Betraktelser · Bibelcitat · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Kristendom · TV & film

Den gången Pocahontas var antikristlig

För nåt inlägg sen skrev jag lite om disneys animerade film Tingeling (här), och när vi liks är inne på disney så kan jag fortsätta med Pocahontas. Den kom 1995 och då var jag 10 år gammal. Pocahontas var filmen om en indian som sprang omkring med markerat käkparti och var extremt akrobatisk och tråkig hela dagarna. Men hon var något mer också – Pocahontas var andlig.

Förstå vad, Gammelmor Pilrot? Tala ur skägget, din gamla trollpacka! Alltid när det gäller dessa andar, så kan de inte säga svart på vitt vad svaret är. Hela tiden detta diffusa sökande utan slut.

Pocahontas sjöng om hur allt har ett liv, en ande och ett namn, och så brukade hon tala med ett gammalt träd som sa att det finns andar överallt som visar vägen, och att man ska söka efter dem i vinden med hjälp av hjärtat. ”Hör med hjärtat ditt så ska du förstååååå” sjöng det gamla trädet.

Pocahontas var fri, akrobatisk och vacker. Hennes andlighet var nära naturen, tog hänsyn till helheten, respekterade liv och hade skönhet.

Så kom de stela och pansarklädda spanjorerna, som fällde träd och sköt mot folket som redan bodde på platsen. De kallade indianerna för “vildar” som om de inte vore människor. Bilden av de pansarklädda spanjorerna blev i mitt sinne en bild för förtryck , andlig förstoppning och våld. Och i efterhand förstår jag, om än det var undermedvetet, att det lades till i min bild av västvärld. Knutet till västvärld är kristendom.

Man kan skratta när man säger att disney är satanister för det låter så extremt. Jag kan känna: är jag en vanlig norrlandskvinna på 38 år när jag säger att disney är satanister, ellerrrr är jag en svettig Livets ord-pastor från 60-talet? Men säger man i stället att disney upphöjer och uppmuntrar till annan andlighet än Gud fader allsmäktig, så vet alla som inte bär sitt huvud under en sten, att det är sant. Disney uppmuntrar till sådant som Gud fördömer.

Vart vill jag komma? Nä jag ville nog bara berätta om Pocahontas som uppmuntrade barn att söka andar i vinden en gång i tiden. Och så ville jag rita en bild på Pocahontas, visst blev den fin? Och så vill jag uppmuntra till att sluta höra med hjärtat för att på så sätt försöka förståååå. Sök Jesus (sök och du skall finna, knacka och dörren skall öppnas) och läs Bibeln. Börja med…. Lukasevangeliet. Ja och varför inte 1 Mosebok också. Öppna upp dig för möjligheten för att det som står där, är sant. Läs för allmänbildning. Mycket i vår (västerländska) kultur bär spår från Bibeln och man går fattigare genom livet när man inte har läst den. Läs den för att Bibeln ger svaret på vem du är, var du är och varför, och vart du är på väg.

Angående hjärtat:
“Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” Jeremia 17:19

Angående att förståååå :
“Att frukta HERREN är början till vishet, att känna den Helige är förstånd”. Ordspråksboken 9:10

Angående att söka efter svar i vinden:
“Den som spejar efter vind får aldrig så, den som skådar efter moln får ingenting skörda. Liksom du inte vet vart vinden far eller hur benen bildas i moderlivet, så förstår du ej heller Guds verk, hans som gör alltsammans.” Predikaren 11:4-6 (läs mer predikaren för att höra mer om jagande efter vind)

Abort · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Lycka är inte meningen med livet

När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.

Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.

På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.

Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.

Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.

Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.

De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.

“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”

2 Korintierbrevet 1:3-4

Meningen med livet

Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.

Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande

Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.

Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.

Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.

Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.

”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”

”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10

Betraktelser · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Jag hatar “välj glädje” och här är varför

“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.

Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.

Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.

Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.

Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.

Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde

  1. uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
  2. Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
  3. Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.

Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.

Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.

Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?

Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.

Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har samlat vinden i sina händer?
Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
Vem har fastställt jordens alla gränser?
Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?

Ordspråksboken 30:4

Abort · Bibelcitat · depression · Kristendom · Psykisk ohälsa

Synen på abort gjorde mig deprimerad

Jag led av depression från när jag var tonåring fram till att jag var trettio år gammal. Trettio år gammal bad jag till Jesus om hjälp och depressionen försvann mirakulöst från en dag till en annan. Sen dröjde det inte länge förrän jag började känna mycket stark avsmak mot abort.

Det tyckte många var fel, och de tyckte att jag genast skulle ändra tillbaka. Bli för abort igen. Prata nedlåtande och avhumaniserande om ofödda foster, för då är man En Fritänkande Kvinna. Återinföra ord som ”inte levande”, ”inte människor”, “cellklumpar” och “parasiter”, när jag talar om de minsta utav oss. “Hatar du kvinnor? Varför vill du att kvinnor ska dö?”

Många spekulerade att jag kanske gått och blivit medlem i en sekt. Hjärntvättad av en pastor! Det dessa personer inte tycks förstå är att depressionen, och synen på abort, var mycket intimt sammanlänkade.

Alla blev glada för mig när Jesus tog bort depressionen. Lite skumt det där med Jesus kanske, men okej. Färre blev glada när Jesus gjorde att jag fick ändrade tankar kring livet och människan.

Att jag blivit mot abort är inte en fristående idé som jag kan hänga av som en hatt. Tyckte jag att abort var rätt, så skulle man behöva ändra hela tankebygget. Om jag tyckte att abort var rätt, skulle jag behöva kunna säga “det spelar ingen roll om jag dött i fosterstadiet” eller “lidande skulle göra livet meningslöst”. Jag kan inte säga något av de där sakerna längre.

