Har sexuellt innehåll för minderåriga blivit HBTQ?

Igår såg jag ett nyhetsinslag som handlade om “bokcensur i USA”. Man syftade då på att olika bibliotek vill sätta ett förbud mot att låna ut vissa böcker åt minderåriga, och många sk HBTQ-böcker har rödlistats eller kommer eventuellt att rödlistas för just minderåriga.

Och det här väcker starka ord i nyhetsrapporteringen här i Sverige: “bokcensur” och “fientlighet mot HBTQ”. Är det så enkelt att det handlar om HBTQ, eller kan det vara så att det har med just barn och sexuellt innehåll att göra?

Är det bokcensur om man vill att barn och sexuellt material ska hållas åtskilda?

Det verkar som att man, under paraplyet “HBTQ”, har börjat kladda ihop vuxen sexualitet och barn. Jag tycker att ihopkladdandet ser ut att öka och det tycks ha nått viss grad av normalisering och acceptans. Här i Sverige ser vi det exempelvis när högljudda och uppmärksamhetstörstiga män, som med vulgära kläder och slamp-namn, söker sig till våra minsta och mest värnlösa.

En del tycks anse att män som showar i nätstrumpbyxor och högklackat är en utsatt grupp, och när man säger att vuxna karlar med självvalda hor-namn borde hålla sig till vuxna sammanhang, anklagas kritikerna för att vilja förbjuda HBTQ. Sen när blev vuxna karlar som tjänar pengar på att spela kvinnliga karikatyrer, mer utsatta och skyddsvärda än barn?

Könsförvirring är för övrigt ingen spännande eller rolig känsla på något sätt. Det är tärande, generellt fyllt med självhat och det ökar lavinartat, främst bland unga flickor. Varför ska just dessa män, av alla människor, plantera och vattna det fröet i unga sinnen.
När började man tycka att män med vulgära intressen och attribut, bör få söka sig så långt ned i åldrarna som de bara kan?

Jag tror att vi har hamnat i någon form av masshypnos, som gör att människor per automatik förknippar glitter och könsöverskridande med “missförstådda”, “svaga” och “utsatta”. Minsta kritik mot något som glittrar eller täcks av en regnbåge, blir per instinkt “en hatattack mot svaga och utsatta”. Reaktionen blir som vore den betingad, inlärd, reflexmässig.

Jag skulle vilja hävda att vuxna karlar som har läppstift på sig som yrke och hobby inte är någon utsatt grupp. De är snarare upplyfta och hyllade som om de vore Beyoncé hela högen.

Att söka bevara barn från sexuellt innehåll, är inte fråga om censur av tankar och idéer. Det är inte heller en fråga om HBTQ-förbud. Att söka avskilja barn från sexuellt innehåll, och gränsöverskridande karlar med vulgära och sexuella uttryck, är normalt, sunt och önskvärt.