Jag tänkte börja med att berätta vad jag tycker är utmanande. Att fatta mig kort och tydligt är enligt mig den största utmaningen. Någon frågade vad man helst skulle vilja ha på gravstenen: “Snygg men vag”, eller “Torr men tydlig” och jag hade helt klart valt det sista.
Det svåraste att formulera var hur min nya syn på abort är en del av ett helt nytt sätt att se på människan och livet, ett synsätt som jag vare sig kan eller vill byta bort. Att betraktas som en idiot av många känns dåligt, men inte lika dåligt som det känns att vara för abort.
Det viktigaste tyckte jag var att föra fram budskapet om varför Jesus är den centrala nyckeln i kristen tro. Många tror att han bara var en lärare eller hippie. Då missar man att han är Guds son och att han inte bara går på vatten. Han går även….. att lära känna.
Jag vill skriva om sådant som jag hade behövt höra när jag själv var sökare, och sökte i vad man kan kalla New Age. Jag var länge där och trampade eftersom den rörelsen är tydlig med den andliga aspekten. De lockar med guldigt tingeltangel, spännande tillbehör, en hel uppskog av utföranden och tekniker, men alltihop leder bort från Gud.
Jag gillade upplägget med en bloggvecka och kommer försöka göra om det vid tillfälle. Tack till er som har stöttat bloggen och på olika sätt uppmuntrar! Tipsa gärna vidare om bloggen om tillfälle ges.
Här får ni några opublicerade illustrationer som inte passade in.
När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.
Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.
På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.
Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.
Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.
Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.
De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.
“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”
2 Korintierbrevet 1:3-4
Meningen med livet
Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.
Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande
Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.
Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.
Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.
Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.
”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”
”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10
“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.
Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.
Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.
Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.
Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.
Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde
uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.
Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.
Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.
Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?
Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.
Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?
Jag har många gånger hört människor påstå att kärnbudskapet i Bibeln handlar om att “man ska behandla varandra med kärlek/vänlighet”. Man tänker då på den gyllene regeln och menar att det är detta Bibeln handlar om och att det var det som var Jesus budskap till människan. Att det är nåt åt det hållet som “all religion far efter”.
Jag trodde själv det.
Var jag lat?
Mitt sökande efter sanning upptog all min vakna tid till slut. Samtidigt så var jag lat. Jag var lat för att jag inte ägnade mer tid åt vad kristna tror på enligt kristna själva. Och då menar jag seriösa kristna som väljer bort annan andlighet i lydnad till Guds första bud (du ska inte ha några gudar vid sidan av mig).
Kanske är det för att annan andlighet verkar mer spännande när man är sökare. De har en massa spännande tillbehör som plingar, doftar, glänser, glimrar och ger ifrån sig “energier”. I annan andlighet kan en (andligt sett) högt ansedd karl till exempel påstå att han kan bota sjuka med sin sexuella överskottsenergi, som han lagrat genom celibat. Det finns kristaller, kort, portar att öppna, och all slags atteraljer i annan andlighet.
Vackra böcker med guldiga symboler. Kvinnor som säger att de är reinkarnerade egyptiska drottningar. Brygder, mantran, kartor, dimensioner, planeter, shakran.
Medan kristna förlitar sig på Gud allenast. Håller Bibeln som helig. Bön, endast åt Gud!
Exemplet kommer från något jag läst på riktigt i någon av alla böcker jag plöjde (jag var mycket skeptisk till indierns metoder)
Bibelns kärnbudskap är att vi är fallna människor med sjuka hjärtan, döda i vår synd, oförmögna att kunna förstå och göra det goda av egen maskin. Bibeln handlar om Guds plan att återföra oss till nära relation med sig själv och ge oss nya, eviga liv med honom. Bibeln handlar om Jesus från det första kapitlet till det sista.
Löftet om Jesus kommer redan vid Adam och Eva. Hela Gamla Testamentet skildrar en längtan och väntan på löftets uppfyllelse. Israeliterna är Guds löftesfolk och Gud har lovat att alla jordens folk ska bli välsignade genom dem. Längtan uppfylls i Nya Testamentet med Jesus. Efter att löftet infriats får de som tar emot budskapet uppdraget att sprida det vidare, till hela världen. Vi håller gyllene regeln mycket kär när vi samtidigt väntar på Jesu återkomst. Ingen kan veta exakt när. Bibeln beskriver världens historia, ett folks historia, Guds kopiösa tålamod och Jesus uppoffring och seger. Den beskriver uppdraget som engagerar miljoners och många blir förföljda och dödade för vad vi tror på. Hur skulle Bibelns kärnbudskap bara kunna vara “behandla andra vänligt”? Det kan vilken norrman med hårknut som helst proklamera på sin instagram.
Man kan välja att inte tro på Bibeln om man inte vill eller kan. Men säg inte att Bibelns kärnbudskap skulle vara att behandla andra med vänlighet/den gyllene regeln. Det är dålig allmänbildning.
