I onsdags när jag och lillen skulle till förskolan vägrade han ha på sig sina gröna, fina favoritskor. Samma skor som han suttit i soffan och kramat för att de är “så vackra” och som han älskar.
Ja ja, han är två år, obegripligt trots är en del av dagen. Han fick ta ett par andra skor.
Senare på kvällen haltar han omkring och gråter. Jag drar av honom strumporna och genomsöker hans fötter, men hittar ingenting. Stackarn har förstoppning igen, tänker jag. Han brukar ofta ha det och varje gång beter han sig märkligt.
Torsdag morgon vaknar han med över 38 graders feber. Han ligger i soffan hela dagen, vägrar äta och går ingenstans. Som väl är så dricker han bra. Han klagar på att han har ont i foten. Eftersom fötterna ser normala ut så googlar jag och hittar att en del barn kan få ont i benen av feber.
Senare under kvällen kissar han genom blöjan och jag behöver byta hans kläder. När jag drar av honom strumporna ser jag att han har ett alldeles svullet och rödblått sår på hälen. Huden stramar av svullnaden. Ser ut att göra ont.
Precis som han försökt säga hela tiden.
Febern gick ned igår och såret ser mycket bättre ut redan. Men stackars barn. Förstår inte hur vi kunde missa det. Såret sitter mitt på hälen så jag antar att jag inte tittade tillräckligt noga på foten rakt bakifrån.
Man får vara glad att man åtminstone inte sa åt honom att smärtan bara var psykisk. Att han hade ont på grund av stress.
