Allmänt · Barn · Betraktelser · Bilder · Familjeliv · Jesus · Vardag

Längst fram i bilen

Snö i söder blir aldrig som snö i Norrland för det finns ingen utvecklad snökultur här. Snön faller och folk blir förvirrade och försöker i bästa fall tränga på sig ett par gamla skridskor som ligger söndermöglade i källarhålan.

Bilderna är från 1 februari / 26 februari

Det är samma med oss, vi har ingen anpassning till en årstid som normalt inte existerar, så även fast jag älskar vintern så är jag glad att snön är borta. Men nog njöt jag av skönheten så länge det varade.

Världen tycks röra sig snabbt nu när det kommer till ändringar i levnadsmönster och hur vi ska förhålla oss till omvärlden och våra medmänniskor. Jag tror att restriktionerna och nedstängningarna gör mer skada än nytta. Jag tycker synd om människor som är rädda och saknar fast mark och ett hopp att fästa blicken på, särskilt nu när allt är så hysteriskt och normala fasta punkter rycks undan.

Jag vill fortsätta uppmuntra er att söka Jesus, och jag vill uppmuntra er att uppmuntra andra. Jesus är verklig och han lever, just nu, med ett slående hjärta och med varma händer.
Gud står fast och ändras inte som allt annat gör, så har man honom att se på när annat rycks bort, ändrar form och färg, så slipper man må så illa. Det blir lite som att sitta längst fram i bilen och få se mot horisonten när man är åksjuk, fast bättre än så, det är som att få kliva av åkturen och få frisk luft i ansiktet.

Sök honom på allvar. Sök inte en falsk föreställning om att Jesus är “en av många vägar” (det är en ond grop) utan sök honom som den han själv säger att han är – den enda vägen till Gud. Den som tror på honom tror på det han säger.

Bilderna är från 29 januari / 27 februari

Allmänt · Barn · Bilder

2-åringen lär sig engelska

Igår morse la 2-åringen upp tre av mina böcker på soffan och räknade “one, two, three”. Sen pekade han på bokhögen och sa “three moms books”.

Det är första gången som jag hör honom formulera en mening på engelska. Han kan många ord (siffror, bokstäver, djur, färger, fordon osv) men tidigare har han inte satt ihop något till en mening.

Hur bra kommer den här yngsta generationen att vara på engelska?
Jag tänker på det ibland och jag gissar att engelska kommer falla sig naturligt för dem. Jag tror inte att min pojke är en unik snöflinga på området utan jag tror att det här är en allmän tendens.

Vad säger ni. Håller språkförbistringen vid Babel på att jämna ut sig?

snow

Barn · Bebis<3 · Betraktelser · Bilder · Illustrationer · Jesus · Kristendom · Psykisk ohälsa · Serier · Trygghet

Klimathets och katastrofhot

Så här brukar den ordinarie klimatkris-filmen se ut (där huvudpersonen är allt från Al Gore till Leonardo Di Caprio):

  1. Berättarröst talar om hur jorden vilat i harmoni, men sen kom människan och började bygga industrier. Dramatiska bilder på kolkraftverk och trafikerade motorvägar i Dallas.
  2. En forskare säger att vi använder på tok för mycket resurser och att vi kommer att dö inom några år (tex: “om 8/12/22 år är det för sent, då finns ingen återvändo”). Slutdatumen är olika och “uppdateras” kontinuerligt.
  3. Videon lättas upp lite, kanske spelas nån new dawn-klinkande musik och man får veta att det inte är för sent att vända på skeppet. Nya inventioner tas upp, tex en flodbåt som plockar upp plastpåsar i floder. De intervjuar uppfinnaren, en 12-årig indisk pojke (man lägger ständigt hoppet på barn). Berättarrösten säger att man kan sopsortera, handla på second hand och sluta använda engångssugrör.
  4. Filmen avslutas med “DET ÄR UPP TILL DIG/OSS” och mellan raderna, på grund av allt annat i filmen: “och om du inte lyckas så utplånas vi alla!!!“.

