Jag har börjat lyssna på en “true trime”-podd som bara tar upp historier med positiva utgångar. Det är inte heller alltid det handlar om brott, utan det kan handla om båtar som sjunkit eller människor som ramlat utför en klippa under en joggingtur.
Detta gillar jag, för jag kan bestämt säga att jag avskyr normal true crime, som i regel kantas av onödiga, långa och detaljerade beskrivningar av mord och tortyr. Här handlar det mer om psykologi, vilka strategier människor valde, och hur de gått vidare efter traumat.
Podden heter “Nära ögat” och finns där poddar finns.
Häromdan lyssnade jag på ett avsnitt som handlade om Alicia Kozakiewicz. När hon var 13 år groomades hon av en vuxen man på internet som låtsades vara en kille i hennes ålder. Denna vuxna man kidnappade henne senare.
Offrets beskrivning av grooming lät väldigt bekant
I avsnittet beskriver offret groomingen som att mannen bara sa det som hon ville höra, och inte det hon behövde höra. Om hon och hennes mamma bråkat för att hon exempelvis inte städat rummet så kunde han skriva “förstår hon inte att du är vuxen?”.
Om hon fått dåligt betyg på ett prov kunde han skriva “lärarna förstår inte hur smart du är”. På detta sätt bekräftade, upphöjde han och fick henne att känna som att han var den enda som förstod, uppskattade och accepterade henne så som hon var.
När jag hörde hennes beskrivning av grooming så kunde jag inte undgå att tänka, att sånt där groomingprat är inte bara vad perversa gubbar på nätet matar småflickor med, det är en del av vardagen även för oss vuxna kvinnor. Groomingsnacket går via tv, musik, tidningar, kändisar, och groomingen är precis överallt, i alla slags format som man kan komma på.
Vi får höra vad vi tror att vi vill höra och inte vad vi behöver höra
I tv och musik får vi höra att vi är fantastiska. Att vi är vackra, att alla i rummet bör flämta efter andan och berömma oss för våra livsval. Så sexiga! Heta! Smarta! Så roliga! Oavsett hur vi ser ut eller vad vi säger! Om de inte bekräftar oss och ställer sig bakom våra budskap så förtjänar de oss inte! Vi är för bra för dem! De är idioter!
Vi är starka, det vi gör är viktigt och rätt, våra åsikter är goda och de som ifrågasätter är onda, det vi känner är legitimt och sant, och alla som säger något annat är mot rättvisa, jämlikhet och vill krossa samhällets mest utsatta. Vi får höra att hela världen är vänd mot oss, utom just den rösten som bekräftar och upphöjer oss.
Den bekräftande rösten tänker vi är den som förstår oss, som ser oss för vilka vi är och som älskar vårt sanna jag som är värt allt lov och pris.
Men är den bekräftande rösten sann?
Hur skadar det oss att höra att vi är fantastiska?
Vad jag ser att det här värderingslandskapet gör är att kvinnor inte får någon god grogrund till att mogna, se sina brister och begränsningar, lära sig hantera dessa och växa upp. Vi lär oss inte heller motståndskraft utan upplever snarare att vi faller sönder när omgivningen inte lyckas ge homage och anpassa sig efter våra egenheter.
Vi trycks fast i ett slags barnstadium inkrökta i oss själva och bortvända från verkligheten. Vårt inre blir vad som är verkligt och det är en värld i ständig rörelse, samtidigt som man måste försöka vara uppdaterad om omvärldens vindar så man inte missar det senaste som satts på listan över tabun och dödssynder.
Verkligheten är att vi inte alltid är underbara (om än vi är underbart skapade redan i livmodern), att vi kan ha fel trots att det känns rätt, att vi inte kan förvänta oss tack från omvärlden för att vi finns, att vi ganska sällan får göra det vi känner för, att vi är kallade till ta ansvar för både oss själva och andra, och även fast Gud uppenbarligen älskar oss på ett väldigt speciellt sätt så sitter han inte och blåser i trumpet för de identiteter som vi själva har uppfunnit och satt som kronor på våra huvuden.
(men det blir fest i himlen för varje syndare som omvänder sig och kommer till Jesus, Luk 15:7)
(och det står också att han ska ära den som tjänar honom, Joh 12:26)
Frågan är vem som tjänar på att kulturen uppfostrar självupptagna och infantila kvinnor som dricker på vardagar och anser att världen är skyldiga oss lovsång. Vems syften är det som får skjuts av att kvinnor sätter fokus på självbekräftelse, inte strävar efter Guds sanningar, utan i stället följer sina egna hjärtans nycker och begär?
‘Den som tillrättavisar en människa får uppskattning efteråt, mer än den som kommer med smicker.’
Ordspråksboken 28:23
Om ni vill läsa mer på ämnet, och om ni vill ha tips, så rekommenderar jag boken “You are not enough (and that’s okay)” av Allie Beth Stuckey, går att köpa bland annat här (Bokus) och här (Adlibris). Själv köpte jag den via Amazon Kindle.
Jag som till stor del är uppfostrad av groomar-kulturen, och har varit och är mycket påverkad av den, tycker att Jesus och vad han lär har varit och är väldigt befriande, även om det inte alltid är lättsmält och bekräftande. Och än har jag mycket kvar att lära.
“Biblical theology gives us solid ground where “me”-ology offers sinking sand” – Allie Beth Stuckey
Än en gång huvudet på spiken Sonja!
Alltså så bra och tänkvärt! Alltid ett nöje att läsa din blogg och få ta del av dina tankar och resonemang. Har också verkligen tyckt det är något som skaver med hela self love-grejen. Tanken är väl god, särskilt eftersom det är många kvinnor som är duktiga på att trycka ner sig själva, och har svårt att inse sitt värde. Men det är ändå en stor skillnad på vad jag ser som en sund positiv inställning till sig själv och sitt värde som människa utifrån vad Bibeln säger (och samtidigt ha självinsikten att kunna se sina brister), och när det istället tippar över till att mest handlar om ett orimligt upphöjande av den egna personen, som absolut inte får kritiseras.
Tror alla egentligen skulle må bra av att bli lite kritiserade och ifrågasatta då och då (på ett konstruktivt sätt, inte i syfte att man bara ska tryckas till). Det är jobbigt och obekvämt men kan också leda till nya insikter, större ödmjukhet och att man växer och utvecklas som person.
Intressant samtidsspaning! Jag håller med. Dessutom kombineras detta upphöjande av oss bristfälliga kvinnor med mycket snack om hur dåliga män är och alla deras brister. Jag blir gråtfärdig av detta baktalande av män. Männen i min omgivning gör så mycket fantastiskt! (Men de gör såklart också dåliga saker, liksom vi kvinnor. Det har vi gemensamt. Vi är alla syndare.)
Alexander Bard har skrivit en intressant text på samma ämne. Den heter “När prinsessan blev Tyrannen” . Lästips!
Håller helt med! Mycket intressant. Vill du utveckla varför bilden på feministpastorn är med? 😊
Tänkte på dig också när jag snubblade över ett ”medium” på TikTok som snackade om guider och allt möjligt… att en av dessa guider krävde att hon skulle hålla i en speciell sten/kristall för att hjälpa henne men guiden tänkte minsann inte säga vilken sten det var, utan hon skulle behöva pröva sig fram. Tacksam för att jag har Jesus i mitt liv som inte skulle kräva att jag håller i rätt sten för att kommunicera med honom. (Sidospår jag vet…)
Jag tycker att bilden är talande för problemet jag tar upp i inlägget.
Ja, eller hur! I annan andlighet ska man följa ledtråd efter ledtråd för att kanske möjligtvis en dag (i en annan sk reinkarnation?) kanske nå nån slags (ofta opersonlig och oerhört mystisk) upplysning. Inte konstigt att man inom många andliga praktiker håller labyrinten som helig och använder den som ett redskap i mediation.
De flesta av oss har ju en liten kritisk röst inom oss. Vi tänker inte alltid så snälla saker om oss själva och tenderar att döma oss själva alldeles för hårt. Då kan det faktiskt vara sunt med en motpol i form av det du beskriver. Vi kan behöva höra att vi är fantastiska m.m för att väga upp den där inre kritikern, åtminstone lite grann. På så sätt kanske vi kan närma oss sanning.
Jag tror inte att det fungerar. Jag tror snarare att detta leder till ett slags inre rap-battle där risken finns att man växlar mellan att vara negativ och positiv, där ingen av rösterna egentligen pekar på sanningen på ett uppbyggligt sätt. Jag tror att det absolut klokaste man kan göra är att lära sig Bibliska sanningar och helt enkelt tala mot den inre anklagande rösten (och den röst som vill upphöja en till gudinna) med dessa i stället.
Ja det är bara genom Gud som vi kan bygga upp oss, förlösa det onda (demoner, inre kritiker och all skit!) och bli de vi är ämnade att bli. Det tar tid… och vi ska alla lyssna på mycket rap-battlande innan vi är framme, även om vi tar vägen genom bibelstudier.
(P.s Det finns bara en väg, genom Kristus, men den vägen måste inte nödvändigtvis innefatta bibelläsning)
Annorlunda men väldigt fin redogörelse om hur man kan se på grooming i ett större perspektiv. Fokus på tjejer i ditt inlägg men det talar starkt till oss män också – vi blir också utsatta (och självklart ska vi inte utsätta andra). Och det där med att lära sig att lyssna till bra människor som säger det man först inte vill höra; där är nog vi män och kvinnor ganska lika tror jag. Det är jättejobbigt!! …och tar tid att lära sig.
Håller med!