I morgon fyller minstingen två år och jag känner mig nervös. Har känt mig nervös i flera dagar. Är orolig att hans födelsedag inte kommer att bli bra nog.
Vilket är löjligt. Det är ju knappast för att han bryr sig, han skulle vara lika glad om vi inte firade alls. Det är först när de blir lite större som de får men för livet av att inte fira födelsedagar. Så ska man passa på att inte fira/fira jättedåligt så är det nu.
Nej det här är känslor som passar mer för en förstagångsmamma än för en trebarnsmor.
Jag tror att det mycket beror på att jag saknar familjen. Jag skulle önska att vi kunde bjuda fler. Jag tycker nog att det känns lite vemodigt och ensamt. Svärmor, som är släktingen som bor närmast, kan inte komma pga corona.
Så går jag omkring och har ont i magen och tänker på att den här födelsedagen hade kunnat vara mycket mer. Jag vill visa upp honom och jag vill att fler som bryr sig ska se hur fin han är och hur stor han blivit.
Igår ramlade han och slog sig i ansiktet så vi fick gå till vårdcentralen och tejpa och plåstra. Han var väldigt tapper och repeterade sista ordet i sköterskans varje mening, vilket hon tolkade som att han gav sitt medgivande samt höll med i allt hon sa.
Han var hemma “sjuk” måndag och tisdag. Med “sjuk” menar jag lite snorig. De måste ju vara hemma för ingenting nu för tiden. Ser ni konstverket i bakgrunden? Den köpte Kungälvs Kommun för 1292 1823819 123 kronor och den kallas i folkmun för “blobben”.
Det är sånt här som gör att människor blir föraktfulla när de hör kulturmänniskor säga att de vill ha ekonomisk ersättning under corona. Det är den dyra och fula offentliga konsten som etsar sig fast, det är den som pöbeln minns. Så varje gång en kulturperson säger att den vill ha bidrag eller pengar, så kommer man ihåg blobben utanför Kungälvs kommun och tänker “du har fått tillräckligt din slusk”.
Det är bara den omedelbara djuriska instinkten som talar när nån råkar kalla en konstnär för parasit, så är du kulturmänniska, ta det inte personligt och gå inte in i depression. Kultur är viktig. Det måste man ju anta att den är. Jag skojar bara, det är klart den är viktig. En del av den.
Ha det bra, nu ska jag sova. Ni får gärna be för oss 🙂
Tack för din bloggpost! Jag förstår precis hur du känner. Inte alls superlöjligt. Vi bor och har alltid bott långt bort från våra familjer. Varje gång nån i vår familj, barn eller vuxen, har födelsedag, så blir jag nedstämd. Födelsedagar är bara en påminnelse om att ingen kommer att uppvakta våra barn och att vi inte har några släktingar att bjuda in. Det är och förblir sorgligt.