Verkligheten bryr sig inte om känslor

Jag tycker för det mesta att det är ganska trevligt att tvätta. Sedan vår tvättmaskin gick sönder tvättar jag i den gemensamma tvättstugan och där brukar jag få en stund då jag kan lyssna på något intressant, vika, sortera och tänka.

Nu senast hade jag dock ingen lust. Sista vikningen var jättetråkig och armarna kändes som fyllda ica-kassar. Jag lyssnade på samma stycken i lurarna om och om och om igen, jag hörde inte vad som sades. Det var så tråkigt.

När jag äntligen blev klar så noterade jag att den vikta tvätten i tvättkorgen såg exakt likadan ut nu som då jag tycker att den är trevlig att vika.

Detta gjorde mig av någon konstig anledning förvånad. Det hade känts outsägligt tungt att vika. Men nu låg tvätten där fin och ren oavsett. Tvätten brydde sig inte om mina känslor.

Jag tillhör en generation som fått inpräntat sen spädbarnstid att känslor beskriver någonting verkligt, och är det inte verkligt nu, så kommer det bli verkligt, om man känner eller “tror” det tillräckligt mycket.
Vi har i mångt och mycket fått lära oss att känslor, tankar och upplevelser är en form av sanningskompass och verklighetsgenerator. Nu upptäcker jag att känslor är en mycket dålig sanningskompass och att de inte allt för sällan är Mycket Verklighetsfrånvända.

Visst har jag, som före detta så kallad “ickebinär” (term under transparaplyet, där man tror att kön är flytande), förstått att jag varit riktigt illa däran när det kommer till att tillräkna känslor verklighetsstatus. Men jag har inte förstått hur djupt det satt sig i många områden. Det ligger liksom latent och kommer bara upp tydligt ibland.

Jag har skrivit mer om min könsförvirring >här<.

Känslor är viktiga och jag skulle aldrig påstå något annat. Vi har fått förmågan att känna känslor från Gud och ignoreras känslor så hamnar man i ett annat litet helvete. Men samtidigt som känslor kan peka på något verkligt som behöver hanteras och bemötas, så är känslor många gånger också som ett slags inre väder eller mentalt handikapp. Ibland blåser och regnar det och man vet inte varför, det är bara så det är. Väntar man så blåser det förbi utan att man har behövt göra någonting. Ibland känner man känslor som kan vara destruktiva mot andra och sig själv, känslor som är aviga mot det rätta, goda och sanna, och som därmed inte är värda att ägna något agerande mer än att man lär sig att (med Gud som hjälp) bemästra och till slut kanske även övervinna dem.

Därför är det viktigt att veta vad som är vad tänker jag, att veta vad som är rätt och riktigt och sant och värdefullt. Jag tycker att lydnad till Gud är en väldigt bra utgångspunkt och det är en utgångspunkt som är mig allt mer kär. Sen kan känslor existera parallellt utan att få vara “herren i huset”. Det vill säga: känslorna är värda att ta hänsyn till, men de är vare sig Alfa eller Omega när jag ska tolka mig själv och min omvärld.

Tillhör du en religion eller filosofi som påstår att du är “I Am” eller Alfa och Omega: fly till Jesus din stackare, nu medan det fortfarande finns tid. Det är en stor tröst och stabilitet att ha honom i stället för det skräp som många av oss har hjärntvättats med sedan barnsben, genom allt från fnissiga och magifyllda barnprogram till glimrande och nedbrytande ”ljusets änglar” i new age.

Ansvar och lydnad är ord med väldigt tråkig klang i vår generation. Det vet jag. Jag tycker också det. Samtidigt har jag också börjat känna kärlekspirr för det, kanske är det för att jag har haft underskott på det, och för att jag har börjat lära känna den kärleksfulla, trygga och goda aspekten av orden då de strålar ut från vår Herres mun.

‘Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort.” ‘
-Jesus , Matteusevangeliet 7:24-27

Att frukta Herren är början till vishet, att känna den Helige är förstånd.
Ordspråksboken 9:10

Under den gudomliga Herden blir de Heliga (alltså de troende /Sonja) fullständligt mättade. De har inte en omkringblåsande, otillfredsställande röra av enbart mänskliga tankar; utan Herren ger dem genom Gudomlig uppenbarelse fast och beständig sanning som föda. Jesus själv är den sanna livgivande maten för de troende.
– Charles Spurgeon, Faith’s Checkbook (min översättning från engelska)

Om ni tycker om min blogg så får ni gärna sprida dess innehåll vart ni nu tycker att det är värt att dela det. Ni får också väldigt gärna be för mig, min familj och bloggen. Kommentarer och mail uppskattas, även om jag inte alltid svarar på kommentarerna.