En grej som är populär i feministiska kretsar är kroppsaktivism-konton i sociala medier. Där visar kvinnor med icke-ideala kroppar upp sig avklätt. Syftet är att få sig själv och andra kvinnor att må bättre.

Det brukar ha sin botten i att de, i många år, har hatat eller skämts för sina kroppar.

De har sett hur “fula män” rör sig fritt utan att skämmas. De upplever att de fula männen får uppskattning för sin personlighet och eventuella humor, medan kvinnor har upplevt personligheten som helt förbisedd. Som om de vore objekt.

Målet med många av dessa konton är att visa att kroppen är okej hur den än är formad, och att vi kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet.

Många är de kvinnor som har vittnat om att kroppskonton har hjälpt dem.

Så vad är det som gör mig tveksam?

Det finns många saker som gör mig tveksam men jag tänker fokusera på tre punkter.

1. När är kvinnor objekt och när “äger de sig själva”?
Feminismen kritiserar att kvinnor kläs av offentligt, men det upphöjs om kvinnan ifråga tycks “äga sin sexualitet/kropp/” och, viktigast av allt, “inte tillfredsställer den manliga blicken”.

Huruvida man tillfredsställer den manliga blicken är dock svårt att säga, för det finns ingen exakt gräns. Man kan endast ha ett hum. Kvinnor som har varit lite “för ideala” och som har poserat lite för “tillfredsställande” har genom tillsägelser, drev och ibland attacker fått höra att de är skadliga för rörelsen. Dessa kvinnor har tillrättavisats och fått lova att aldrig mer visa sina lite för snygga kroppar “på tjockas bekostnad”. Som sagt: När anses de avklädda bilderna vara skadliga, och när är de avklädda bilderna #girlboss #queen #slay?

Om en för smal kvinna säger att hon genuint tror att hon är tjock så räcker inte det. “Känslor har inte alltid rätt” säger då en rörelse, som inte helt sällan anser att män kan vara kvinnor, om de “känner sig” som kvinnor.

2. Det gynnar snuskhumrar
Jag skulle säga att avklädandet av kvinnokroppen främst gynnar snuskhumrar och samhällets förfall. Det är som att man inte vill veta av att det finns något i det motsatta könet som kallas för lust. Eller så tänker man att män kommer att sluta känna lust för kvinnokroppen efter ett tag?
Om man inte kan hantera att män och kvinnors kroppar är olika så tycker jag att det är mycket bättre att upprätta likhet genom att män börjar täcka sig istället. Jag anser att våra ungdomars säkerhet och integritet går före en högst symbolisk och dum så kallad frihet att visa sig naken. Ta rörelsen “free the nipple” till exempel, som anser att även kvinnor ska kunna visa bröstvårtorna öppet och oladdat, som män. Har man tänkt att det ska gälla utan åldersgräns och att 13-14-15-åriga tjejer ska kunna posera topless? Och det skulle skydda unga flickor och förbättra samhället hur?

3. Fokuset på kroppen minskar inte
Stirrar man på kroppen och talar om kroppen så blir huvudet av kroppen fylld. Sen så är det uppenbart att många kvinnor som gör feministiska utvik har gått från att vilja tillfredsställa den manliga blicken, till att tillfredsställa den feministiska. De avklädda bilderna svämmar över av uppmärksamhet, och ju mer av den här bekräftelsen som de får, desto fler bilder på samma tema blir det. Visst får de kritik, men då går en armé till motattack i en känsla av systerskap, kamp och riktning.
Man ser att känslan av “det är vi mot de andra” är stark, för när någon som varit tjock plötsligt går ned i vikt, så pekas de ut som svikare, hycklare och avfällingar.

Vad ska man göra då?

Jag tror att en bra plats att börja är att se den som har skapat människan, vilket är Gud. Jag är kreationist vilket innebär att jag tror att vi är eftertänkt formade av en intelligent och personlig Skapare. Jag tror att allt skapat har en plats och ett syfte i en mycket större bild. I andra trosuppfattningar tror man ofta att själen är gammal (uråldrig? evig?) och flyttar in i kroppen, men jag är helt övertygad om att både kropp och själ blir till vid samma ögonblick – vid befruktningen. Jag finner ingenting i Bibeln som visar att vi har något liv innan dess. Reinkarnation är en myt.

Kärlekens innebörd och syftet med våra liv får vi från Gud, genom Jesus, och ingen annanstans ifrån. Så mitt råd är att börja där, att söka Guds son för förlåtelse, helande och undervisning. Det är inte en enkel och snabb väg, men när vi lär känna den som format oss, när vi får en chans att börja om, så får vi också en ärlig chans att lära känna oss själva. Sanningen om oss själva, kroppen inräknad, är del av den sanning som gör oss fria.

“Jesus sade till de judar som kommit till tro på honom: ‘Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria'” Joh 8:31-32

Sammanfattningsvis

Jag vill mena att kroppsaktivismen söker frihet och kärlek, vilket är goda mål, men jag anser att metoderna leder fel. Dessutom är det tveksamt om rörelsen förstår vad verklig frihet och kärlek är. Kvinnor är fullt ut människor med både kropp och personlighet, men fokuserar man på kroppen och sätter tillit till mänsklig bekräftelse så hamnar man lätt i en destruktiv spiral av toppar och dalar. Jag tror att Jesus för oss mot målen på ett mycket bättre och hållbarare sätt.