Barn · Betraktelser

Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

För ganska många år sen berättade jag för en bekant om min dotters omsorgsfulla egenskaper. Om hur hon alltid har tagit hand om lillebror, om hennes naturliga talang i köket och att hon har ögon för vad som är vackert och kan göra saker mysiga. En slags instinkt som jag inte har.

Då sa den bekanta med rynkad näsa: Oj, du får akta så att hon inte hamnar i kvinnofällan.

Jag blev så ställd, för jag tyckte att det var nedlåtande. Den här personen tog stor stolthet i att vara för jämlikhet och slog sig (verkligen) för bröstet gällande sin syn på kvinnors värde, så jag fann det hela malplacerat. Jag hade just berättat väldigt fina och värdefulla saker om min dotter men det enda den här personen såg var en tjej som haft otur med sina styrkor. Den här personen såg det inte ens som styrkor, förresten, utan som svagheter.

Och jag började undra: vad är det här för synsätt? För jag förstod varifrån kommentaren kom. Men varför bör hon sträva efter att vara annorlunda än det som förknippas med kvinnlighet?

När jag växte upp var jag själv en så kallad pojkflicka. Jag har haft lättare att identifiera mig med pojkar och jag upplevde det traditionellt kvinnliga som tråkigt och svårt. Från omvärlden fick jag samtidigt höra att det traditionellt kvinnliga är slaveri, vekt, förpassat, sämre – vilket passade mig utmärkt och fick mig att känna mig bättre än “vanliga tjejer”.
Mycket beklagligt, tycker jag så här i efterhand. För visst har jag också en plats på jorden så som jag är danad, men bra egenskaper är inte dåliga för att jag lider brist på dem.

Kvinnokamp eller kvinnoförakt?
Den bekantas reaktion på min dotters omdonande natur fick mig att medvetet börja omvärdera och dra fram den här attityden i ljuset. Jag började se hur jag själv resonerade och hur människor och opinionsbildare runt om också behandlar traditionell kvinnlighet och hur den anses vara henne till last och som något hon måste befrias från. Det var början av en lång tankeprocess, och den började flera år innan jag blev kristen.

Jag har blivit allt mer övertygad om att det som idag kallas för kvinnokamp ofta är höljt i djupt kvinnoförakt. Jag ser kvinnor i min ålder som tycks slåss mot sin egna biologi, som blir förbannade när våra kroppar gör vad de är byggda för, som exempelvis bli gravida på grund av samlag. Det känns orättvist för dem att våra kroppar gör så här “mot oss” och inte “mot män”. Forma nya själar i magen efter man haft sex, vad är det för nåt? Fri kvinna tycks man bli först när man tagit avstånd från vår unika särart, samt tagit avstånd från våra barn när de är som allra sårbarast.

Och då har ändå min generation kommit undan lindrigt jämfört med de som kommer efter.

One thought on “Akta så att din dotter inte hamnar i KVINNOFÄLLAN

  1. Ja ack en sådan sorg jag kan känna som blivit så lurad och bedragen, att “ha sex som en man” (= känslolöst och med så många som möjligt) för det är empowering och feminism och what not.
    Inte fattade ju jag att det var jag själv som orsakade mitt eget dåliga mående och ångest av mitt lössläppta levnadssätt.

    Jag är så tacksam att det även går att få förlåtelse för sådant horeri och otukt, även om det fortfarande bubblar upp gammal skam och ångest för sådant som hände för ca ett decennium sedan.

    När kvinnor ska bete sig som män, och ska stänga av allt det som är som kvinnligast (omsorg och empati främst) så blir vi som grymma, psykopatiska män. Värre än män för vi har stängt av det där som är det bästa med oss, och då lämnar bara det värsta.
    Aldrig har jag väl stött på någon så grym, kall och beräknande som mig själv när jag stängt av allt kvinnligt. När jag stängde ut det kvinnliga stängde jag främst ute det mänskliga.

    Tack gode Gud för omvändelse och Jesus.
    Och tack Sonja för din blogg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *