Denna helg för 20 år sen blev jag och barnens pappa, och min numera make, ihop. Det tycker jag är lite speciellt!
Det här är ett större datum i mitt huvud än vårt bröllopsdatum, då jag inte på rak arm kan säga vilket år eller ens månad som vi gifte oss (men det var antagligen 2016).
Så här i efterhand önskar jag att vi hade gift oss på en gång eller så fort jag blev myndig, men jag förstod inte något av det här med äktenskapet då, jag såg det som en massa papper som man var tvungen att signera och ändå riva sönder sen om man inte ville ha dem mer. Dessutom finns det en förväntan att man ska ha en fest och det orkar jag inte tyvärr. Jag tycker det är nog med arrangemang att klara dagen. Jag vet inte hur man firar 20 år heller? Jag tycker det känns som att det räcker att konstatera faktum och sen firar man kanske nån annan gång.
På 20 år hinner man med ganska mycket även om man, som oss, lever ett rätt intetsägande liv. Eller intetsägande och intetsägande… jo, intetsägande. Det är det bästa av liv. Det är inte som att vi står utan spänning och dramatik och behöver hungra efter större utmaningar.
Det är nog så spännande exempelvis varje gång bebisen tar i och blir röd om kinderna för man vet aldrig om blöjan hållit tätt. Och dramatik fick vi förra veckan när fyraåringen bröt armen på två ställen. Utmaningar finns alltid.
Det är härligt att hänga ihop med min make och han är familj för mig. När jag tänker efter vore det konstigt om inte ens make vore familj, men han hade ju också kunnat kännas som en främling och då hade jag fått skriva så här:
”Det är härligt att hänga ihop med min make, han är som en främling för mig, jag känner honom inte, vem är han?”
På ena bilden hade vi varit ihop i ungefär fyra år, jag var 21 och han 22. Andra bilden tog vi nyss.
