Jag läser just nu profeten Jeremia igen. Jag brukar försöka läsa varje bok en gång per år, men den här gången har det gått lite långsammare. När jag kom till det här avsnittet hände nåt mysigt:
“De tar lätt med att hela mitt folks skada och säger: ‘Allt står väl till, allt står väl till”. Men allt står inte väl till. De skall stå där med skam, ty de har bedrivit avskyvärda ting. ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas. Därför skall de falla bland dem som faller. När tiden kommer att jag skall straffa dem, skall de komma på fall, säger HERREN” Jeremia 6:14-15
Här profeterar Jeremia mot den tidens falska profeter, profeter som alltså borde föra Guds talan och leda människor på hans vägar men som i stället smeker syndande människor medhårs, håller dem i handen medan de går mot sin gemensamma undergång. Det får mig att tänka på pastorer och präster idag som i Guds namn lär ut obiblisk syn på kärlek, på kön och som stolt propagerar för abort.
Just detta är kanske inte jättemysigt i sig. Kanske inte mysigt över huvud taget.
Men när jag hörde det här stycket så kom jag ihåg precis var jag var senast jag hörde det – i Umeå, gåendes i kylan och snön, med min lilla ca niomånaders i vagnen.
Den här bilden är tagen kanske från samma promenad som när jag läste (i detta fall lyssnade på) Jeremia senast. Och jag minns precis var i stan jag var också, jag gick förbi massa bostadshus som låg på adresser som förde tankarna till olika ämnen i skolan. Typ “biologigatan” och “kemigatan”.
Det var det mysiga. Allt det uppenbarade sig för mig med (någorlunda) (för mitt minne) detaljrikedom. Känslan, ljuden, ljuset, husen, de översnöade lekplatserna, de offentliga konstverken som ska piffa till allmänna ytor men som kanske inte är så jättefina. Det var januari 2019 och jag och lillen bodde hos syrran i Umeå för att de gjorde stambyte hemma. Jag var föräldraledig och syrran jobbade så jag och pojken gick omkring i Umeå hela dagarna i kylan.
Vi gick från Tomtebo till bibblan i centrum varje dag och hängde där. Det var innan corona så barnen låg där och dregglade på exakt allting utan att nån brydde sig. Det var härliga tider. Hade vi vetat vad som komma skulle så hade man kanske grabbat tag i första bästa främling för att dansa Zorbas.
Och eftersom jag fortfarande ammade honom så kunde jag bara sätta mig bakom en hylla om han behövde ett mellanmål. När vi tröttat/klockan började närma sig 17 så slängde vi oss på bussen hem.
Den här bilden är tagen här (länk till livekamera vid bussterminalen).
När vi talar om trollen så tänker jag packa ner honom och gå en liten sväng innan jag måste börja med middan.
Hej Gud och Jesus.
Jag skriver till er med frågor, förhoppningar och rädslor. Det kanske inte är meningen att vi människor ska ha alla svar på allt, vore det så hade ni förstås visat svaren på ett tydligare sätt, därför är det nog snarare rädslorna än frågorna jag vill lyfta med detta brev.
Jag ska erkänna att jag är rädd. Till viss del rädd för er men kanske snarare för den värld du/ni har skapat. Jag är rädd för att förutsättningarna inte ska vara rättvisa och jag är också rädd för att förutsättningarna ska vara så pass otydliga att det är lätt att vandra fel. För jag har förstått att det finns en Väg att vandra. En dold väg som ska leda till något bra – ja helt fantastiskt. Jag är rädd för att förutsättningarna ska vara orättvisa när det kommer till denna väg – rädd att människor av olika anledningar ska missa målet och att de ska få lida för det. Jag vill inte att någon ska behöva lida. Ingen. Men jag ser ju hur människor lider i denna värld, jag själv har ju lidit och jag har också skapat lidande. Det här med lidande verkar vara något vi inte kan undkomma och säkert finns det också en mening med det. Men om vi lider svårt i detta liv önskar jag så av hela mitt hjärta att alla ska finna ljus, kärlek och helande i den himmelska tillvaron. För alla människor. Inte bara några få utvalda eller några få som haft turen att upptäcka er i detta jordeliv. Här kommer vi till det här med rättvisan och rädslan igen. Jag är så otroligt rädd för att livsförutsättningarna ska vara orättvisa. Att människor ska behöva lida i livet efter detta för att de inte funnit Gud i detta liv. Kan det verkligen vara så? Jag ber för alla som famlar i mörker, som inte följer ljuset och som går bort från er: Gud och Jesus. Jag vill inte att någon ska straffas mer än vad deras lidande i detta liv redan åsamkar dem. Tanken på att det skulle finnas ett helvete gör mig fullständigt förtvivlad. Visst kan det inte finnas? Gud, säg att det inte finns. Jag ber för alla själar som vandrar bort från dig, vänd dem mot ljuset. Hjälp dem se vad jag har sett. Säg att alla landar i kärleken och ljuset, till slut. Säg att ingen missar målet, att alla följer vägen. Mot ljuset. Mot himlen.
Tack på förhand!
Hej Sonja.
Eftersom att jag inte kan skicka brevet direkt till Gud och Jesus, så undrar jag hur du tror att de skulle ha svarat? Du verkar ju ha stor förståelse för detta mysterium och många svar.
Mvh
Lovisa, en rädd troende
Hej Lovisa, det är ingen liten fråga du har här 🙂 Och jag har inte svar på allting.
Du behöver inte vara rädd för att Gud ska vara orättvis, för det är han inte. Jag förstår många av dina tankagångar, jag har haft dem i viss mån själv, med skillnaden att jag inte är orolig, för jag vet att han som är helt god och som har all vishet och kunskap också är den som har oss i sina händer. Bättre händer kan ingen ligga i, och vad han väljer att göra kommer att vara det rättvisa och bästa. “Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han”. Så högt som himlen är ovan jorden så mycket högre är hans tankar än våra tankar. Det är en viss osäkerhet att inte veta exakt hur han tänker och hur han agerar i allt men mycket kan vi ta reda på genom att fråga och genom att läsa Bibeln. Fortsätt göra det.
Helvetet är en fråga som jag inte har någon klarhet i heller, och jag har inte studerat det så mycket hittills eftersom … ja det har helt enkelt inte intresserat mig så mycket. Men när jag läser Bibeln så får jag inget glasklart intryck av att människor kommer att plågas i någon eld eller liknande. Det står ju att syndens lön är döden och jag ser inte hur man är död om man lever i misär i all evighet. Ormen säger i paradiset till Eva att “ni ska visst inte dö” om hon äter av den förbjudna frukten. Jag tycker idén om att plågas i ett helvete för evigt ekar lite av den där frasen “ni ska visst inte dö”? Solklart är i alla fall att de som inte tagit emot frälsningen inte kommer att undkomma det välförtjänta straffet för vad de gjort sig skyldiga till.
Kom ihåg vad Gud säger i Jesaja (boken jag nämner i inlägget): “‘Jag har svurit vid mig själv, ett sanningsord har utgått från min mun, ett ord som inte skall tas tillbaka: För mig skall alla knän böja sig. Alla tungor skall ge mig sin ed och säga om mig: Endast i Herren är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas” Jesaja 45:23-24
Alla kommer att böja sig för honom, alla, exakt alla, munnar kommer att lova honom. Alla kommer med andra ord att förstå att han är den enda sanna Guden, och alla kommer förstå att han är rättfärdighet och styrka. Alltså kommer ingen att straffas utan att förstå varför, och ingen kommer att ifrågasätta hans dom. Det är i alla fall så jag tolkar det…