25, 2023 Sonja4 Comments

Idag fyller jag 38 år, och jag tänkte att jag ska fira det med att posta ett inlägg varje dag i en vecka. Men inte om vad som helst, utan tankar kring tron på min kära Frälsare, vilket är ett ämne jag håller varmt om hjärtat. Det är också ett ämne som jag vet att många uppskattar.

För visst är det andliga spännande? Jag tycker att det är oerhört spännande. Och det finns inget som får mitt hjärta att banka som när det kommer till Gud.

Men ni får vänta lite, jag måste få ihop sju inlägg först. Egentligen går det ganska snabbt att skriva, men jag är lite väl förtjust att dra saker i långbänk. Jag är trög helt enkelt.

Jag tänker att jag satsar på att köra igång bloggveckan någon gång i början av februari. Jag säger till i förväg.

Jag dedikerar bloggveckan till de människor som bett för mig, som donerat, eller som på annat sätt varit till uppmuntran och hjälp. Och så dedikerar jag den till de människor som kan må bra av att läsa lite tankar från en tafatt kristens perspektiv.

Här bjuder jag på några bilder från mitt arkiv så länge.

Jag bytte gardiner och tyckte att det såg så fint ut med istapparna. Postade bilden till en vän som tyckte att det såg ut som att gardinerna fransat sig.

Jag tycker att vagnens reflexöverdrag ser ut som att man flått en vägarbetare och hängt honom över vagnen. Därför gillar jag den inte. Min dotter säger att jag är den enda som tänker så.

Förra året var jag för tjock och sårbar för att våga mig ut i backarna, men nu i år åker vi tillsammans. Jag har inte åkt annat än barnbacken ännu men det är skoj att åka med den här killen.

Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · mirakel

Vi körde av vägen i full fart

januari 10, 2023januari 10, 2023 SonjaLeave a comment

Medan de äldsta grabbarna i familjen for till Hemavan/Tärnaby så var jag och småpojkarna i Latikberg och hälsade på min far. Vi gjorde inte så mycket ute eftersom det har varit så kallt men 4-åringen fick åka lite skoter och traktor så han var nöjd.

Vi såg till att försöka vara ute ändå för att insupa landskap och krispig luft. Vi svängde också av snön från en och annan snöböjd björk som krökts så till marken att vi kunde nå toppen.

Jag fick upp minnen från andra januaridagar på mobilen, från både Kungälv (vänster) och från Falkenberg. Så här såg det ut:

Visst är det vackert, men jag vet vart jag med mitt kalla och hårda hjärta trivs bäst.

När vi skulle hem så körde vi av vägen i en kurva. Vi landade vid sidan av vägen, precis intill en stolpe och några träd, och det var så mycket snö att vi inte kunde få upp dörrarna. Så vad som återstod att göra var att vänta på bärgningsbilen som kom från Storuman. När den kom efter ca 1,5 timme så visade det sig att bilen klarat sig utan en skråma och vi kunde fortsätta köra som vanligt. Änglavakt?

Jag kan till och med tycka att det var lite mysigt att sitta fast i bilen tillsammans. Inte jättemysigt, inte som en lyckad picknick. Men som en ganska misslyckad. Å ena sidan var yngsta sonen otålig och missnöjd. Å andra sidan fick jag lite kvalitetstid tillsammans med äldsta sonen.

Visste ni förresten att min äldsta son är den som startade den så kallade bara i Borås-trenden? Ni kan läsa om den här.

Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Illustrationer

Hur ond är jag som tänker sådant?

november 10, 2022november 10, 2022 Sonja5 Comments

Idag var det dags för åttamånaderskontroll på BVC och bredvid väntrummet på vårt BVC finns även en öppen förskola. Idag när jag kom dit var flera andra föräldrar där med sina små barn.

Och tankarna sprang som vanligt iväg av bara farten.

Innan jag hunnit ta av mig mössan hann jag dagdrömma iväg att jag skulle gå in till föräldrarna, hälsa, säga att min son har en svår blodsjukdom, “men det är lugnt, det smittar bara om man får i sig av hans saliv, men det finns väl inga som äter ett barns saliv heller höhöhö” och bara sätta mig ned och låta min son leka fritt medan jag sitter där avslappnat. Hur skulle de andra föräldrarna reagera?

Skulle det bli som rädslan för homosexuella på 80-talet?

Fantasin och dess möjliga utgångar fick mig att mysa hela vägen till barnmorskans kontor. Och under den minut som jag höll på med denna tankeexpedition undrade jag: Varför tänker jag så här? Är det här ett symtom på min inneboende ondska? Är det från att jag gillar historier? Är det båda?

