Det har inte fungerat med kristen film

Jag skrev för ett tag sen att jag skulle skriva recensioner på innehållet på newfaithnetwork som startat i Sverige men jag har inte kunnat se ett enda innehåll på deras sida för det har inte fungerat att streama.

Jag har försökt med regelbundna mellanrum, men det har inte gått, och deras support var tyvärr inte mycket till hjälp.

Ett exempel är att supporten trodde att jag försökt titta från Nederländernas hemsida, när det som hänt var att jag hamnat på nederländsk support när jag tryckte på “support” på den Svenska hemsidan.

Jag sa upp det. Vem vet, det kanske fungerar nu, men jag har inte lust att skaffa det bara för att se efter.
Jag mailade dem och frågade om deras streamingtjänst fungerar nu. Det var tre dagar sen, men har ännu inte fått något svar. Kanske var jag för passivt aggressiv, jag vet inte?

Men så att ni vet varför jag inte lägger upp några recensioner på kristna filmer.

Mänskligheten är inte bortom räddning

Jag tänkte på en sak igår.

Tänk om det skulle komma något gift i vattnet (medvetet pga sabotage eller genom olycka) som gjorde att alla fick grova neurologiska funktionsnedsättningar. Alla invånare skulle alltså få extremt svårt att fokusera och sitta still, och allt annat som grova neurologiska funktionsnedsättningar kan innebära. Kanske skulle förgiftningen även leda till lägre IQ.

Skulle bli kaos och misär?

Först tänkte jag att det här skulle bli ett jättejobbigt samhälle att bo i. Att det skulle bli kaos och misär. Men så kom jag att tänka på hur Gud skulle kunna styra upp ett sånt samhälle and make it work, förmodligen bättre än vad samhället fungerar idag, om befolkningen vände sig till honom om hjälp, ledning och råd.

För honom är neurologiska skador i stor skala genom vattenförgiftning inget hinder för ordning och funktionalitet. Inte ens om han skulle välja att inte göra en enda person frisk från det här tillståndet (rätt så ofta låter Gud sjuka människor fortsätta vara sjuka och detta kommer folk fortsätta att ifrågasätta till tidens slut).

Förslöade intellekt inte slutet

Det finns inget som kan hända så att man som människa och mänsklighet står utan hopp eller hamnar på ett mindre värde. Så även om hela världen skulle ha drabbats av en olycka som ändrade vår hälsa drastiskt, kanske gav oss missbildningar och förslöat intellekt, så skulle vi ha allt att hoppas på, om vi vände oss till Han som skapar ordning och som ger mening.

godvetenskapsman

Jag har alltid känt rädsla och hjälplöshet kring min egen och hela mänsklighetens sårbarhet och allt som vår dumhet kan leda till (vi bråkar, hämnas, gör gifter, odlar virus, genmanipulerar, “hanterar” kärnavfall, bygger massförstörelsevapen…). För att inte tala om naturens egna nyckfullhet som alltid hänger över oss.

Varje minut av existens osannolik

Såna tankar brukade ge mig oro eftersom det, helt ärligt, är fullt realistiskt att det skulle kunna ske en stor och förödande katastrof, lokalt eller globalt. Var som helst, när som helst. Helt ärligt – är det inte ett mirakel att vi överlever dag för dag, minut för minut?

Men nu kan jag, även om jag inte gillar tanken på världsvid hälsokris, vara viss i att det inte finns något hot som kan ställa mänskligheten bortom räddning. Det gäller bara att sträcka sig efter räddningen och följa den som räddar. Det finns ingenting, inget hälsotillstånd och ingen skada, som då kan rycka oss bort från att ha mening, riktning, och bestå.

Kanske kan det ge tröst till nån fler där ute som sedan barnsben har lidit av regelbundna “tänk om vi hamnar i en hemsk kris vi är ju så intelligenta men ändå så dumma i huvudet”-tankar. Vi är alla dumma i huvudet mer eller mindre, men det finns någon som inte är det.

“Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” – Joh 3:16

“Vad min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand. Jag och Fadern är ett” – Jesus, Joh 10:29

jesusshepard

 

Är på utbildning i Stockholm #oplaneratgravid #efterenabort

Just nu är jag i Stockholm på utbildning för oplaneratgravid.se. Det är fullspäckat schema hela helgen så även fast jag har människor boende i Stockholm som jag skulle vilja träffa så kommer det inte att hinnas med.

Det är trevligt att äntligen träffa alla på utbildningen och att se hur liknande arbete ser ut i Finland. Samtidigt är det tungt att sätta sig ned och se hur det ser ut i vården, och se hur kvinnor missinformeras och sedan måste deala med sina  känslor efteråt själva. Det är som att titta in i ett stort gapande mörker, som sker helt öppet mitt framför våra ögon. Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen, av så många anledningar.
Det är så många kvinnor som gjort abort som lider i det tysta, och så många kvinnor som pressas utan att ens kunna ana att det de är med om är ett övergrepp. Och de här kvinnorna kan vara mycket närmare än vad vi tror.

Men vi tror på att det här kan förändras, och det måste förändras.

Snälla, om du ska kommentera något om aborträtt vs. abortförbud, så råder jag dig att spara den tiden och låta bli och försöka tänka på de här problemen utan den utgångspunkten. Det här inlägget handlar inte om abortförbud vs. aborträtt. Ja jag är emot abort, det vet ni, embryon och foster är fullvärdiga människoliv. Men det finns saker i det här som är värda så mycket mer nyans än “för vs. emot”. Kvinnor som känner sig tvingade till abort (och i vissa fall är de verkligen tvingade) men som kan välja ett annat alternativ om de bara får en ärlig chans, är verkligt och det är vanligt. Och kvinnor som lider efter abort, är också verkligt, och tyvärr även det vanligt (även såna som inte ångrar själva aborten).

Ett arbete som vi också har (men där är inte jag med) är faktiskt arbetet med efterenabort.se. Är jätteglad för att jag är med i en förening som har det här arbetet.

“Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft.” 
1 Kor 15:42

Ni kristna vänner där ute får gärna be för oss, till exempel på era möten i söndag. Be för ett uppvaknande på de här områdena i Sverige, be för att abortdebatten ska sluta vara så ensidig och fördummad, och att vi ska kunna prata om det här på ett bra sätt fastän det är ett så känslosamt ämne.

Om du som läser det här känner att du skulle vilja donera en slant till oplaneratgravid.se, så kan du göra det här.

Kram!

Bild 2019-10-18 kl. 23.52.jpg

Bild på mig här på hotellrummet

Boktips: Tid för Gud av Göran Larsson #judendom #omskärelse

Är du som jag intresserad av judendomen och kanske extra intresserad av hur de firar sina högtider, men vet inte riktigt var du ska börja?

Då är Tid för Gud av Göran Larsson en bra och väldigt grundläggande bok.

IMG_5346

Nu har jag inte direkt någonting att jämföra med, men jag tror att man här får en god första introduktion till de stora högtiderna och deras symbolik, vad de betyder historiskt och just nu för judar och vad de har för betydelse i kristen tradition. De går inte oväntat hand i hand på många sätt.

Jag lånade boken innan Centerns lagförslag att förbjuda omskärelse på barn, men här har ni ett par stycken i boken som jag tycker passar bra att tänka på i tider som dessa.

IMG_5347

IMG_5319

Jag kan förstå tankesättet bakom att vilja förbjuda omskärelse, jag tänkte också förr att det borde vara olagligt. Men det var för att jag inte kunde se skillnad på vad som är rätt och fel från en fast punkt, utan mer tänkte i principer. Då tänkte jag att om det är fel att tatuera en bebis, då måste det vara fel att omskära den också, för båda gör något på bebisens kropp som bebisen inte kan göra ogjort sen. Jag tänkte inte på kontext och innebörd och jag hade inte Gud som referenspunkt, utan allt jag hade som referens var andra, enligt mig “jämförbara” företeelser, och mina egna känslor. Det blir förvirrat när det är så som man bedömer rätt och fel men så blir moralen utan Gud, den blir förvirrad, subjektiv, fragmentiserad.

Hur som helst måste man inte ha en tro på Gud för att se att det inte har lett till något gott att förbjuda judar att omskära sina söner, och att det inte är historiens hjältar som beskriver judars fredliga seder som “barbariska” eller andra kraftord (barnmisshandel, lemlästning, med mera)

Många har skrivit bra saker i ämnet, här kan ni till exempel läsa en text Ivar Arpi postade på facebook som jag tycker är on point.

Ja, ni märker var jag står i frågan, men nu skulle jag inte prata om det utan om boken, som jag tyckte om och funderar på att köpa (detta exemplar är lånat på biblioteket).

Jag vet inte hur jag ska sätta betyg på den, jag har inte så mycket att jämföra med, men… fyra?

 

 

 

 

Kroppen är inte åtskild från den man är

Jag lyssnade på ett poddavsnitt idag som jag vill tipsa om, det är på engelska, men inte någon avancerad engelska.
Podden heter Relatable med Allie Stuckey och avsnittet jag vill tipsa om är det som heter “Ep 165 – Nancy Pearcy“, klicka här för att komma till poddavsnittet på apple podcasts (men det finns också på de andra vanligaste ställena där man kan hitta podcasts).

I avsnittet pratar de om hur de sekulära/utomkristna samhället ofta kapar av och avskiljer den mänskliga personen från den biologiska fysiska människan, och på så sätt förminskar och viftar bort den biologiska kroppen.

När det kommer till ofödda barn (zygot/embryon/foster) till exempel så ser man ofta den lilla växande människokroppen som mänsklig (en del gör inte det men låt oss ignorera dem då de är extremt anti vetenskap) men de ser dem inte som personer, på grund av olika kriterier (och dessa varierar alltid) som de ej ännu uppfyller.
De tar även upp resonemanget bakom att “födas i fel kropp”.

Det här går helt ihop med min egna erfarenhet och upplevelse. Innan jag hade mitt Gudsmöte så var det som att mitt jag levde åtskild från min kropp. Det kändes ofta som att jag var långt bakom mig själv och att ögonen var fönster som jag blickade ut genom som en liten alien som styrde en farkost av kött, eller som att jag svävade snett ovanför min kropp. Jag var inte ett med kroppen. Jag var utanför/innanför. Och kroppen kändes som ett främmande objekt, ett hinder, för den inre människan/essensen som, enligt min egna uppfattning, var mitt “verkliga jag”.

utanför kroppen

För den som är intresserad så har jag skrivit om min könsförvirring tidigare här.

För mig var idén om att ens inre själv kunde ha ett annat kön än den biologiska kroppen logisk. Faktum är att jag blev så glad när jag fann att andra kände som mig, att jag nästan hoppade upp och ned varje gång det hände. Människor som uttryckte att de var “ickebinära”, “genderfluid” etc uttryckte inte något främmande eller konstigt utan snarare något för mig väldigt bekant.
Att upptäcka den förståelsen och den uppmuntran och bekräftelsen från andra med dessa ständigt gnagande hemliga känslor, det kändes underbart. Det kändes befriande.

Befriande på ett falskt och förrädiskt sätt, förstod jag sen. För den där bekräftelsen och uppmuntran… vart ledde den mig nånstans? Vad blev konsekvensen?
Jag fann likasinnade, jag läste och hörde om människor som levde med samma avkapade kroppsuppfattning och könsförvirring som mig själv. Jag läste om hur man skulle kunna ändra språket för att bli mer inkluderande, för att människor som oss skulle känna oss mer hemma och för att människor i allmänhet skulle bli mer fria.
Sen vad? Gjorde det mig hel? Gjorde det att jag slutade känna som att jag var utanför mig kropp? Blev jag fri? Nej jag skulle snarare säga att trots bekräftelsen, trots att jag fick veta att jag inte var ensam, så blev det tvärt om – klyftan mellan mitt upplevda själv och kroppen blev större. Konsekvensen var ett förrädiskt ljus på ytan – och mer mörker på djupet.

På frukten kunde jag ha känt trädet om jag hade vetat något om den saken, men det gjorde jag inte.

Så mötte jag Jesus i ett helt annat “ärende” och blev född på nytt och samtidigt som klyftan mellan mig och Gud försvann så blev även min kropp och inre person ett på ett sätt som jag inte upplevt tidigare, och det var definitivt ingenting jag väntat mig, för hur skulle man kunna vänta sig något som man inte vet något om.

