Kategori: Betraktelser

Barn · Betraktelser · Bilder · Illustrationer

Har sexuellt innehåll för minderåriga blivit HBTQ?

Sonja7 Comments

Igår såg jag ett nyhetsinslag som handlade om “bokcensur i USA”. Man syftade då på att olika bibliotek vill sätta ett förbud mot att låna ut vissa böcker åt minderåriga, och många sk HBTQ-böcker har rödlistats eller kommer eventuellt att rödlistas för just minderåriga.

Och det här väcker starka ord i nyhetsrapporteringen här i Sverige: “bokcensur” och “fientlighet mot HBTQ”. Är det så enkelt att det handlar om HBTQ, eller kan det vara så att det har med just barn och sexuellt innehåll att göra?

Är det bokcensur om man vill att barn och sexuellt material ska hållas åtskilda?

Det verkar som att man, under paraplyet “HBTQ”, har börjat kladda ihop vuxen sexualitet och barn. Jag tycker att ihopkladdandet ser ut att öka och det tycks ha nått viss grad av normalisering och acceptans. Här i Sverige ser vi det exempelvis när högljudda och uppmärksamhetstörstiga män, som med vulgära kläder och slamp-namn, söker sig till våra minsta och mest värnlösa.

photo of a drag queen and a makeup bag
Photo by cottonbro studio on Pexels.com

En del tycks anse att män som showar i nätstrumpbyxor och högklackat är en utsatt grupp, och när man säger att vuxna karlar med självvalda hor-namn borde hålla sig till vuxna sammanhang, anklagas kritikerna för att vilja förbjuda HBTQ. Sen när blev vuxna karlar som tjänar pengar på att spela kvinnliga karikatyrer, mer utsatta och skyddsvärda än barn?

Könsförvirring är för övrigt ingen spännande eller rolig känsla på något sätt. Det är tärande, generellt fyllt med självhat och det ökar lavinartat, främst bland unga flickor. Varför ska just dessa män, av alla människor, plantera och vattna det fröet i unga sinnen.
När började man tycka att män med vulgära intressen och attribut, bör få söka sig så långt ned i åldrarna som de bara kan?

Jag tror att vi har hamnat i någon form av masshypnos, som gör att människor per automatik förknippar glitter och könsöverskridande med “missförstådda”, “svaga” och “utsatta”. Minsta kritik mot något som glittrar eller täcks av en regnbåge, blir per instinkt “en hatattack mot svaga och utsatta”. Reaktionen blir som vore den betingad, inlärd, reflexmässig.

Jag skulle vilja hävda att vuxna karlar som har läppstift på sig som yrke och hobby inte är någon utsatt grupp. De är snarare upplyfta och hyllade som om de vore Beyoncé hela högen.

Att söka bevara barn från sexuellt innehåll, är inte fråga om censur av tankar och idéer. Det är inte heller en fråga om HBTQ-förbud. Att söka avskilja barn från sexuellt innehåll, och gränsöverskridande karlar med vulgära och sexuella uttryck, är normalt, sunt och önskvärt.

Betraktelser · Illustrationer · TV & film

Den gången Disney gjorde en film om att acceptera sin lott i livet

SonjaLeave a comment

Jag kom att tänka på Tingeling-filmen som kom när mitt äldsta barn var liten. Den handlar om hur Tingeling föds genom en vind och ett barns skratt (eller nåt sånt). Snart efter att hon “fötts” så får hon sin livsuppgift och sitt kall. Många av älvorna har coola krafter, tex att framkalla våren eller göra snö.

Tingeling när hon skulle få veta sitt öde

Men Tingeling, hon visar sig vara en så kallad “kastrull-älva”. De bygger byttor och hinkar av ekollon. De är med andra ord de minst övernaturliga i hela älvriket. Tingeling hatar den hon är kallad till att vara. Hon gör uppror och bestämmer sig för att bli en annan slags älva.

När jag såg den här filmen minns jag att jag tänkte att det snart kommer visa sig att Tingeling inte bara har en övernaturlig kraft, utan alla. Att hon är en super-älva som klarar allt som hon bestämmer sig för, bara hon kämpar.

Det visar sig dock att hon är genomgående sämre på alla andra uppgifter och till slut accepterar hon sin lott i livet och tar sig an rollen som kastrull-älva. Kanske var älvrikets ordning inte så dum ändå, och kanske var inte kastrull-älva det sämsta man kunde bli.

