Jag håller på att läsa en bok just nu som är en fröjd att läsa – På väg av Joachim Elsander.
Författaren till boken dog för inte så länge sen i sviterna av cancer, en cancer han var väldigt öppen med ända till slutet. Det kändes lite konstigt när han dog, för han var aktiv på sociala medier, och så plötsligt en dag så var det någon annan som skrev och meddelade att han gått i vila nu, omgiven av sin familj.
Texterna är tagna från bland annat en blogg som Elsander skrev där han tar upp tankar om Gud, Bibeln, olika slags erfarenheter från frikyrkan och så tankar kring Gud och att som människa drabbas av sjukdom och lidande utan att få bot från detta.
När jag precis blivit kristen så var det många som är uppvuxna i kristna gemenskaper men som lämnat tron som skrev till mig.
Min upplevelse just då var att de kände sig besvikna och ledsna för att någon kunde börja tro på något som de genom sorg lämnat. Efter deras erfarenheter var det frihet att lämna kyrkan, så hur kunde jag, som redan var “fri”, helt plötsligt börja tala om en Frälsare, som de genom smärta jag inte har någon aning om kommit fram till inte kan finnas på riktigt.
Med genuin omsorg om mig var det flera som varnade mig och nog helst hade velat se att jag också lämnade min nyfunna tro. Fler än en gång blev jag anklagad.
Och jag måste säga att som nykristen som knappt var i kontakt med någon kristen gemenskap vid tillfället, utan som fått uppenbarelse hemma på kammarn i vuxen ålder, var det här ganska överväldigande, och jag blev rätt ledsen och hade många frågor till Gud.
Exempel på svår fråga: varför behövde jag bara ropa på Honom och han kom inom 24 timmar i egen hög person, medan andra ropar och ropar och bara upplever tystnad som svar?
Jag vet fortfarande inte svaret på detta.
I början när jag blev kristen var jag först avundsjuk på människor uppvuxna i kristna hem. Jag tänkte att det måste vara som en dröm att från barnsben veta att de har en evig Fader i himlen, en Frälsare, en stadig grund att stå på, en Hjälte som håller handen i en gungande värld.
Men det tog inte särskilt lång tid för mig att i stället känna tacksamhet för att jag kom till tro just precis när jag kom till tro.
Jag kanske inte kan säga att jag alltid tänker på de som är uppvuxna i kristna sammanhang men som lämnat, men jag tänker i alla fall på dem ofta och jag inbillar mig att den här boken kan vara tankeväckande på ett tryggt och fint sätt för människor som har en sån bakgrund. Men vad vet jag.
Hittills har jag bara läst knappt halva boken så vad andra halvan kommer innehålla vet jag inte. Den kanske är förfärlig. Rekommenderar ändå.
Jag gillar Elsander och är en av dem som följt honom i många år, sen Kolportören-tiden. Tyckte det var enormt sorgligt att han blev sjuk och dog så ung, från sin familj. Sen var han en sund röst. Han var kristen utan att vara fanatisk och svartvit, som jag upplever att många frikyrkliga är. Jag har aldrig fått den hysteriska masspsykoskänslan från honom och han var varken hård eller dömande. Hade en varm tro på en GOD Gud. Han var så som jag önskar att fler kristna var.
Jag är också kristen, men jag sticker inte under stol med att Bibeln även skrämmer mig och jag gillar inte allt som står i Bibeln. Sånt kunde man prata med Elsander om. En god människa.
Jag och min familj känner familjen Elsander i verkligheten. När jag var liten så var han pastor i vår församling. Han döpte mej år 2002. Min familj har alltid haft kontakt med familjen, när de flyttade till Dalarna. En fin familj. Mina syskon lekte med deras barn, när de kom på besök hem till oss.
Det kändes väldigt ledsamt när han gick bort. Han var mina föräldrars kompis. Vi tänker ofta på hans fru Emma och deras barn. <3 🙁