Fram till att det här hände så trodde jag att transrörelsen och upplösningen av könen och könsroller var något väldigt bra och fint. Jag ansåg att det öppnade människor för nya, fria, mer sanna, idéer om människan, kroppen,  och andlig-/själsligheten.
Men nu förstår jag att den här typen av kroppsalierande känslor är ett symtom på förvirring och vilsenhet och att jag själv bidrog till att föra människor längre bort från att förstå sanningen om sig själva och leva förankrat i verkligheten. Och jag kan inte annat än att be om ursäkt för det, och vädja till andra att inte göra samma misstag som jag gjorde.

Idéer om att man kan “födas i fel kropp” eller att den inre personen är avskild från den biologiska kroppen är över huvud taget ingen god idé att bygga vidare på i ett samhälle. Det är ingen fin gåva att ge till barnen och det är ingenting som kommer dra upp människor ur den psykiska ohälsans träsk.

När allt är som det ska så fungerar alla våra olika delar i harmoni, och har man delar av sig själv som säger emot och krigar mot varann, så är man trasig. Ingen uppmuntran eller bekräftelse i världen som syftar till att normalisera strid mot den egna biologiska kroppen kan göra en person hel. Det ger ytlig lindring. 

Jag fick det väldigt enkelt i det här avseendet för jag blev helad från det värsta av dessa känslor på ett ögonblick. Jag blev det inte för att jag var så duktig eller smart, jag ansåg ju att jag var något positivt och bra på spåren, utan det var helt och hållet tack vare Jesus som gjorde hands on. Men även om man inte helas på ett ögonblick så finns det alltid tröst, styrka och hopp att hämta hos Honom som känner varenda del av dig bättre än du själv, då det var han som skapade dig och som sammanvävde dig i moderlivet (psaltaren 139:13).

Könsförvirring och att känna sig främmande i sin egna kropp är ingenting skamligt, och ingenting som gör någon sämre på något sätt. Man är bara trasig, så som de flesta av oss mer eller mindre är.

Innan jag avslutar tänkte jag att jag ska dela ett litet citat från den här texten av Jennifer Wegerup (Expressen) som handlar om en väninna till henne som ville ha barn efter att hon förverkligat sig själv, men så kom klimakteriet, och sorgen när hon förstod att det var för sent :

Jämställdheten förs inte framåt av att vi förnekar de uppenbara skillnaderna mellan könen och förråder våra kvinnokroppar i stället för att älska dem.”

Konfirmationspresenten

Igår påbörjade mitt äldsta barn konfirmation. Egentligen “behöver” hon inte för hon blev, medveten om vad hon gjorde efter lite utbildning av vår lokale präst, döpt för tre år sen i Svenska kyrkan. Men så ville hon göra det ändå.

När hon kom hem frågade hon om man får en present när man konfirmerar sig, för hon hade hört något rykte om något sånt från de andra.

Och visst har jag hört om konfirmationspresenter men jag har aldrig varit tillräckligt intresserad för att ställa följdfrågor om vad det är som människor egentligen har fått. Så vad har folk fått i konfirmationspresent egentligen?

Jag fick börja gräva längs memory lane för att se vad jag fick fram därifrån. Och det första jag kom ihåg var att mamma berättat att hon fick en Bibel och kanske ett guldkors i konfirmationspresent, och min äldsta storasyster, hon fick också ett kors-smycke tror jag.

Är korssmycke verkligen presenten som man åsyftar när man säger “jag konfirmerade mig för presenten”? En Bibel eller ett korssmycke? Det kändes inte som rätt svar. Så jag fick gräva vidare i min livserfarenhets och intrycks skafferi, söka bland allt jag hört om konfirmationsgåvor.

Och då kom jag ihåg låten “konfirmationspresenten” av Galenskaparna (länk till youtube). Nu kanske inte galenskaparna-sketcher alltid representerar verkligheten till fullo, men får folk saker som kan motsvara ett motorfordon eller en synt i konfirmationspresent? Så udda!!

Nej tacka vet jag vad mamma lärde mig med tindrande ögon, att man får Biblar och korssmycken.

