Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.
Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.
När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.
Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.
Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller “tror” det tillräckligt mycket. Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.
Visst har jag, som före detta så kallad “ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.
Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.
Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara “herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.
My Little Satan Pony
Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är “I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.
Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.
‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘ -Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27
Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd. Ordspråksboken 9:10
Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende. – Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)
Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.
När jag kom till tro på Jesus så försvann min depression och sedan dess har jag inte sett till den. Jag har många gånger upplevt nedstämdhet och ångest, oro, stress och tårar, men inte depressionen, den är borta.
Och jag har tänkt på hur det kommer sig att min i princip livslånga depression kunde försvinna så snabbt när det finns många människor som möter eller har mött Jesus, men som fortsatt kämpar med depression.
Det var inte på grund av något som jag gjorde
Vi har fått veta mycket om Guds plan i det stora hela (väldigt skönt när kaoset i världen ökar), men vi vet inte exakt hur Guds plan ser ut på detaljnivå. Vi vet att hans gåvor är goda men vi vet sällan när och på vilket sätt de kommer. Ibland ger han sina gåvor på ett tydligt och av oss ”kamplöst” sätt, och ibland inte, och vi förstår inte alltid varför (han låter oss dock rätt ofta att i efterhand ana) och därför finns heller inga metoder.
Även det är en gåva anser jag, för det betyder att vi inte kan göra trollkonst av vår heliga Gud. Vi kan inte böja hans vilja efter vår som om han vore en gudomlig handdocka. Vi kan inte få det vi vill ha genom ritualer eller symboler eller gester, så som man tror med andra gudar. Man kan inte gå till en guru som vet rätt rörelser, rätt sätt att ordna ord eller möbler. Kommunikationen går hjärta mot hjärta, genom Sonen. När kontakt är upprättad är vi välkomna med allt vi bär på, önskar, längtar efter. Men det är ändå hans vilja som är slutgiltig, då han vet allting bäst.
‘Från himlen blickar Herren ner, han ser varje människa. Han betraktar från sin boning alla som bor på jorden, han som har skapat allas hjärtan och vakar över allt de gör. ‘
Psaltaren 33:13-15
Så är det och så kommer det att förbli. Jag tror att vi kommer att få klarhet om alla anledningar till att han gör som han gör en dag men fram till dess är vissa saker förseglade och helhetsbilden suddig.
‘Nu ser vi bara en suddig spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap bristfällig, men då ska jag ha fullständig kunskap, så som jag själv är fullständigt känd. ‘
1 Korintierbrevet 13:12
Jag kan inte svara på varför jag blev av med min depression medan andra kämpar vidare. Men jag kan berätta lite om min depression och är sådant det tråkigaste du vet så är det nog bäst att du skippar det här inlägget.
Min depression började tidigt
Största delen av min depression var existentiell. Frustrationen “vad är meningen med allt????” har funnits i mig sedan jag var mycket liten. Jag fick ångest och panik medan jag fortfarande gick i lågstadiet för att jag inte kunde hitta något bestående som aldrig går sönder. Det var fasansfullt för mig att som barn få höra att ingenting är evigt och att allt har ett slut. Det fyllde mig med fasa. Det var ett trauma.
Det startade en stress och ilska hos mig som var lågintensiv och ständigt närvarande då det genomsyrade allt. Varje motgång var färgad av frustrationen för VAD ÄR MENINGEN MED DEN HÄR FÖRBANNADE KAMPEN, VARFÖR SKA JAG FORTSÄTTA FÖRSÖKA NÄR ALLT BARA ÄR SOM RÖK.
Jag blev alltså inte bara arg på motgångarna och kampen, jag blev arg på meningslösheten i dem, vilket gjorde mig ännu mer förbannad och arg, och det sprack upp en djup avgrund av hopplöshet inom mig som jag upplevde att ingen kunde förstå.
De som kände mig i min uppväxt kan säkert minnas både en och två gånger som jag fick fullständiga härdsmältor av ilska. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig.
Konsten att tänka positivt med en yxa i bröstet
Med åldern vände jag frustrationen inåt och försökte fylla tomrummet med olika tankeprinciper, både andliga och “världsliga”, som jag läste om. Eftersom jag är andligt lagd så var det helt klart överhängande andligt.