Någon sa att CS Lewis tydligen gjorde ett tankeexperiment om vad som skulle hända om man fick en elstöt varje gång man tänker dumt / syndigt. Jag undrar om jag skulle få elstötar, eller om elen skulle komma i en jämn ström bara?

Hur är det för er. Skulle det komma stötar då och då, eller skulle det komma i en jämn ström?

Barn · Bilder · Familjeliv · på Sonja · Vardag

Det höjer min livskvalitet med 700%

oktober 4, 2022oktober 4, 2022 SonjaLeave a comment

Hej och hallå i lingonskogen, eller ska jag säga lingonriset, för att hedra mitt hår.

I juni, ungefär tre månader efter att senaste barnet föddes, så kände jag att energireserven var slut och att jag gick över till att gå på ångorna. Jag kände i princip sekunden det inträffade.

Jag känner mig i det närmsta dement. Och det säger jag inte som överdrift utan så säger jag för att jag glömmer saker hela tiden, blandar ihop ansikten, vad som hände när och när som hände var, och var som inträffade hur. Blir ibland pinsamt.

Jag läste i förra veckans tidning att när kvinnor sover för lite så bryts deras hjärnor ned och kommer ut med avföringen. Det var inte exakt så det stod, men det är så jag minns det, och jag kände att jag relaterade ganska tungt till den forskningen. Jag hoppas innerligt att annan forskning visar att kvinnors hjärnceller kan byggas upp igen. Eller det hoppas jag att de gör oavsett vad forskning säger.

En stor fördel är att vi numer bor i Västerbottens inland där luften är frisk, klar och livgivande. De få hjärnceller jag har dansar och leker (med kärrliknande miljö upp till knäna) när jag är ute i friska luften.

Men min kropp just nu, wow, så det är alltså så här det känns att närma sig 40. Det har alltid varit sånt snack om “rynkor som visar att man skrattat och levt” så jag har inte tänkt på att 40 år också kan innebära att det är tyngre att föda barn än när man var, låt säga, 22. Eller 33. Eller så är den senaste bara tyngre än de andra, vem vet.

Sen är jag också ovanligt vek, det är jag. Det har jag alltid varit. Frisk med god kondition men vek.

Här är en bild jag tog i söndags. Jag tyckte att det var hemskt trevligt att nappflaskan gick i samma färgton som bakgrunden på låttexten. Ser ni? Nästan exakt samma färg, otroligt. Nu i efterhand kan jag ifrågasätta varför jag blev så road av detta, men det här är en del av min hjärna that keeps on giving: jag är lättroad, vilket höjer min livskvalitet med ca 700% så tack för den egenskapen.

Barn · Bebis<3 · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Vardag

Är du med i de förstfödda barnens gemenskap?

juli 18, 2022juli 18, 2022 SonjaLeave a comment

Googlade nåt om bebisar igår och hamnade på en sida som beskrev sovmetoder.

Med vårt första barn tyckte jag att det där med att sova själv var viktigt. Hon var visserligen en naturbegåvning men ibland ville hon inte somna själv och då minns jag att vi gjorde något som på hemsidan kallades för ”stolmetoden”. Den går ut på att man sitter på en stol vid barnet och sedan diskret flyttar stolen längre och längre bort tills man sitter på stolen utanför rummet (och sitter där likt en idiot).

Och jag kom på att första barnet är det enda barn som vi hållit på så här med. Det andra barnet började somna “själv” (i samma rum som sin syster) som tvååring. Med de senaste två har jag inte så mycket som tänkt på sovmetod. Jag kan gå så långt att säga att tanken inte har snuddat utkanten av mina hjärnceller och att det här är första gången jag tänker på sömnmetoder på mycket länge. Och det är som att jag vill skratta åt hela konceptet. Spädbarn som somnar själva?? Vilken bisarr idé!?

Det måste vara lite speciellt att vara första barnet. Jag är fjärde barnet (och väldigt nöjd med att vara fjärde barnet född i Sverige -85) så jag vet ingenting om att komma först. Men jag märkte när min äldsta åt middag med min äldsta syster att de förstod varann mycket väl fastän det skiljer 29 år mellan dem. De satt och skrockade och hade någon slags gemenskap i hur det är att växa upp med stränga regler och sedan se sina bortskämda småsyskon få fria tyglar och tanklöst springa omkring obrydda om sina äldsta syskons hårdare liv.