Var förresten på Biblioteket, hittade den här boken, och visst ser mellanöstern ut att ha gjort Hitler riktigt gott?

IMG_4944

Kanske hade den kunnat bli en bra present.

Nån som vill dela vad du fick i konfirmationspresent?

Har jag blivit en som stirrar och pekar på myrstackar?

Nu är det höst så vi är ute mer än vad vi brukar vara, och det är så mysigt.

Kolla den här lilla koft-försedda unge mannen från tidigare idag:

IMG_4930

Jag har börjat ta med honom ut i skogen men väl där så vet jag inte exakt vad vi ska hitta på. Så vi går omkring och plockar lite kottar, slänger pinnar och tittar på olika grejer (svamp, mossa). Jag är ingen friluftsmänniska. Jag är uppvuxen i skogen så att vara i skogen var mitt naturliga tillstånd när jag växte upp, men nu när jag ska försöka få mitt barn att känna sig hemma i skogen så känner jag mig som en amatör.

Jag tror att jag, och det här känns så konstigt, numer är den typen av person som tar mitt barn till en myrstack och fascinerad står där och stirrar och säger “wow, en myrstack!!!” eller nåt i den stilen. Det har inte hänt än men jag har det 100% på känn.

Sen är en norrländsk skog och en sån här Bohusländsk skog inte samma sak.

IMG_4837

Numera har vi även en cykelvagn som jag är väldigt fäst vid.

Minns ni förr i tin när folk vandrade vart än de skulle, alternativt red på en åsna? Tänk. Ibland när jag cyklar omkring så fantiserar jag att jag är på en gammal vandringsled (väl tilltrampad och stabil måste tilläggas) (annars håller den inte för cykeln) där massor av människor i särkar och sandaler går långsamt fram, och så när de ser mig susa förbi med cykelvagnen så blir de helt förskräckta, pekar och frågar om jag är en gud. Och så får jag säga “nej nej, jag är bara modern” eller något i den stilen.

Jag älskar att vara född på 1980-talet. Ja jag vet att jag sagt det förr och jag kommer antagligen att säga det igen, men jag är så nöjd över tid och plats för min tillkommelse. What can I say.

Livets marsch i Göteborg

Idag var jag på Livets marsch i Göteborg tillsammans med ca 100 andra demonstranter.

Vi började på Gustav Adolfs torg och gick vidare till det där torget där poseidon står (helt naken) (onödig parantes men nu vill jag inte ta bort den).

Jag är egentligen inte en demonstrationsmänniska men idag gjorde jag ett undantag.

Jag tog som vanligt nästan inga kort, här har ni ett från när demonstrationen var klar och hade börjat upplösas.

IMG_4915

IMG_4919

Katolska ungdomsförbundet var där och de var glada. Ett annat gäng som inte var lika glatt var också med under hela demonstrationen, fast en bit bort:

IMG_4920

De hade nån plansch med en livmoder vars äggledare pekade finger, och så stod de själva och pekade finger och skrek “dra åt helvete”, “kvinnohatare” osv..

Jag förstår dem med tanke på att jag har hyst samma åsikter för inte allt för länge sen. Jag är så tacksam för att jag får vara på den här sidan debatten nu, även om det ständigt rör upp känslor (och jag skyr upprörda känslor), för hela omvändningen grundar sig i ett nytt synsätt på mitt och andra människors värde och hur och när man får det värdet.

Och det synsättet är grunden till så mycket mer än en ändrad syn på abort, själva kärnan till förändringen (som har ett namn: Jesus) har lett till en ändrad syn på hela livet, hela världen, vår historia och framtiden på ett sätt som jag inte skulle vilja byta mot något. Det är det finaste man kan äga.

Men sen har vi faktiskt hela den vetenskapliga och biologiska delen också, att människolivet börjar vid befruktningen och att varje abort avslutar ett människoliv. Alla människor som anser att levande växande människor är värda att skydda borde ha intresse av att försöka bekämpa förekomsten av abort.

JA till realism i barnböcker

Min yngsta gillar att läsa böcker men något som jag har upptäckt stör mig är hur orealistiska många barnböcker är.