Chockerande budskap i disneyfilm

Det jag kom att tänka på, när det gäller den här filmen, är hur oväntat temat var. När jag såg den så trodde jag verkligen att hon skulle bryta sig loss och finna frihet genom att själv bestämma vem hon verkligen är. Att älvrikets ordning var fel och till för att utvidgas och förändras. Att hon skulle “väcka” de andra till nya idéer. Det är så barnfilmer är för det mesta?

Jag har inga höga tankar om Disney, de är satanister, make no mistake. Tingeling-filmen innehåller ockulta teman, ger älvor äran för naturens skönhet och mångfald, och uppmuntrar barn till att tro på och söka varelser som på många sätt liknar vad vi skulle kalla för andemakter.

Men om man räknar bort allt det, så var det iögonfallande med en handling som inte handlar om att “bryta sig lös” och “gå sin egna väg utanför systemets förtryckande ramar” och “lyckas med allt man verkligen bestämt sig för”.

Jag tror att det finns många faktorer som gör att en ökad mängd människor tror att man kan bryta sig lös från verklighetens fundament och ändra kön osv, vi är alla offer för en ganska gedigen hjärntvätt från alla möjliga håll och kanter som har pågått under lång tid. Och jag tror att barnfilm är en liten del av alla faktorer.

Men medan Tingeling visserligen uppmuntrar barn till att tro på naturväsen, så uppmuntrar den i alla fall inte till att forma hela världen utefter vad man “verkligen vill”.

Jag måste tillägga att jag inte har sett filmen om Tingeling sen ca 2012 så minnet är inte det mest uppdaterade. Kan också tillägga att jag tyckte att det verkade jättetråkigt att vara kastrullälva och jag blev besviken över att hon accepterade detta.

Men det var som när jag såg filmen “Prince of Egypt”, som är Dreamworks tolkning om när Mose leder Israel ut från Egypten. Jag tyckte att den filmen var spännande fram till då Moses odlade skägg och blev en lökig herde utan humor eller glädje. Jag var alltså inte kristen då och var inte bekant med originalhistorien från Bibeln.

Amazing fact: Dreamworks glömde att göra Moses 80 år gammal.

Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Kristendom · Trygghet

Skrev jag profetiskt om pandemin?

Sonja2 Comments

Jag fick en kommentar på inlägget “mänskligheten är inte bortom räddning” och den som har kommenterat tycker att det var profetiskt.

Jag hade helt glömt att jag skrivit det, men inlägget handlar om att en världsvid hälsokatastrof inte för mänskligheten bortom räddning. Inlägget är dekorerat med bland annat denna bild, och det postades precis innan labbläckan i Wuhan.

Kanske är timingen för inlägget profetiskt (inte för att covid var något “supervirus” direkt). Men det kan också vara så att Gud har format mig just för den här tiden.

För de här tankarna om världsvid hälsokris är inte direkt några nya tankar, jag har haft dem hela livet. Det är först efter frälsningen som jag känner lugn och ro kring mänsklighetens nakna sårbarhet. Jag vilar i Guds händer – under och genom allt- för alltid och evigt.

För andra var den här oron kanske ny. För mig var den livslång men stillad sedan flera år tillbaka.

Jag vet inte hur det är med er, men jag kände mig lugn under covidhistorian. Det som jag fann mest oroande med hela spektaklet är människans benägenhet att omge sig av falsk säkerhet och att utmåla fiender och syndabockar.

Jag anser att en kollektiv bearbetning är nödvändig

Jag önskar att vi kunde göra en kollektiv bearbetning av vad som hände, och belysa det här att en del högljutt ansåg att “vaccinvägrare” skulle betala egen vård, inte få tillgång till intensivvård, avstängas från samhällsfunktioner, osv.

För mig är det numer inte alls svårt att se vad det är som gjort, att man har kunnat peka ut och behandla vissa utvalda grupper som andra klassens medborgare med brett folkligt stöd och hejarop. Nu gick det inte så långt här i Sverige så att man dumpade av någon i ghetton, men psykologin (eller anden) bakom detta var i full rörelse. Lycka till att försöka övertyga mig om något annat.

