Jag kom att tänka på konstverket “Ecco Homo” nu till morgonen. För er som inte minns så är det den här målningen:
Det var en 80-årig tant som ville “hjälpa till” och restaurera målningen som, såvitt jag förstår, var placerad direkt på väggen i kyrkbyggnaden. Tänk att det gått över 10 år sen detta hände!
När det hände var jag inte kristen ännu, men jag hade en kompis som var. Jag delade nyheten om Ecco Homo med henne men hon tyckte inte att det var lika roligt som jag. Jag tänkte att det kanske hade att göra med att hon var kristen, och att tavlan därför hade en djupare känslomässig innebörd för henne.
Men idag när jag visade den för 4-åringen så skrattade både han och jag gott. Jag kom då fram till att hennes allvar antagligen inte berodde på att hon var kristen, utan för att hon tänkte på alla som sörjde ett oersättligt konstverk.
Jag har nämnt hur mitt hår fallit av (efter graviditet och amning), och vill visa er en bild så att ni kan få ett hum om hur dåliga dagar mitt hår haft senaste året.
Huvudet är täckt av nya hårstrån som är 3-4 cm långa, och dessa står åt alla håll. Jag har normalt inte ett dugg risigt hår, utan håret är traditionellt spikrakt och liknar glasfiber. Jag säger traditionellt eftersom traditioner kan förändras. Jag har alltid tyckt att dessa lampor har påmint om min hårkvalitet (om än mina hårstrån är betydligt tunnare).
Min mamma sa till mig att om ett strå går av på en sån här lampa, och man får det i fingret, så kan det vandra i blodströmmen till hjärtat så att man dör knall och fall. Visst, mamma överdramatiserade kanske risken lite, men jag ser än idag dessa lampor som mördarlampor.
Hade kontakt med mina kringflyende hårstrån lett till döden så hade antagligen hela Vännäs legat i graven idag.
I förra inlägget lät det kanske som att jag endast firar jul plikttroget då jag sa “tradition är tradition”, men jag tycker mycket om julen. Jag har brottats lite med det här hur man som kristen ska fira jul, då julen uppenbart inte är kristen i bottnen. Och ni ska få höra: en polett har trillat ner. Jag har under åren läst då och då om missionärer. Missionärer som åker till Afrika och Amazonas, och alla andra möjliga platser jorden runt. Och vet ni vad de säger? De säger att de inte vill utplåna kulturerna som de kommer till. Det missionärerna vill göra är att berätta om Jesus och vad han har gjort för mänskligheten. De vill se människor befriade från den här världens synd och bojor.
Det är naturligtvis därför som julen är som den är. En gång i tiden kom missionärer till Sverige, mötte en hednisk svensk kultur, och eftersom missionärerna var ödmjuka och inte ville utplåna kulturen som de kom till, så berättade de om Jesus och så tog man det därifrån. De kulturuttryck som folk ville behålla behöll man, och det som var mörkt och otäckt försvann eller gjordes till barnvänliga versioner.
Jag tycker fortfarande inte att man ska säga att “Jesus föddes på julen”, man kan säga att man “högtidlighåller Jesu födelse”. Jag tycker också att man kan säga att julen är kristnad, inte att den är kristen. Och jag förkastar fortfarande tomten (det har jag gjort ungefär alltid, på grund av.. nej tack till tomten).
Sverige håller just nu på att avkristna ihjäl sig själv, vilket stör mig, men jag stör mig i alla fall inte längre på att julen inte är kristen i grunden.
Julevangeliet är centralt för livet, och vi är miljoners miljoner människor som mött den där lilla pojken som ligger i strået, fast som vuxen. Nu ser vi fram emot hans återkomst. Men nästa gång han kommer så kommer han inte som ett litet barn, utan då kommer han i hela sin härlighet och makt.
För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.
Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.
Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.
Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?
När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”. Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.
Kvinnokamp eller kvinnoförakt? Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.
Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.
Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.
Så här skrev jag i ett inlägg 2018 om när jag blev erbjuden influensavaccin 2017:
“När jag fick rekommendation och en broschyr om influensavaccin på MVC i början av graviditeten så slängde jag broschyren ganska omgående. Dör jag och mitt barn av influensa så må det ske, då är det så som Gud får hämta oss. Så känner och resonerar jag.” – Länk till inlägget
På den tiden var det helt odramatiskt att uttrycka sig så här men under det psykologiska coviddramat ändrades det. Folk som tackade nej kallades “antivaxxxxxers” och dessa var helt anti vetenskap fick man höra. Hur kunde man vara en sån foliehatt och “det är väl bara att ta”, för gamlingars och astmapatienters skull. Och ibland möjligtvis för Adam Alsings skull.
Man framställde vaccinet som att det var som att låta en ängel blåsa i ens hår för att rädda de svagaste av de svaga: 1. Totalt riskfritt 2. Helt härligt 3. Mycket hjältemodigt
Jag tyckte att det kändes som att ha en galning i hasorna.
Tänk dig att en kvinna gärna ligger med en man. Hon vill det jättegärna, men jag vill inte. “Men man mår jättebra av det”, säger hon då. “Och undersökningar visar att sexet med honom boostar immunförsvaret och hälsan”. Nej tack säger man igen. “Vadå är du anti sex? Är du anti expertjuryn som utnämnde honom till Sveriges Sexigaste Man 2020?” Hela tiden sitter denna man bredvid och fuktar sig om läpparna och man blir mer avtänd för varje gång man måste avböja. Dessutom lägger man ju märke till, ju mer tiden går, att han inte verkar leva upp till de våta löftena.
Kvinnan växlar ständigt taktik. Hon frågar vänligt och omtänksamt. Hon frågar uppfodrande, för att “det är bäst för alla”. Sen blir hon arg, börjar anklaga en för att bidra till en dödlig samlagsbrist i samhället. Sen lugnar hon sig, rättar till kläderna som hamnat i oordning, blir vänlig igen. Börjar om. Om och om och om igen.
Min liknelse är halvdan eftersom få som tog vaccinet kan tänka sig att ligga med mannen jag beskriver, men det jag vill peka på är att ett fysiskt intrång inte är ett övergrepp om det sker fullt frivilligt och utan tjat, press och hot. För de som villigt säger ja och ser en ängel, kan det verka som världens mest enkla och positiva sak. De kan ha svårt att förstå de som ser en sliskig gubbe av tveksam karaktär.
I andra länder såg man hur människor tvingades. Folk förlorade jobb, fick böta, blev inlåsta, hånade. Människor blev deprimerade, dog ensamma, man fick inte samlas för andlig uppmuntran och budskapet om hopp. Vi såg en ökning av självmord. I Sverige var man rätt softa i jämförelse med många andra länder, väldigt glad för det, men man pratade också om hårdare tag. Man införde ett pass. Detta med brett folkligt stöd.
Sen försvann allt plötsligt och hela saken var förbi, och skönt var det, men jag har fortfarande dålig eftersmak på grund av saken inte är bearbetad i stor skala.
Vad var psykologin och politiken bakom, och vad kan det leda till om man inte är vaksam? Vad kan vi lära oss av det som hände i Sverige och det som hände och fortfarande pågår på en del andra håll? Är det allmän kännedom vad som pågick/pågår i till exempel Canada, Australien, Österrike, Tyskland, Kina? Kommer vi att känna igen det när det händer igen?
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