Jag tänker: hur förvirrande måste det inte vara för ett litet barn att se elefanter i hängselbyxor som kör buss? Jag är 34 år så jag förstår att det bara är på skämt, men han har knappt några referenspunkter. Han förstår knappast att det är helt på låtsas. Han håller på att lära sig hur världen fungerar för fullt och så kommer jag där med travar av böcker om grisar som arbetar på posten och herr bäver som läser tidningen.

Ibland kan jag nästan bli arg när jag ser hur barnböcker förvrider verkligheten för mitt omogna lilla barn. Djur har inte kläder, kaniner röker inte pipa och möss har inte ångest för att hinna med vardagspusslet.

IMG_4835

Ibland undrar jag om inte barnböcker bär delvis skuld för att människor är så verklighetsfrånvända idag. Dels har vi det här att fler och fler anser att man kan vara eller bli precis vad man vill bara man “vill” och “bestämmer sig”. Men det spelar ingen roll hur många gånger My Little Pony säger att “ingenting är omöjligt, dreams do come true”, det blir ändå inte sant.

Men vet verkligen alla människor som har blivit hjärntvättade med det budskapet sen 70-talet att det inte är sant?

Jag är tveksam.

IMG_4833

Och så stöter jag ständigt på människor på nätet som av någon  anledning tror att människor och djur är likvärdiga. Det brukar låta ungefär “hur kan du anse att människan har en särställning från djuren??”.

Då tänker jag att en av anledningarna (utöver att man villat sig bort från Guds ordning av det skapade) till att de ens ställer en så djupt oroväckande fråga kanske är för att de har matats sen spädbarnstiden med barnböcker där djuren går omkring på bakbenen, dricker kaffe och åker vasaloppet.

Klart att man ifrågasätter människans särställning från djuren om man någonstans i ryggraden har fått lära sig att djur i sitt inre är exakt likadana som ens föräldrar.

IMG_4847

Jag tycker inte att det är något fel på fantasi så klart. Jag har fantasi, ganska mycket fantasi rent utav, och jag älskar Pingu. Men jag känner att jag gärna vill lägga en så stabil grund av realism som jag kan för mitt blott årsgamla barn innan jag presenterar honom för urballade hallicunationsdrömmar värdiga en tysk opiumfest (i Berlin!!).

Hur känner ni för barnböcker? Tror ni också att realism kan vara bra i början, eller tycker ni att fantasi alltid är en god krydda på tillvaron oavsett ålder och mognad?

Boktips: The hiding place (gömstället)

Hej hej!

Nu är det ÄNTLIGEN höst, riktig höst. Ni anar inte hur mycket jag har längtat. Just nu är det nåt slags kallt pissregn ute och jag har inte mått bättre fysiskt på flera månader.

Jag tror att mitt normalläge är vinter. Då fungerar min kropp som bäst. Sen ju varmare det blir, desto mer svullen blir jag. Peak svullenhet inträffar på sommaren. Då är jag som en röd, svettig och hjärnslö kossa.

Egentligen borde jag vara ute i det och fira men minstingen har feber, så jag tänkte att jag ska ta det lugnt med den saken.

IMG_4829

Här är en bok som jag läste ut igår, och jag rekommenderar den varmt för alla. Den svenska versionen, som heter “Gömstället”, verkar slutsåld. Den engelska versionen var dock i mitt tycke lättläst så kan du engelska hyfsat så bli inte avskräckt. Finns bland annat här på adlibris. Om nån vill ha mitt ex hör av er så kan jag posta.

Boken handlar om en kvinna i Holland som får uppleva tysk invasion under andra världskriget, hon är då typ 45 år. Det är intressant att följa skeendet från en vuxen kvinnas perspektiv (jag har hittills mest läst biografier skrivna av/om människor som var barn/unga under andra världskriget, vet ej varför det blivit så).

Hon blir då del av en underground-rörelse som hjälper och skyddar förföljda judar (hon är själv inte judinna). Vi får läsa om Jesus mitt i misär, mord, förnedring och förföljelse, och får lära oss om hopp och tro mitt i det mörkaste mest tragiska man kan tänka sig.

En underbar bok.

Betyg: Fem korsbelagda getingar (??)