“Guds ord är levande och verksamt. Genom att avslöja en människas synd kan det göra henne förkrossad. Men det kan också skapa hopp och nytt liv genom att visa vem Kristus är. Ordet är både en domare över vårt liv och en tröst i nöden och sorgen. Var och en, som inte bara hör, utan faktiskt lyssnar till Guds ord, kommer att bli berörd i sitt inre och börja förvandlas.
Förvandlingen kan börja med en fruktan för Gud. Inte den fruktan som man känner inför en ond tyrann med oinskränkt makt, utan den fruktan man känner när man plötsligt inser att man har handlat orätt mot sin allra närmaste vän. “Åh nej! Vad har jag gjort? Hur ska hon, som är så underbar, någonsin kunna förlåta mig?””
från boken Accent – var dag med Jesus (går att hitta här, obs är ej sponsrad)
Innan jag blev kristen trodde jag på någon slags gud. Jag var en av alla som säger nåt i stil med “jag tror inte på (Bibelns) Gud men jag tror på nånting”.
När jag såg på världen tänkte jag att det måste finnas något “bakom”, en gemensam nämnare, ett grundackord, något som länkar samman allting.
Enligt mig är en gud det enda logiska.
Jag tänkte att gud, vad det nu var, måste vara en källa. En källa av information? Energi? Helt säkert kärlek. Men sen vad kärlek är, och om den här guden hade värderingar, det hade jag ingen aning om.
Jag föreställde mig också att den här guden fanns nånstans oändligt långt borta. I “universums eller galaxens center”? Kanske var gud en källa som sände ut signaler i en jämn sträng, och så “fastnade” denna information, i form av liv, lite hipp som happ där det passade? Ja kanske!
När man inte vet så är det mycket som ligger öppet för spekulation.
Många tror på nånting-guden vilket är en sund instinkt
Jag anser att det är en sund instinkt och korrekt betraktelse att tro på “nånting”. Men jag vill uppmuntra människor att sluta göra det. Nånting-guden är inte en riktig gud. Den kan inte bära vikten av en en enda människas själ.
Den enda sanne Guden, Bibelns Gud, har personlighet, vilja, namn, röst, ansikte och händer. Han inte bara ser och hör, han talar också till oss. Han talar om det han gjort, gör och kommer att göra. Han både förmanar och uppmuntrar. Han är inte neutral. Han ser. Han vet. Han är specifik.
“Ty se, han som danar bergen och skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder – HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.”
– Amos 4:13
De som bekänner Jesus med sina läppar och tror i sitt hjärta att han uppstått från de döda, de som uppriktigt ber honom om räddning, de blir räddade. Jag visste inte att han utlovat den Helige ande också men jag fick ändå. Guds Ande kallas också för bland annat Hjälparen. Hjälparen öppnar till exempel upp Bibeln på ett nytt sätt.
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Rom 10:9-11
Vi lever fortfarande i Bibliska tider. Allt som Gud har lovat har inte hänt. Vi har saker att se fram emot. Vår tröst ligger inte bara i det han gjort och gör, vi har enorm tröst i framtiden, även fast framtidsprognosen för den här världen är ”ganska” dyster. Gud är den orubbliga, fasta horisonten att fästa blicken vid oavsett åt vilket väderstreck man kollar, i en värld som snurrar och ändrar form exakt hela tiden.
Så till alla er som tror på “nånting”:Ni har en sund instinkt men jag tycker att det är dags för er att gå vidare.
Varför byta från ”nånting” till Jesus?
Bara någon verklig utanför oss själva kan rädda oss. Anledningen till att vi behöver Jesus är för att Gud är helig. Vare sig orenhet eller mörker finns i honom. För att förenas med honom behöver vi bli renade. Detta kan vi omöjligen bli med egen kraft, så vi behöver en utomstående hjälp. Någon perfekt. Någon som aldrig syndat men som ändå fick bära straffet för synd. Hela Bibeln behandlar detta för den som är intresserad. Hihi.
Har du tex någonsin ljugit? Spått dig? Kollat med lust på någon som du inte är gift med? Att man har gjort nåt sånt och inte bett om förlåtelse än innebär inte att man är oälskad, ful eller luktar illa, utan det innebär att man inte kan förenas med Gud. Han har egenhändigt skapat oss med ett inre rum där endast han passar och endast han kan bo. Det är det rummet som många människor önskar fylla när de går törstande och hungriga och söker efter “nånting”. Och “nånting” ligger träffande nära “ingenting”.
“‘…Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De sade till honom: ‘Herre, ge oss alltid det brödet!’ Jesus svarade: ‘Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.’ “
Johannesevangeliet 6:33-37
När jag läser såna här Bibelstycken kan jag ibland undra “hur kan man läsa det här och inte förstå vad han menar, är det inte klart och tydligt, vad väntar folk på?”, haha. Men jag vet. Jag vet.
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
