Korset vs. kniven

Nån gång för länge sen en sommar hörde jag en ståuppkomiker berätta en vits om hur kristna stoltserar och bär upp ett mordvapen, mordvapnet som dödade deras frälsare och hur konstigt det är att de gör så.

Han sa nåt i stil med att det vore ungefär som om ens mamma blev knivmördad och så satte upp knivar i sitt hem efteråt för att minnas sin älskade mördade mor. Och så när man samlades med släkten, så samlades man runt en kniv till hennes minne.

Jag tyckte att den här ståupparens poäng var bra, för jag hade inte tänkt på det förut, att kristna sätter upp ett mordvapen/tortyrredskap längst fram i kyrkbyggnaderna och sen tycks känna glädje och vördnad när de ser symbolen för det som användes för att plåga ihjäl den de säger sig älska.

När jag tänkte på det så tyckte jag att kristendomen framstod som komisk och morbid och kanske även lite absurd. Mer absurd än vanligt alltså.

Sen går tiden, man möter en livs levande Jesus, och såna saker.

Innan jag blev kristen så låg fokuset väldigt mycket på Jesu död måste jag säga. Jesus var snubben som dog. Han föddes, han var en bebis som lindades och lades i en krubba, han fick myrra, och både fåraherdrar och “vise män” kom och sa wow, vilken bebis. Vilket var vemodigt, för man visste att den där söta bebisen skulle dö. Plågas, piskas, grillas i solen. Och dö döden.
Det här att han skulle återuppstå och få nytt liv, det var ingenting som fastnade i öronen. Och att han med sin död gjorde så att alla som tror på honom kan ta emot samma uppståndelseliv som han tog emot (på tredje dagen) hörde jag då verkligen inte. Det var för konstigt. En Gudason som dör för att jag ska leva? Det är för många obegripliga lager i den saken. Det är för ovanligt. Det var därför ohörbart. Och det lilla jag hörde fick mig att tänka saker som “inte behövde han dö för mig, nog tycker jag att han hade kunnat få leva till han blev gammal MVH Storsint Kvinna”.

Så det jag hörde var döden. Döden var enklare att föreställa sig. Döden är döden. Det där andra, livet som reser upp döda (även, kanske särskilt, de som har dött på insidan) är svårbegripligt.

“Ni har ju dött, och ni le­ver ett osyn­ligt liv till­sam­mans med Kristus hos Gud. Men när Kristus träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlig­het till­sam­mans med ho­nom.” Kol 3:4

Jesu död betyder jättemycket för oss kristna, det är sant, men det är enbart för att det inte slutar vid döden, det är det som är hela poängen. Det är det hela Bibeln handlar om.

“‘Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?’ Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: “Döden är uppslukad och segern vunnen.” Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus. ‘ Första Korintierbrevet 15:54-57

Stå-upparen som jag berättade om i början av inlägget hade missat hela biten med uppståndelsen när han drog liknelsen med en mördad mamma. Liknelsen hade bara fungerat om mamman varit 1. Guds barn 2. levt ett syndfritt liv men ändå blivit anklagad, dömd och mördad 3. för att sedan återuppstå och leva än idag, på ett sätt så att alla som tror på henne kan få del i samma liv, och därmed få kontakt hjärta mot hjärta med en Gud så helig att han inte tar i synd (man har, med andra ord, blivit befriad från det som separerade en från det allra Heligaste, så att man kan vara nära igen).

“Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner…” Matteusevangeliet 27:50  (förlåten hängde för det allra Heligaste i templet)

Vem hade inte haft en kniv som berlock, och hängt knivar i sitt hem, och känt värme vid åsynen av knivar, med en mamma som dött knivdöd på ett sådant sätt. Och som dessutom fortfarande lever.

“Ty detta budskap om korset är en dårskap för dem som blir förtappade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft” – 1 Kor 18