Jag läste nyligen att hebreiskan har samma ord för Barmhärtighet och Livmoder. Bara en sån sak. Gud är barmhärtig. Gud är livmoder (inlägg jag skrev långt innan jag hörde detta).

Min gamla tankevärld, den som gjorde mig deprimerad, byggde på relativitet och prestation. Den nya bygger på stabilitet och om styrka i det svaga. Den handlar om tro på Guds löften och det handlar om hopp på det som inte ännu syns.

“Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” 2 Korinterbrevet 4:6-7

Jag kan inte gå tillbaka och bli för abort utan att samtidigt mista övertygelsen om Guds omsorg om de svaga och till synes menlösa. Att var och en är formad och skapt till en dold skatt, som förvaras i lerkärl. Med andra ord: jag skulle behöva mista övertygelsen om Guds omsorg om mig. För att jag åter igen skulle kunna förakta och nedvärdera människan när hon är som svagast och mest beroende av barmhärtighet, så skulle jag behöva förakta och nedvärdera mitt egna liv.

Det kan jag inte, och även om jag skulle kunna, varför i all världen skulle jag vilja.

Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 1 Kor 1:27-29

Bibelcitat · Bibeln · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom

“Jag tror inte på Gud men jag tror på nånting”

Innan jag blev kristen trodde jag på någon slags gud. Jag var en av alla som säger nåt i stil med “jag tror inte på (Bibelns) Gud men jag tror på nånting”.

När jag såg på världen tänkte jag att det måste finnas något “bakom”, en gemensam nämnare, ett grundackord, något som länkar samman allting.

Enligt mig är en gud det enda logiska.

Jag tänkte att gud, vad det nu var, måste vara en källa. En källa av information? Energi? Helt säkert kärlek.
Men sen vad kärlek är, och om den här guden hade värderingar, det hade jag ingen aning om.

Jag föreställde mig också att den här guden fanns nånstans oändligt långt borta. I “universums eller galaxens center”? Kanske var gud en källa som sände ut signaler i en jämn sträng, och så “fastnade” denna information, i form av liv, lite hipp som happ där det passade? Ja kanske!

När man inte vet så är det mycket som ligger öppet för spekulation.

Många tror på nånting-guden vilket är en sund instinkt

Jag anser att det är en sund instinkt och korrekt betraktelse att tro på “nånting”. Men jag vill uppmuntra människor att sluta göra det. Nånting-guden är inte en riktig gud. Den kan inte bära vikten av en en enda människas själ.

Den enda sanne Guden, Bibelns Gud, har personlighet, vilja, namn, röst, ansikte och händer. Han inte bara ser och hör, han talar också till oss. Han talar om det han gjort, gör och kommer att göra. Han både förmanar och uppmuntrar. Han är inte neutral. Han ser. Han vet. Han är specifik.

“Ty se, han som danar bergen och skapar vinden och förkunnar för människan sina tankar, han som gör morgonrodnaden till mörker och går fram över jordens höjder – HERREN, härskarornas Gud, är hans namn.”

– Amos 4:13

De som bekänner Jesus med sina läppar och tror i sitt hjärta att han uppstått från de döda, de som uppriktigt ber honom om räddning, de blir räddade. Jag visste inte att han utlovat den Helige ande också men jag fick ändå. Guds Ande kallas också för bland annat Hjälparen. Hjälparen öppnar till exempel upp Bibeln på ett nytt sätt.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning. Skriften säger ju: Ingen som tror på honom skall stå där med skam. Rom 10:9-11

Vi lever fortfarande i Bibliska tider. Allt som Gud har lovat har inte hänt. Vi har saker att se fram emot. Vår tröst ligger inte bara i det han gjort och gör, vi har enorm tröst i framtiden, även fast framtidsprognosen för den här världen är ”ganska” dyster. Gud är den orubbliga, fasta horisonten att fästa blicken vid oavsett åt vilket väderstreck man kollar, i en värld som snurrar och ändrar form exakt hela tiden.

Så till alla er som tror på “nånting”: Ni har en sund instinkt men jag tycker att det är dags för er att gå vidare.

Varför byta från ”nånting” till Jesus?

Bara någon verklig utanför oss själva kan rädda oss. Anledningen till att vi behöver Jesus är för att Gud är helig. Vare sig orenhet eller mörker finns i honom. För att förenas med honom behöver vi bli renade. Detta kan vi omöjligen bli med egen kraft, så vi behöver en utomstående hjälp. Någon perfekt. Någon som aldrig syndat men som ändå fick bära straffet för synd. Hela Bibeln behandlar detta för den som är intresserad. Hihi.

Har du tex någonsin ljugit? Spått dig? Kollat med lust på någon som du inte är gift med? Att man har gjort nåt sånt och inte bett om förlåtelse än innebär inte att man är oälskad, ful eller luktar illa, utan det innebär att man inte kan förenas med Gud. Han har egenhändigt skapat oss med ett inre rum där endast han passar och endast han kan bo. Det är det rummet som många människor önskar fylla när de går törstande och hungriga och söker efter “nånting”. Och “nånting” ligger träffande nära “ingenting”.

“‘…Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.’ De sade till honom: ‘Herre, ge oss alltid det brödet!’  Jesus svarade: ‘Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. Men jag har sagt er: Ni har sett mig och tror inte. Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.’ “

Johannesevangeliet 6:33-37

När jag läser såna här Bibelstycken kan jag ibland undra “hur kan man läsa det här och inte förstå vad han menar, är det inte klart och tydligt, vad väntar folk på?”, haha. Men jag vet. Jag vet.