Jag hatar “välj glädje” och här är varför

“Välj glädje” är ett fint sätt att säga “svälj sorgen”, och jag avskyr den filosofin. Det finns de som lär ut att man kan sända ut positiva energier i universum så att universum i sin tur skickar tillbaka framgång och lycka. En del tror att detta är vad kristen bön till Gud Fader ”egentligen är” (absolut inte!). Att le och skratta, för att det bildar endorfiner och “ler du tillräckligt så kommer sinnet snart att känna lyckan”.

Människor mår dåligt och psykisk ohälsa är vanligt. Att sprida idéer om att man skapar sitt egna mående och kan må bra bara man väljer att se saker på rätt sätt, är som att marknadsföra varbölder som fullvärdig måltidsmat.

Jag har sett lite av det här inom kyrkan med. Vad jag kommer ihåg på rak arm var en uppmaning på facebook om att alla skulle le mot främlingar för att på så sätt sprida glädje på stan. Jag har inget emot leenden från främlingar, och ibland… *rättar förnöjt till slipsen*…. ler jag också mot folk.

Det jag är skeptisk till är att använda glädjeyttringar mekaniskt och som metod, för att manipulera sig själv eller andra.

Det här har jag lärt mig efter många års försök att klämma och krysta fram glädje: Glädje måste ha en källa. Och har man ingen källa att ösa ur, så blir det heller ingen glädje. Jag vet att det här låter väldigt tråkigt men glädje föds inte ur att man förnekar plågoämnen (som är många, är det inte så?). Glädje springer ur det faktum att man glädjer sig av något.

Jag vet vad jag behövde för att börja känna (livs)glädje. Jag behövde

1. uppmuntran och hopp som inte vänds upp och ned i varenda vindpust. Alltså något som alltid finns och som jag kan lita på jämt.
2. Jag behövde tröst och läkedom åt sår och sorger, för sorger är på allvar och smärta är på riktigt.
3. Jag behövde verkligen få höra det: att det är på riktigt. Att världen är tung och svår på riktigt. Att jag är på riktigt.

Det är min fulla övertygelse att man som människa mår sämre av att höra exempelvis ”inget är gott eller ont i sig själv, utan allt beror på hur man väljer att se på saken”. Jag tror att den som är djupt påverkad av mörker kommer ett litet steg närmare döden av sånt.

Många känner att de borde vara levnadsglada, och undrar vad felet är, varför de inte är det. Man ser att man har mycket jämfört med andra, kanske har man rent utav det mesta man nånsin drömt om. Och ändå är det något som fattas.

Man undrar: Vad är ingrediensen som fattas? Finns det något bortom askan som flyger i vinden? Går den att hitta? Kan man fatta handen om den i blindo?

Ja undra. Vem kan det vara. Vem är ingrediensen.

Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen?
Vem har samlat vinden i sina händer?
Vem har knutit in vattnet i ett kläde?
Vem har fastställt jordens alla gränser?
Vad heter han, och vad heter hans son – du vet det ju?

Ordspråksboken 30:4