Filmerna brukar ge ett sken av att inte vara skräckporr på grund av “hoppet” i slutet men det rör sig alltså om ren skräckporr med mycket starka “slutet är nära”-insinuationer. 

Förr blev de gulliga djuren massakrerade, inte nu längre

Något jag har märkt när jag har kollat på naturfilm med 2-åringen är att förr så kunde de visa väldigt fina klipp på tex gnuer i flock. Savannen lyste och gnuerna var lyckliga. Så plötsligt kom ett gäng lejon och slaktade den söta gnukalven i flocken. Eller sälar. Knubbiga söta sälar i familjär grupp och så kom späckhuggaren upp ur vaken och isen täcktes med blod. Sånt fick man leva med när man såg naturfilmer som barn.

Därför var jag beredd på samma sak när jag såg på ny naturfilm, jag var redo att snabbspola när jag såg hyyenor ta fart runt ett zebraföl, men rovdjuren kom aldrig riktigt till skott. Ungarna flydde, alla klarade sig, inget blod.
Men vad har naturfilmerna ersatt det med? Klimatvarningar. “Om inte vi människor skärper oss, så kommer både hyyena och zebraföl ATT GEMENSAMT DÖ!!!!”.

Förr var det “survival of the fittest” som vi fick lära oss via Ett med naturen. Nu får den yngre generationen i stället förhålla sig till “ALLA KOMMER ATT DÖ FÖR MÄNNISKAN ÄR EN PARASIT”.

Kul för dem.

Är slutet nära då?

Ja, det tror jag. Men det tror jag inte kommer att ske på grund av naturförstörelse (eller corona) utan på grund av en rad av tidens tecken som går mot sin refräng.
Att vi människor överkonsumerar, att vi har en ohållbar slit och släng-kultur och att vi förstör miljön med en myriad av kemiska ämnen, det råder det inga tvivel om. Men det är ändå inte det som kommer att sätta punkt.
Mänskligheten kommer inte att kunna frälsa sig själva från slutet, utan mänsklighetens enda hopp är Jesus. Man kan likna Jesus med Arken (båten) på Noas tid.

Om någon skulle tro att det här innebär att jag inte tycker att vi inte bör sträva efter ett hållbart sätt att leva i och ta hand om den natur vi fått den tid vi har,
så kan du ha hamnat i en “om du inte tänker precis som mig så bryr du dig inte alls”-fyrkant.

Mitt bästa råd är: Presentera barnen för Gud så att de får möjlighet till evighetsperspektiv och framtidshopp. Den bästa gåva man kan ge dem är att tala om Jesus så att de kan överväga en trygghet och ett äventyr som ingen katastrof i världen kan beröva dem på. För är det inte klimatet eller smittor eller hot om svält och krig och allmän brist så är det alltid något annat som hotar att slå undan marken under fötterna på dem. Alltid!
Död och förödelse har ingen makt över det som Jesus och vi som valt honom delar, och medan vi väntar på det nya så kan vi vittna om, peka mot och leva med detta nya, ovärdeliga, eviga.
Barn ska inte behöva tro att de är slumpmässiga cellklumpar som snurrar runt i en stor tom rymd tillsammans med en och annan sten (som “hotar att träffa jorden”). Det angränsar till barnaga.

Ska de matas med konstanta undergångshot dagarna i ända, utan att ha något verkligt hopp att hålla fast vid förutom att borsta tänderna med tandborstar av ekologiskt odlat bambuträ, och att perfekt bemästra samtidens ständigt föränderliga och motsägande etikettnycker, så riskerar det att förstöra de små stackarna psykiskt. Vi är inte gjorda för att bära hela världen på våra axlar.

‘ Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. ‘

Matteusevangeliet 11:28-29

“Vi har det bättre än nånsin men människor mår allt sämre, varför” frågar man sig, ja, undra varför. Jag lägger min röst på den nya helvetiska folktron att vi endast är djur utan någon given mening eller riktning.

