Googlade nåt om bebisar igår och hamnade på en sida som beskrev sovmetoder.
Med vårt första barn tyckte jag att det där med att sova själv var viktigt. Hon var visserligen en naturbegåvning men ibland ville hon inte somna själv och då minns jag att vi gjorde något som på hemsidan kallades för ”stolmetoden”. Den går ut på att man sitter på en stol vid barnet och sedan diskret flyttar stolen längre och längre bort tills man sitter på stolen utanför rummet (och sitter där likt en idiot).
Och jag kom på att första barnet är det enda barn som vi hållit på så här med. Det andra barnet började somna “själv” (i samma rum som sin syster) som tvååring. Med de senaste två har jag inte så mycket som tänkt på sovmetod. Jag kan gå så långt att säga att tanken inte har snuddat utkanten av mina hjärnceller och att det här är första gången jag tänker på sömnmetoder på mycket länge. Och det är som att jag vill skratta åt hela konceptet. Spädbarn som somnar själva?? Vilken bisarr idé!?
Det måste vara lite speciellt att vara första barnet. Jag är fjärde barnet (och väldigt nöjd med att vara fjärde barnet född i Sverige -85) så jag vet ingenting om att komma först. Men jag märkte när min äldsta åt middag med min äldsta syster att de förstod varann mycket väl fastän det skiljer 29 år mellan dem. De satt och skrockade och hade någon slags gemenskap i hur det är att växa upp med stränga regler och sedan se sina bortskämda småsyskon få fria tyglar och tanklöst springa omkring obrydda om sina äldsta syskons hårdare liv.
