Jag fick den här kommentaren (den här typen av kommentar är som sagt vanligare än vanlig)
Detta innan jag ens hunnit komma farandes med min Gud, snyft. Eftersom jag inte är passionerad när det kommer till diskussioner, så det är helt ok att folk backar ur oavsett anledning. Det jag tyckte var lite småkul är att hon är den som uttrycker sig religiöst.
Tänk att anses bortom räddning för att man är kritisk till abort. Bortom räddning från vad? Ser framför mig hur något av alla dessa foster som man försökt återhumanisera, söker upp och skjuter en i sömnen.
När det kommer till kommentarer och diskussioner på nätet som handlar om exempelvis abort, så kommer det ofta någon som ska säga något i stil med “Suck.. naturligtvis är du religiös! Det kunde man ha förstått!” .
Jag brukar inte hänge mig åt diskussioner på nätet så ofta längre, men när den här typen av kommentar kommer upp så är det ändå som ljuv musik i mina öron. Vi tillhör ett folk, som följer en Kung, som försvarar liv som världen spottar på. Och folk känner igen oss för vi gör det. Naturligtvis tillhör de oföddas försvar Jesus från Nasaret. Det kunde man ju ha förstått.
Så det här inlägget skriver jag för uppmuntran till någon eller några. Det är ingen förolämpning när de säger detta, även om den som säger det tror det. När det kommer till diskussioner på nätet, så är mitt råd att begränsa hur mycket energi man lägger på det, och att lära sig att sätta punkt och dra sig ur utan att ha “vunnit” diskussionen. Vi är inte där för att övertyga, det är Helig Andes uppgift. Vad vi kan göra är att så frön och vattna, och att reflektera en liten ljusglimt från Han som vi tillhör, Han som älskar de värnlösa.
Ha en fin nationaldag folk!
Från nationaldagen i Kungälv 2021, den bästa nationaldag som jag haft.
När jag har skrivit om abort, så har risken för lidande alltid varit ett av de vanligaste argumenten som använts. Tilldelas barnet en prognos för ett hårt liv, eller en hård start, så anser många att det är bäst om barnets liv slutar i en abort.
Att den här synen på lidande är så vanlig och uttrycks så självklart oroar mig. För det säger inte bara nåt om hur man ser på ofödda, utan det säger nåt om hur man ser på livet för alla som har det svårt. Psykiskt och fysiskt sjuka, missbrukare, misskötta barn. Jag tror även att det säger något om hur man ser på sitt egna liv.
På tiden då jag var för abort så kunde jag säga att jag var för min mammas rätt att abortera mig innan jag föddes. Jag ville väl understryka att jag inte var en hycklare, utan tyckte det var okej att ha avslutat mitt liv med. Jag resonerade att jag inte hade lidit av att aborteras, eftersom jag *inte funnits* och därmed inte hade kunnat bry mig. Med andra ord kände jag ingen större tacksamhet för livet och jag kunde inte se storheten med det heller.
Jag har sett samma resonemang uttryckas många gånger i abortdiskussioner. Dessa människor ser uppenbarligen inte heller storheten i sin egna existens och de förstår inte hur mycket mer som det finns att utforska och upptäcka av Guds godhet.
Hopp tycks de ha dåligt av också. Hoppet att den sjuka kan må bra, den alkoholiserade bli nykter, och att det misskötta barnet kan bryta sig fri från ett destruktivt arv och finna helande och upprättelse, det hoppet verkar inte existera.
Jag tror att de som saknar hopp för ofödda även har ett skört hopp gällande sig själva. De saknar definitivt det hopp som vi kristna har, i alla fall.
De ser abort som ett sätt att minska lidandet i världen. Medan vi kristna lär oss att vi ska trösta och lindra, inte döda. Tala liv, inte död.
“Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud”
2 Korintierbrevet 1:3-4
Meningen med livet
Förr funderade jag mycket på vad meningen med livet är men det gör jag inte längre. Meningen med livet är gemenskap med Gud och den får man genom Jesus. Han som är känd för sitt lidande, och som bemötte det ämnet och de människorna mycket och återkommande, hela tiden, än idag. Han är meningen med livet för han är livet.
Meddelande till de som argumenterar för abort som ett sätt att minska lidande
Om du som läser inte kan tro på vad jag säger om Gud, och om du prompt måste argumentera för abort – var försiktig med hur och var du uttrycker abort som god metod för att minska mänskligt lidande.
Någon som är född under hårda omständigheter kan läsa det du skriver, eller höra vad du säger, och bli uppmuntrad i tanken om att han eller hon borde ha dött i ett tidigt skede. Det vill man inte ha på sitt samvete.
Om du prompt ska argumentera för abort, vilket jag avråder från, försök i så fall att göra det på ett sätt som får människor med sjukdomar, handikapp och olämpliga föräldrar att känna sig sedda och upplyfta av argumenten. Försök att uttrycka dig på ett sätt som hjälper utsatta att se att deras liv är önskade och har värde och syfte. De som har upplevt trauman och utanförskap kan vara i stort behov av hopp. Försök att argumentera på ett sätt så att föräldrar uppmuntras i kärlek och uthållighet för sina barn oavsett barnens hälsostatus.
Om du finner detta svårt, ta en god stunds reflektion på hur du själv har det i själen. Och kom ihåg att det finns hopp för dig med.
”Hur kan folk bli förvånade över att barn mår som de mår? Deprimerade, ångestfyllda, aggressiva? De får höra hela uppväxten att det inte finns nåt efter döden, att vi är en stor slumpmässig kosmisk olycka och när de hör att abort är bra, får de lära sig att livet saknar värde.”