‘Frukta Herren , ni hans heliga, de som fruktar honom lider ingen brist. Smaka och se att Herren är god. Salig är den människa som flyr till honom. Unga lejon lider nöd och hungrar, de som söker Herren saknar ej något gott. Kom, barn, och lyssna till mig, jag skall lära er att frukta Herren .’

Psaltaren 34:9-12

‘Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst. Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara. ‘

Matteusevangeliet 24:37-39

Allmänt · Barn · Bilder · Jesus · på Sonja · Trygghet · Vittnesmål om Jesus

När man försöker höra vad som pågår men bara hör brus

Idag har vi varit ute flera gånger i snön, har även varit ute själv och bara gått. Har haft en så bra ledig vecka senaste veckan, en underbar start på 2021.

Som ni ser var mängden snö patetisk men vi körde ändå om och om igen, uppför backen och nedför backen, och det var så roligt att se lillens glädje när han körde “som med en bil”.

Jag älskar mitt liv så mycket. Tänk att jag får vakna varje morgon och veta att Gud finns och att han är god. Varje andetag som jag andas så känner jag honom där. I 30 år tyckte jag att det blev allt tyngre att andas, och det blev bara värre att bära tyngden som låg osynligt över bröstet, så svårt att leva med avgrunden som växte där inne. Men nu är det skönt att få luft och att känna hjärtat slå. Där avgrunden var känner jag värme.

Jag tycker att världen är hemskt rörig och när jag försöker avläsa vad som pågår så brusar det bara. Det är sådan väldig röra, så mycket förvirring och dubbla budskap i allt. Så mycket är fel. Kommer det brisera? När? Hur? På grund av vad? Sen har vi vardagen också, och alla relationer, som alltihop bär på sitt.

Min stora tröst när jag är osäker på hur det kommer bli, är min Jesus, som jag får vakna med varje dag. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Och om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty han är med mig. Hans käpp och stav, de tröstar mig.

Allmänt · Barn · Bilder · Familjeliv · Högtider · Jesus · Natur och vyer · på Sonja · Trygghet

Skräckfylld tanke en väldigt lugn juldagsmorgon

Det har varit så vackert här idag! Så fort solen gick upp började nattens frost att glittra och glimra så vi tog yngsta och for upp till skogspromenaden. Dammen var täckt med ett centimetertunt, blankt och genomskinligt lager is och när vi gick ut på bryggan och hoppade så knäppte det metalliskt i hela isen, från ena stranden till den andra. Ljudet påminner om när vajrar går av i slänggungan på Liseberg.

En tanke fyllde mig med fasa: Tänk om jag och Joakim skulle bli upptagna i samtal för en stund, och nästa gång som vi såg mot lillen så skulle Stigen, glad i hågen, stå långt ute på isen och vinka åt oss. Vad skulle vi kunna göra om så skedde? Bara tanken fick det att göra ont i magen, just för att den var sannolik. Springa ut på tunn is är exakt sånt små barn gör om man inte bevakar dem som en hök. Så det är bara att bita ihop och ha koll på barnen så gott man kan, helt avslappnad blir man inte med småbarn och det är konstigt nog inte helt ohärligt.

Vid promenaden hade nån (gissningsvis från Equmenia) satt upp denna. Jag blir så glad varje gång jag läser eller hör något om min Jesus. Han har räddat livet på mig, och räddat livet på så många fler sen han föddes. Jag älskar honom!

När solen kom fram och lyste på isen så blev det ljusare än ljust, det blev onaturligt ljust. Det var som att det var två solar som sken, en från himlen och en från dammen.

Jag hoppas att ni har en fin juldag! Nu ska jag väcka minstingen från tuppluren.

Jag har flyttat bloggen och när jag gjorde det föll mailprenumeranter bort. Vill du följa bloggen via mail så kan du registrera dig här.