Så fort krisen ansågs avblåst, så glömdes hela det här föraktet mot människor som haft frågor bort, och människor som pekat ut ovaccinerade som faror för allas liv och säkerhet går vidare utan självrannsakan. Hur många förstår i nuläget att vi kollektivt uppvisade symtom på en mycket mörk psykologisk mekanism, som genom historien har lett till många onda handlingar?

Människor har varit desamma i alla tider sen tidens begynnelse. Det vi har gjort förr kan vi göra igen, och det vi gjorde nyss, kan vi göra igen men värre nästa gång. Såvida man inte utvinner någon förfärskad visdom från det. Och jag är inte alls pessimist på något sätt, men värre tror jag att det kommer bli. Det säger jag inte för att jag är profetisk, utan det säger jag för att jag tror att detta är början på födslovåndorna som det står om i Bibeln.

Var vaksamma, oskyldiga som duvor och listiga som ormar. Och håll hårt i er Bibel, då det som står där, kommer att uppmuntra, förbereda och trösta er mycket.

Betraktelser · Bibelcitat · Bilder · Illustrationer · Psykisk ohälsa

Jag hatar “välj glädje” och här är varför

Sonja3 Comments

“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.

Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.

Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.

Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.

Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.

Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde

  1. uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
  2. Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
  3. Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.

Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.

Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.

Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?

Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.

Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har samlat vinden i sina händer?
Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
Vem har fastställt jordens alla gränser?
Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?

Ordspråksboken 30:4

Betraktelser · Motstånd

Fillers och botox är pest

SonjaLeave a comment

Jag gick in och läste på en blogg som jag brukade läsa förr. Hon som driver bloggen skriver att hon funderar på att “förbättra” utseendet på sina läppar med så kallade fillers.

Det är inte första gången som jag ser det här hos en person som jag tidigare har stått nära värderingsmässigt. Personer som plötsligt avdramatiserar fillers och sprutor fastän alla var överens för bara nåt år sen att det här är en form av kvinnohat.

Fler säger att det inte är något fel med ingreppen. “Ingen skam”, säger de, och låter händerna hänga dött vid sina sidor. De har gett upp. Gnistan är borta. Slaget förlorat. Det är en sorglig syn.

sorgligt

Det är visst en skam

Du som har barn, tänk dig att någon skulle övertyga henne om att hennes ansikte inte är bra nog, och sen hårt marknadsföra att spruta in substanser i det. Nervgift. Hur kan det vara annat än skam?

Att övertyga en vuxen om samma sak är förvisso inte lika ondskefullt, men det är ändå ondskefullt och skamligt.

En del påstår att ingrepp görs för deras egna skull.

Att de inte gör det för missnöje utan för att de tycker att det är lite som en vas med blommor lyfter hela köket. De säger också att de gör det för att det är spännande att testa, för att de “tar hand om sig själva”.

Att behandla sitt egna ansikte som om det vore en inredningsdetalj i hemmet är enligt mig att nedvärdera sig själv.

En del säger att det inte är värre än smink.

Men det är det klart att det är. Dessutom var det inte länge sen alls som vi var överens om att kosmetikaindustrin när sig på att sänka kvinnors självkänsla.

Nu ska plötsligt våra unga pojkar också sminka sig? Och vissa anser att vi bör fira det?

Var och en har ansvar över sina egna handlingar, naturligtvis, men jag anser att vi har visst förebild-ansvar mot människor runtomkring. Avstår jag ingrepp så bidrar jag, om än så lite, till människor i min närhet. På samma sätt bidrar jag till samhället på ett negativt sätt om jag börjar prata om destruktiva handlingar som något positivt eller skönt eller nödvändigt eller förbättrande (eller nåt man gör för att man är offer för patriarkatet). Makten var och en har fått må vara liten, men vi har ändå viss makt.

Vad är lösningen

Det är som jag skrev i inlägget om kroppsaktivismen. Det finns ingen enkel och snabb lösning. Det finns kristna kvinnor med både botox och ätstörningar, som kämpar med självbilden. Men det finns en väg att gå som kan lära en att se på utseendet mildare, och det finns en källa som ger kraft att med sanning slåss mot lögner. På den vägen lär man sig att lyssna mer på den milda rösten, och mindre på röster som säljer skönhet i förrädiska former.

De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. 

2 Kor 10:4