Barn · Bebis<3 · Bilder · Familjeliv · mirakel

Vi körde av vägen i full fart

Medan de äldsta grabbarna i familjen for till Hemavan/Tärnaby så var jag och småpojkarna i Latikberg och hälsade på min far. Vi gjorde inte så mycket ute eftersom det har varit så kallt men 4-åringen fick åka lite skoter och traktor så han var nöjd.

Vi såg till att försöka vara ute ändå för att insupa landskap och krispig luft. Vi svängde också av snön från en och annan snöböjd björk som krökts så till marken att vi kunde nå toppen.

Jag fick upp minnen från andra januaridagar på mobilen, från både Kungälv (vänster) och från Falkenberg. Så här såg det ut:

Visst är det vackert, men jag vet vart jag med mitt kalla och hårda hjärta trivs bäst.

När vi skulle hem så körde vi av vägen i en kurva. Vi landade vid sidan av vägen, precis intill en stolpe och några träd, och det var så mycket snö att vi inte kunde få upp dörrarna. Så vad som återstod att göra var att vänta på bärgningsbilen som kom från Storuman. När den kom efter ca 1,5 timme så visade det sig att bilen klarat sig utan en skråma och vi kunde fortsätta köra som vanligt. Änglavakt?

Jag kan till och med tycka att det var lite mysigt att sitta fast i bilen tillsammans. Inte jättemysigt, inte som en lyckad picknick. Men som en ganska misslyckad. Å ena sidan var yngsta sonen otålig och missnöjd. Å andra sidan fick jag lite kvalitetstid tillsammans med äldsta sonen.

Visste ni förresten att min äldsta son är den som startade den så kallade bara i Borås-trenden? Ni kan läsa om den här.

Barn · Bebis<3 · Bilder · Gravid · Högtider

Mitt nyårslöfte:

I min familj har vi aldrig följt seden att ha nyårslöften, men i år har jag gjort ett mindre nyårslöfte och det är att lära mig fläta rotflätor.

Jag har redan sett till att lära mig grunderna, så nu tänker jag göra det till min stående frisyr under året. Förr eller senare så borde jag lära mig, och efter tid kanske bli bättre.

Inte för att jag har så mycket hår. När senaste barnet föddes så drog kroppen en lättnads suck och håret föll av. Jag har klippt det i en praktisk och ful page som är perfekt nybörjarlängd för att lära sig fläta. Har velat lära mig sen jag var 10 år, men är usel på hår, och har alltid gett upp.

Nu kör vi

Om någon känner igen klänningen så är det för att det är *finklänningen*. Jag har den jämt när jag ska vara extra fin, som till exempel 2018 när jag väntade (vad jag trodde var vårt sista) barn.

Barn · Bebis<3 · Bilder · Matlagning

Tradition är tradition (med dikt)

Tack vare nytillskottet i familjen har tiden gått snabbt och saker har kommit i steget (tex Lucia), men idag blev det traditionsenligt bak! Se här vilken fantastisk liten bagare. En stark förmåga att skjutsa in i mugnen.

15-åringen klagade på julmusiken. Är han mer traditionsanalfabet än vad jag är? Nog för att han hade en poäng, spellistan jag valde på måfå var nasal och jävlig. Men jag slog ändå handflatan i bordet och sa bestämt att TRADITION ÄR TRADITION.

Här kommer förresten en nyskriven juldikt som ni blir först i världen att se (jag har inte skrivit den än utan skriver den nu)

Baka kringla rulla knåda
lägga leksak i en låda
Knyta snöre, klippa sax
pepparkake-gravad lax
Jesus, strå och julepsalm
Stjärna, tärna, herde, palm
Sjunga läsa och ta ton
Tradition är tradition


Barn · Betraktelser

Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

Barn · Bilder · Familjeliv · på Sonja · Vardag

Det höjer min livskvalitet med 700%

Hej och hallå i lingonskogen, eller ska jag säga lingonriset, för att hedra mitt hår.

I juni, ungefär tre månader efter att senaste barnet föddes, så kände jag att energireserven var slut och att jag gick över till att gå på ångorna. Jag kände i princip sekunden det inträffade.

Jag känner mig i det närmsta dement. Och det säger jag inte som överdrift utan så säger jag för att jag glömmer saker hela tiden, blandar ihop ansikten, vad som hände när och när som hände var, och var som inträffade hur. Blir ibland pinsamt.

Jag läste i förra veckans tidning att när kvinnor sover för lite så bryts deras hjärnor ned och kommer ut med avföringen. Det var inte exakt så det stod, men det är så jag minns det, och jag kände att jag relaterade ganska tungt till den forskningen. Jag hoppas innerligt att annan forskning visar att kvinnors hjärnceller kan byggas upp igen. Eller det hoppas jag att de gör oavsett vad forskning säger.

En stor fördel är att vi numer bor i Västerbottens inland där luften är frisk, klar och livgivande. De få hjärnceller jag har dansar och leker (med kärrliknande miljö upp till knäna) när jag är ute i friska luften.

Men min kropp just nu, wow, så det är alltså så här det känns att närma sig 40. Det har alltid varit sånt snack om “rynkor som visar att man skrattat och levt” så jag har inte tänkt på att 40 år också kan innebära att det är tyngre att föda barn än när man var, låt säga, 22. Eller 33. Eller så är den senaste bara tyngre än de andra, vem vet.

Sen är jag också ovanligt vek, det är jag. Det har jag alltid varit. Frisk med god kondition men vek.

Här är en bild jag tog i söndags. Jag tyckte att det var hemskt trevligt att nappflaskan gick i samma färgton som bakgrunden på låttexten. Ser ni? Nästan exakt samma färg, otroligt. Nu i efterhand kan jag ifrågasätta varför jag blev så road av detta, men det här är en del av min hjärna that keeps on giving: jag är lättroad, vilket höjer min livskvalitet med ca 700% så tack för den egenskapen.