”En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap ger märg åt benen” -ord 15:10
Jag led av depression från när jag var tonåring fram till att jag var trettio år gammal. Trettio år gammal bad jag till Jesus om hjälp och depressionen försvann mirakulöst från en dag till en annan. Sen dröjde det inte länge förrän jag började känna mycket stark avsmak mot abort.
Det tyckte många var fel, och de tyckte att jag genast skulle ändra tillbaka. Bli för abort igen. Prata nedlåtande och avhumaniserande om ofödda foster, för då är man En Fritänkande Kvinna. Återinföra ord som ”inte levande”, ”inte människor”, “cellklumpar” och “parasiter”, när jag talar om de minsta utav oss. “Hatar du kvinnor? Varför vill du att kvinnor ska dö?”
Många spekulerade att jag kanske gått och blivit medlem i en sekt. Hjärntvättad av en pastor! Det dessa personer inte tycks förstå är att depressionen, och synen på abort, var mycket intimt sammanlänkade.
Alla blev glada för mig när Jesus tog bort depressionen. Lite skumt det där med Jesus kanske, men okej. Färre blev glada när Jesus gjorde att jag fick ändrade tankar kring livet och människan.
Att jag blivit mot abort är inte en fristående idé som jag kan hänga av som en hatt. Tyckte jag att abort var rätt, så skulle man behöva ändra hela tankebygget. Om jag tyckte att abort var rätt, skulle jag behöva kunna säga “det spelar ingen roll om jag dött i fosterstadiet” eller “lidande skulle göra livet meningslöst”. Jag kan inte säga något av de där sakerna längre.
Jag läste nyligen att hebreiskan har samma ord för Barmhärtighet och Livmoder. Bara en sån sak. Gud är barmhärtig. Gud är livmoder (inlägg jag skrev långt innan jag hörde detta).
Min gamla tankevärld, den som gjorde mig deprimerad, byggde på relativitet och prestation. Den nya bygger på stabilitet och om styrka i det svaga. Den handlar om tro på Guds löften och det handlar om hopp på det som inte ännu syns.
“Ty Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken. Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” 2 Korinterbrevet 4:6-7
Jag kan inte gå tillbaka och bli för abort utan att samtidigt mista övertygelsen om Guds omsorg om de svaga och till synes menlösa. Att var och en är formad och skapt till en dold skatt, som förvaras i lerkärl. Med andra ord: jag skulle behöva mista övertygelsen om Guds omsorg om mig. För att jag åter igen skulle kunna förakta och nedvärdera människan när hon är som svagast och mest beroende av barmhärtighet, så skulle jag behöva förakta och nedvärdera mitt egna liv.
Det kan jag inte, och även om jag skulle kunna, varför i all världen skulle jag vilja.
Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. 1 Kor 1:27-29
Igår upptäckte att jag var blockad av en före detta journalist på twitter. Jag hade ingen aning och upptäckte det av en slump. Jag kommer ihåg när hon skrev till mig, för jag minns att det kändes bisarrt och konstigt, då hon fortfarande var aktiv på Sveriges Radio på den tiden.
Det var i samma veva som jag var nyfrälst och började uttala mig kritiskt kring abort (runt 2016). Som ni vet så är det i vårt land ett tecken på att något är allvarligt fel, om man är kritisk mot abort på något sätt. Hon skrev till mig med stor oro för vad som hänt. Allt väl på så sätt, men hon uttryckte sin oro lite speciellt. Hon skrev nämligen och påstod tvärsäkert att jag hade två karismatiska pastorer i mitt liv som hjärntvättade mig och att jag absolut INTE skulle lyssna på dem. Jag tyckte att det var bisarrt och så märkligt specifikt just det där att det skulle vara två pastorer, och jag förstod att detta inte var personligt, utan att det var något som hon själv antagligen hade upplevt och sedan tog ut på mig.
För jag hade inga pastorer, min församling i Svenska kyrkan hade en präst och han hjärntvättade mig då sannerligen inte. Faktum var att jag dittills aldrig ens hört någon prata om abort i kyrkan (och har endast hört det fläkta förbi någon enstaka gång i förbifarten, sedan dess) (tyvärr). Jag skrev försiktigt det till henne, att min förändring hade andra grunder. Då skrev hon till mig att jag minsann inte var den första som “radikaliserats på nätet”. Precis så skrev hon. Jag minns det för att jag tyckte att det var så absurt att en programledare på Sveriges Radio satt och körde över mig med massa påståenden om att jag var en radikaliserad extremist. På grund av att jag kommit fram till slutsatsen att abort är moraliskt fel.
Jag menar så konstig är faktiskt inte den slutsatsen. Inte egentligen. Inte om man tänker klart.
Men hjälp vilken konstig period det där var. Det var så många som blev arga, besvikna och rent vansinniga på mig, och som därefter helt avfärdade mig som en fullfjädrad, hjärntvättad dåre. Min tro kunde tolereras i rätt stor utsträckning men inte detta. Det var nästan som att jag dödat deras mormor genom att ändra åsikt kring abort. Ett tag kunde jag vakna svettig mitt i natten på grund av saker som människor skrev. Om jag ändå hade haft två pastorer att finna stöd hos, haha.
Nu har det runnit väldigt mycket vatten under broarna sen dess men jag kom att tänka på det.
Jag minns att jag gjorde följande illustration men jag tror aldrig att jag postade den i nåt inlägg.
Den här bloggen använder cookies. Genom att fortsätta att använda den här sidan så godkänner du användande av dito.
