Jag fick en kommentar på inlägget “mänskligheten är inte bortom räddning” och den som har kommenterat tycker att det var profetiskt.
Jag hade helt glömt att jag skrivit det, men inlägget handlar om att en världsvid hälsokatastrof inte för mänskligheten bortom räddning. Inlägget är dekorerat med bland annat denna bild, och det postades precis innan labbläckan i Wuhan.
Kanske är timingen för inlägget profetiskt (inte för att covid var något “supervirus” direkt). Men det kan också vara så att Gud har format mig just för den här tiden.
För de här tankarna om världsvid hälsokris är inte direkt några nya tankar, jag har haft dem hela livet. Det är först efter frälsningen som jag känner lugn och ro kring mänsklighetens nakna sårbarhet. Jag vilar i Guds händer – under och genom allt- för alltid och evigt.
För andra var den här oron kanske ny. För mig var den livslång men stillad sedan flera år tillbaka.
Jag vet inte hur det är med er, men jag kände mig lugn under covidhistorian. Det som jag fann mest oroande med hela spektaklet är människans benägenhet att omge sig av falsk säkerhet och att utmåla fiender och syndabockar.
Jag anser att en kollektiv bearbetning är nödvändig
Jag önskar att vi kunde göra en kollektiv bearbetning av vad som hände, och belysa det här att en del högljutt ansåg att “vaccinvägrare” skulle betala egen vård, inte få tillgång till intensivvård, avstängas från samhällsfunktioner, osv.
För mig är det numer inte alls svårt att se vad det är som gjort, att man har kunnat peka ut och behandla vissa utvalda grupper som andra klassens medborgare med brett folkligt stöd och hejarop. Nu gick det inte så långt här i Sverige så att man dumpade av någon i ghetton, men psykologin (eller anden) bakom detta var i full rörelse. Lycka till att försöka övertyga mig om något annat.
Så fort krisen ansågs avblåst, så glömdes hela det här föraktet mot människor som haft frågor bort, och människor som pekat ut ovaccinerade som faror för allas liv och säkerhet går vidare utan självrannsakan. Hur många förstår i nuläget att vi kollektivt uppvisade symtom på en mycket mörk psykologisk mekanism, som genom historien har lett till många onda handlingar?
Människor har varit desamma i alla tider sen tidens begynnelse. Det vi har gjort förr kan vi göra igen, och det vi gjorde nyss, kan vi göra igen men värre nästa gång. Såvida man inte utvinner någon förfärskad visdom från det. Och jag är inte alls pessimist på något sätt, men värre tror jag att det kommer bli. Det säger jag inte för att jag är profetisk, utan det säger jag för att jag tror att detta är början på födslovåndorna som det står om i Bibeln.
Var vaksamma, oskyldiga som duvor och listiga som ormar. Och håll hårt i er Bibel, då det som står där, kommer att uppmuntra, förbereda och trösta er mycket.
Som jag har väntat på nya inlägg från dig.
Tack för det här Det var precis vad jag tänkt under pandemin och nu. Och förvånad är man över att de allra flesta bara stängt dörren och går vidare utan reflektion.
Psykologisk krigföring på olika fronter är framgångsrik och används allt flitigare av onda andemakter. Vad skulle man göra om man inte hade tryggheten i Gud🙏🏼❤️
“Kanske är timingen för inlägget profetiskt (inte för att covid var något “supervirus” direkt). Men det kan också vara så att Gud har format mig just för den här tiden. ”
Ja, det är bara att hålla med!
Jag tänkte efter lite innan jag använde ordet “profetiskt”, för det kan ge sådana överdrivna vibbar. Men det handlar inte om att få en övernaturlig uppenbarelse med blixtar, dunder och texter av eld på himmelen. Gud kan gå tillväga så om han vill, och särskilt i GT finns ju exempel på dramatiska tilltal från Gud. Men nu har vi den Helige Ande och Gud behöver inte längre ta i så mycket för att vi skall kunna höra honom, eftersom varje enskild kristen har direktkontakt med vår himmelske Far, som Jesus till och med kallar för Pappa!
Föreställ er en pappa som förväntas umgås med sina barn via ombud. När han sitter i soffan och viskar: ”Jag älskar dig”, i sina barns öron, så får han höra hur de tänker högt och säger till varandra hur glada de skulle bli om de fick höra pappa säga: “Jag älskar dig”. De tror nämligen att de önsketänker när de hör sin pappas röst, eftersom de blivit lärda att de själva inte kan höra den.
Så pappan tar hjälp av grannen och säger att han skall komma över och hälsa barnen att deras pappa älskar dem. Sagt och gjort, grannen kommer över och låter meddela: ”Er pappa hälsar och säger att han älskar er”, varvid barnen blir jublande glada över hälsningen, men bara för en kort stund. Sedan återgår de till att sitta och längta efter att få höra sin pappas röst, alltmedan han viskar: “Jag älskar dig”, i deras öron.
Hur smärtsamt skulle det inte vara för den pappan om hans älskade barn – som han så innerligt gärna vill ha en direktrelation till – bara tror sig kunna umgås med honom, och höra honom via ombud!?
Så att vara “profetisk” behöver inte vara märkvärdigare än att man säger, skriver eller gör något vars timing senare visar sig vara så perfekt att man inser att man varit ledd av Gud, trots att man kanske inte ens var medveten om det just då.