Idag var det dags för åttamånaderskontroll på BVC och bredvid väntrummet på vårt BVC finns även en öppen förskola. Idag när jag kom dit var flera andra föräldrar där med sina små barn.
Och tankarna sprang som vanligt iväg av bara farten.
Innan jag hunnit ta av mig mössan hann jag dagdrömma iväg att jag skulle gå in till föräldrarna, hälsa, säga att min son har en svår blodsjukdom, “men det är lugnt, det smittar bara om man får i sig av hans saliv, men det finns väl inga som äter ett barns saliv heller höhöhö” och bara sätta mig ned och låta min son leka fritt medan jag sitter där avslappnat. Hur skulle de andra föräldrarna reagera?
Skulle det bli som rädslan för homosexuella på 80-talet?
Fantasin och dess möjliga utgångar fick mig att mysa hela vägen till barnmorskans kontor. Och under den minut som jag höll på med denna tankeexpedition undrade jag: Varför tänker jag så här? Är det här ett symtom på min inneboende ondska? Är det från att jag gillar historier? Är det båda?
Någon sa att CS Lewis tydligen gjorde ett tankeexperiment om vad som skulle hända om man fick en elstöt varje gång man tänker dumt / syndigt. Jag undrar om jag skulle få elstötar, eller om elen skulle komma i en jämn ström bara?
Hur är det för er. Skulle det komma stötar då och då, eller skulle det komma i en jämn ström?
Haha alltså jag älskar dina små teckningar!
O så kul när du skriver, kära du❤️
Och vad kul att kommentarerna verkar fungera igen!
Sådär är det jämt för mig.
Så började jag plötsligt be Jesus om förlåtelse över mina sjuka tankar, och sedan är det en ond spiral.
Tvångsmässigt meningslösa tankar som inte direkt är skadliga, men definitivt meningslösa och inte uppbyggande.
Därför glädjer det mig när andra gör konstiga saker.
När tanter kommer fram ute och börjar dra i mössan på bebisen, för att rätta till.
Hittade en orkidé ute, en brudorkide.
Den luktade kiss.
Jag slängde den, efter en stunds velande.
Sedan får jag ångest över om Gud testade mig och tänkte typ:
“Om Anna inte tvättar och vårdar denna pissiga orkidé så kommer jag inte vårda och tvätta henne”.
Så är det hela dagarna långa.
Vill sluta tänka.
Försöker hitta en stabil bild att förvara i huvudet.
Exempelvis ett lamm, på en tron med en krona. Jesus.
För det mesta så mår jag inte dåligt över tankar, utan roas åt dem och upplever att jag roas över min dumhet tillsammans med Gud. Jag är som en snorig unge som han jämt måste snyta och torka om näsan men han gör det inte surt utan han gör det mjukt. Det är som att han går bredvid mig med en pappersnäsduk alltid redo i fickan för mig.
Jag känner igen det du beskriver, tror jag, det är en slags tvångstankar. Jag har haft mycket tvångstankar, tex kunde jag inte slänga gamla strumpor för jag tyckte att det var taskigt mot strumporna. Jag tycker det har hjälpt, när det tar emot, att säga “tack, och hejdå” till saker. Saker är saker, materia, objekt.
Men jag ser fram emot att få ordning i huvudet en dag. Att alla spänningar försvinner, alla orosmoment och gamla ovanor och föreställningar som stressar. Jag tror dock det är möjligt att komma ganska långt i det redan här.