Dessa tankeprinciper (inom exempelvis hinduism/yoga, nyandlighet) var lika uppbyggande som rådet att tänka positivt “för allt är bara en resa”, medan hjärtat huggs ut med en yxa. För varje försök att finna hopp blev tomheten större, men jag fortsatte leta med allt större engagemang. Hela tiden för att förlora en ny bit av det jag trodde att jag hade. Det var som att äta och dricka men det jag åt och drack gjorde mig bara törstigare och hungrigare.
Jag fortsatte ändå, för fann jag inget som kunde mätta så skulle jag behöva ta livet av mig. Det var en handling som jag helst inte ville utföra men som jag motvilligt ändå närmade mig väldigt snabbt mot slutet då jag fick allt svårare att stå ut, det gjorde bara ondare och ondare att leva.
Det var som en spricka genom hela min ande, en saknad som genomsyrade hela min själ, genom märg och genom ben. Det fanns ingenting där. Det fanns ingenting, det var tomt och jag var tom, jag var som en levande död.
‘Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. ‘
Johannes 6:35
Livets bröd
25 augusti 2015 bad jag Jesus enträget om hjälp för jag hade läst att jag genom hans blod (det vill säga hans offer och seger) kunde bli ett barn till Gud Fader som det står om i Bibeln. Jag hade läst om hur stor, mäktig och oövervinnerlig Gud är, och för en gångs skull lät det inte alls dumt att tillhöra honom. Han hade förefallit ointressant, arg och skrämmande men nu var det som att hans ansikte lyste mot mig.
Hans famn verkade lockande trygg och jag ville dit, så jag bad, jag bekände uppriktigt Jesus som frälsare, jag bad honom tvätta mig ren och att rädda mig. Sen vände jag mig till mina osynliga plågoandar och sa att nu är jag under Guds beskydd, så nu måste ni gå. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig.
Jag vet inte klockslag men så stod Jesus plötsligt bara där innanför min själs tröskel. Med sin person fyllde han avgrunden inom mig som varit öppen så länge, och fyllde upp den med ljus och liv. Där bosatte sig Guds Ande precis som det står utlovat i Bibeln, den perfekta pusselbiten, och jag förstod i ett ögonblick livets mening och det gör jag naturligtvis fortfarande i skrivande stund. Jag vet livets mening. Det jag önskat allra mest, det jag längtat efter, saknat och sökt så länge, fick sitt svar genom Jesus. Genom Jesus och ingenting annat. Värme spred sig i lungor och i hjärta och jag som var som död fick liv. Jag fick liv, jag har liv. Och det är inte mitt. Det är hans. Allt är hans och mina andetag är inte längre mina, de är hans.
Man ska inte jämföra
Kan det vara så att depressioner kan bero på olika saker, för att vi är olika och har olika livserfarenheter? Kanske tillkommer den inre svärtan på olika sätt och sitter på olika ställen av vårt väsen? Kanske botas en del typer av psykisk ohälsa genom tid och en kirurgs precisionsarbete? Jag vet inte.
Jag har andra problem än depression som tagit och tar tid, och kommer fortsätta ta tid, för de sakerna är intrasslade, instängda i “rum” och består av gamla invanda tankebyggnader. Så var det inte med depressionen. Den var en stor iögonfallande klump i mitten av mig, den syntes från alla vinklar. Just den djupa depression som jag led av tror jag inte kan samexistera med Guds Ande. När han flyttade in upplöstes depressionen som när ljus löser upp mörker. Jag tror inte att jag är immun mot depression då jag är känslomässigt vek, men jag betvivlar att jag kan bli deprimerad på samma sätt och på samma område som tidigare för den avgrunden finns inte mer. För att den skulle kunna mörkna på det sätt det var innan skulle Jesus måsta lämna mig och det kommer han inte att göra.
Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla fast vid allt vad jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”
Matteusevangeliet 28:18-20
Vad vill jag säga med det här inlägget? Vill jag säga att Guds vilja är att vissa ska vara deprimerade? Absolut inte, jag tror inte att en modlös ande är hans vilja för någon alls.
“Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” – 2 Tim 1:7
Depression är ett svårt ämne som jag är dåligt skodd för, det måste jag understryka. Jag förstår inte vad deprimerade kristna kan ha behövt gå igenom och jag kan inte heller föreställa mig det. Jag vill inte sitta här och säga att det är enkelt eller att jag förstår, det jag vill är att uppmuntra att fortsätta utforska honom, att fortsätta upptäcka vad hans vilja är för dig och att fortsätta utforska vad som rätt, sant och heligt.
Läs Bibeln med hjälp av en läsplan varje dag. Be honom förstå vad du läser. Mängd text är oviktigt. Be honom öppna dörrar inom dig som du stängt och glömt bort och be honom städa och lysa upp varje vrå. Sluta lyssna på musik med destruktiva texter och att mata dig själv med serier och filmer som innehåller sex, våld och allmänt förfall (det är inte nyttigt). Lyssna och sjung med i psalmer och lovsång eller ha tyst omkring dig. Förlåt människor om du inte förlåtit, inklusive dig själv. Be om uthållighet, för tro och styrka och tröst och hopp. Be för hjälp att bryta med dåliga vanor och att bygga heliga rutiner och tankar. Be för en tacksam ande så att du kan se och uppskatta det som är omkring dig. Be för att få formas efter hans design, och framförallt: be om att få vara rotad i kärleken, nåden och sanningen, så att du slipper föras på sidospår av lögner eller hamna i nån obarmhärtig fånggrop av självfördömelsetankar på grund av allt du inte klarar och förstår.
‘För övrigt, bröder, allt som är sant och värdigt, rätt och rent, allt som är värt att älska och uppskatta, ja, allt som kallas dygd och förtjänar beröm, tänk på allt sådant. ‘
Filipperbrevet 4:8
Och anpassa är inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott, fullkomligt och som behagar honom.
Rom 12:2
‘Jag ber att han som är så rik på härlighet ska ge er kraft och inre styrka genom sin Ande, så att Kristus genom tron ska bo i era hjärtan och att ni ska hålla er fast rotade i kärleken. Då ska ni tillsammans med alla de heliga förstå bredden och längden, höjden och djupet och lära känna hans kärlek, som är långt mer än någon någonsin kan förstå. Så ska ni uppfyllas av hela Guds fullhet. ‘
Jag läser just nu profeten Jeremia igen. Jag brukar försöka läsa varje bok en gång per år, men den här gången har det gått lite långsammare. När jag kom till det här avsnittet hände nåt mysigt:
“De tar lätt med att hela mitt folks skada och säger: ‘Allt står väl till, allt står väl till”. Men allt står inte väl till. De skall stå där med skam, ty de har bedrivit avskyvärda ting. ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför skall de falla bland dem som faller. När tiden kommer att jag skall straffa dem, skall de komma på fall, säger HERREN” Jeremia 6:14-15
Här profeterar Jeremia mot den tidens falska profeter, profeter som alltså borde föra Guds talan och leda människor på hans vägar men som i stället smeker syndande människor medhårs, håller dem i handen medan de går mot sin gemensamma undergång. Det får mig att tänka på pastorer och präster idag som i Guds namn lär ut obiblisk syn på kärlek, på kön och som stolt propagerar för abort.
Just detta är kanske inte jättemysigt i sig. Kanske inte mysigt över huvud taget.
Men när jag hörde det här stycket så kom jag ihåg precis var jag var senast jag hörde det – i Umeå, gåendes i kylan och snön, med min lilla ca niomånaders i vagnen.
Den här bilden är tagen kanske från samma promenad som när jag läste (i detta fall lyssnade på) Jeremia senast. Och jag minns precis var i stan jag var också, jag gick förbi massa bostadshus som låg på adresser som förde tankarna till olika ämnen i skolan. Typ “biologigatan” och “kemigatan”.
Det var det mysiga. Allt det uppenbarade sig för mig med (någorlunda) (för mitt minne) detaljrikedom. Känslan, ljuden, ljuset, husen, de översnöade lekplatserna, de offentliga konstverken som ska piffa till allmänna ytor men som kanske inte är så jättefina. Det var januari 2019 och jag och lillen bodde hos syrran i Umeå för att de gjorde stambyte hemma. Jag var föräldraledig och syrran jobbade så jag och pojken gick omkring i Umeå hela dagarna i kylan.
Vi gick från Tomtebo till bibblan i centrum varje dag och hängde där. Det var innan corona så barnen låg där och dregglade på exakt allting utan att nån brydde sig. Det var härliga tider. Hade vi vetat vad som komma skulle så hade man kanske grabbat tag i första bästa främling för att dansa Zorbas.
Och eftersom jag fortfarande ammade honom så kunde jag bara sätta mig bakom en hylla om han behövde ett mellanmål. När vi tröttat/klockan började närma sig 17 så slängde vi oss på bussen hem.
Den här bilden är tagen här (länk till livekamera vid bussterminalen).
När vi talar om trollen så tänker jag packa ner honom och gå en liten sväng innan jag måste börja med middan.
Den gavs ut första gången 1886 och är skriven av Charles Chiniquy, en person som rörde sig väldigt länge som präst i Romersk-katolska kyrkan. Det är hemsk läsning. Ibland undrar jag varför jag läser den.
Boken är som sagt utgiven 1886, och vem vet hur mycket som har förändrats sen dess, men många av deras fel har de onekligen tagit med sig till nutid.
Köpte katolsk bönbok för barn
För inte länge sen köpte jag två jättefina bönböcker för barn på en katolsk bokshop inne i Göteborg. Den innehåller vackra bilder och små böner. Väldigt fina. Men så finns också undervisning och böner som man får kryssa över med röd spritpenna, alternativt riva ut, om man inte slänger ut böckerna ut i blåsten genom köksfönstret.
Dels har vi deras osunda fixering vid Maria, som de kallar för “jungfru Maria”, “Guds mor” eller “himmelens drottning”. Barnen undervisas att de ska be till “Maria full av nåd”, och överlåta sig själva till henne – sina ögon, öron, tunga, hjärta, hela paketet. Vem vet hur många som leds vilse genom att ledas bort från Jesus och till henne, hon som inte kan beskydda eller försvara någon.
från den katolska bönboken för barn
Men så har vi alla “helgon” också. Jag skriver “helgon” eftersom ingen, utom Gud, i sanning vet vilka som är helgon eller inte. Vi människor kan ana, gissa, anta, utgå från och hoppas, men vi kan inte med hundra procents säkerhet veta vilka det är som släpps in på bröllopsfesten vid brudgummens ankomst. En människa kan lura människor men ingen lurar Gud.
Men så uppmuntras ändå katoliker, i absurd intensitet, att be sina böner “via” dessa hädangångna människor, i en falsk försäkring om att dessa människor 100% säkert lever vid Guds sida i detta nu, precis som Mose och Elia var levande på det där uppenbarelseberget.
Det är övertydligt i Bibeln att Gud mycket strängt förbjuder oss att vända oss till de döda om vägledning och råd osv. Han är allvarlig och sträng bortom all önskvärd tydlighet. GÅ INTE TILL DÖDA OM HJÄLP OCH RÅD, GÅ TILL DEN LEVANDE GUD. Katolsk lära tycker sig dock ha hittat ett kryphål förbi detta Mycket Stränga Förbud, genom att utnämna katolska action-hjälte-figurer, även kallat Helgon. De brukar även säga att man inte ber TILL helgonen utan ber VIA dem, som när man ber en vän om förbön.
Men vad är det här? Hur bortförklarar de detta för förfärade icke-katoliker?
detta är också från den katolska bönboken för barn
Gud har gjort vägen enkel och rak för oss. Jesus säger “jag är vägen, sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Vi har fått helig ande given som sigill och säkerhet för våra själar. Vi har en direktlinje till Fadern och vår förbedjare är Jesus själv, det står så. Vi har fått det serverat för oss, verkligen serverat för oss på ett så rakt, direkt och tydligt sätt, att man på allvar får ta sig en funderare på hur man kan lyckas gå vilse mellan punkt A och B här.
Men man ska inte underskatta oss människors förmåga att förvrida och krångla till allt, allt som vi får i vårt knä, exakt allt.
“Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” Predikaren 7:30
Självklart kommer några tycka att en odelad rak och direkt väg fram till Gud är för tråkig. Då vill man ha en hel uppsättning av andliga personligheter med spejsiga egenheter, som ett slags “himlens Spice girls” eller “Guds Backstreet boys”, där alla kan välja sin egna favorit och som korrelerar med ens egna intressen, yrke eller situation.
Så finns den andra sidan av katolicismen också, för sida vid sida vid det oheliga upphöjs även det sant heliga. Omringat med massa osanna idéer och inlirkat mellan helgonfixering och skramligt krimskrams visserligen, men ändå sanningar, eviga och storslagna. I katolicismen finner vi även katoliker som älskar Jesus. Det är den sanna delen som gör Katolska kyrkan så förförisk, och så mycket svårare att genomskåda tänker jag.
Katoliker
Det är katolicismen som är frånstötande, inte katoliker. Många katoliker tror på Jesus som enda vägen till Gud, många katoliker har genom tiderna fått ta emot Helig Ande och så är det. Men det har inte skett genom katolicismen utan det har skett trots katolicismen.
Om man var tvungen att ha perfekt teologi, och det var kört för att man anammat irrläror eller uppriktigt missförstått större och mindre delar av Bibeln, då skulle alla vara körda. Som väl är finns det utrymme för fel och misstag i den ständigt pågående helgelsen.
Jesus är den som är avgörande, så det är oändligt sorgligt hur katolicismen systematiskt sätter krimskrams och Backstreet boys-helgon mellan människorna och den enda som kan frälsa dem.
Här har jag försökt illustrera hur jag tänker att det ser ut när man ber “via” helgon.
Men om vi skulle göra hypotesen att helgonet verkligen är levande i himmelen, så tänker jag mig att det skulle se ut ca så här:
Där kan man läsa hur hantverkare bara är vanliga människor: om de blir trötta så måste de vila och de måste äta och dricka för att orka arbeta.
Sen går Jesaja vidare och berättar om hur människan fäller träd: En del av trädet hugger hon upp som bränsle till en härlig brasa och på den lägger hon en stek som hon äter och sedan säger hon “gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan“.
Sen går människan tillbaka till sin trähög, tar en annan del av samma träd, och låter hugga sig en avgudabild av den. Den träbiten faller hon sedan ned inför i tillbedjan och säger “rädda mig för du är min gud!“
“Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting, ty deras ögon är tillslutna, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de ingenting begriper. Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd att han säger: ‘En del av det har jag bränt upp i eld, på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har nu ätit. Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud? Skulle jag falla ner för ett stycke trä?'”
Vi människor är skapade i Guds avbild. Bara vår existens är ett vittnesmål om den som skapat oss. Och så går vi och tar andra saker från skapelsen, saker som vi formar och bearbetar efter vad vårt begränsade förstånd klarar av och så tror vi att det ska kunna fylla våra själar med mening, lycka och hopp, att det ska kunna rädda oss.
“Den som lever av aska är förledd av ett vilselett hjärta, så att han inte kan rädda sin själ eller tänka: ‘är det inte lögn det jag håller i min högra hand?'” Jesaja 44:14
“För ett år sen levde jag fortfarande i vad jag skulle vilja kalla en värld av aska. Jag visste inte vad som var upp eller ner och jag kände mig som en levande död i ett evighetslångt fall.
Men inte för länge till.”
“Men hör nu, du min tjänare Jakob, du Israel som jag har utvalt. Så säger Herren som skapade dig, han som formade dig i moderlivet och som hjälper dig: Var inte rädd, du min tjänare Jakob, du Jeshurun som jag har utvalt. För jag ska utgjuta vatten över det som törstar, och strömmar över det torra. Jag ska utgjuta min Ande över dina barn, min välsignelse över dina avkomlingar, så att de växer uppbland det gröna gräset, som pilträd vid vattenbäckar. Då ska en säga: ‘Jag tillhör Herren’, en annan åberopa Jakobs namn, en tredje skriva: ‘Herrens egen’ på sin hand och använda Israel som ärenamn.” Jesaja 44
Mer Jesaja 44 finns att läsa i Bibeln.
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
