För några år sen hade jag en dröm som har hängt kvar. Jag drömde att jag befann mig på ett kontor med en chef/ledare (fast han gav egentligen intrycket av att vara en kung) som plötsligt blev väldigt upprörd på mig av någon anledning, och ville få fast mig. Jag förstod att mitt liv stod på spel så jag sprang iväg genom en korridor och tog en hiss för att komma undan.
Hissen stannade på en våning och jag sprang vidare, men förstod snart att jag befann mig i ett enormt och mörkt träsk. När jag sprang genom träsket så såg jag att där låg massvis, massvis med barn. Men inte bara barn, utan också äldre, kvinnor, och några andra.
De var döda.
Någonstans i träsket, för det var ett stort träsk med gamla krokiga, mossiga träd, hörde jag rytmen från trummor. Jag såg fackelflammor fladdra på avstånd, och jag förstod att det pågick någon slags ritual längre bort, som människor stod och köade till på en lång rad genom träsket.
Jag tog mig genom träsket till slut, och ut från byggnaden. Där ute sken solen, människor var upptagna, och jag såg att byggnaden var en stor modern, rund och imponerande byggnad och den låg mitt i stan. Utanför pågick livet och stadstempot precis som vanligt, med shoppingcenter, cafébesök och kontorsarbete. Men mellan all vardagens bestyr insåg jag att kvinnor och män gick till den här fina byggnaden och gav blodoffer i hopp om att det skulle skänka lycka och välstånd. De gjorde det på ungefär samma sätt som man går till tandläkaren.
Jag vaknade, men tänkte ofta på drömmen. Jag tänkte på alla som jag sett döda i träsket, på nonchalansen och vardagligheten i allt runtomkring, och på hur en modern byggnad med en så ren och polerad yta kunde innehålla något så smutsigt och primitivt.
En dag när vi var på väg till Falkenberg så såg jag exakt byggnaden som jag sett i drömmen.
SCA håller på med skogsmaterial, men jag tror att det är irrelevant i sammanhanget vad SCA gör. Jag tror inte att de är skyldiga till att inhysa ett människoofferträsk vare sig bildligt eller bokstavligt. Det jag såg var det här.
“Care of life”. Det var precis det som byggnaden med träsket sade sig stå för i drömmen. Blodsoffren gjordes inte för att människor tyckte sig dyrka döden, utan de gjordes för att man sade sig bry sig om livet.
Jag har haft en dröm. Den var så obehaglig.
Jag drömde att jag var inne i en rund stor anläggning. I det rummet som låg längst in, där satt en publik av kostymklädda män.
En kvinna med en krona på huvudet, med ett långt släp, kom fram till mig från scenen och tog ett grepp om mitt ansikte och gav ett hånfullt leende.
Jag gick ur rummet, och kom ut i en stor korridor.
Väggarna var fyllda med formalintankar, med foster i.
I korridoren spelades en rituell trumma, intensivt, och de döda fostrena dansade med i rytmen.
Jag gick ur byggnaden, och allt omkring var som en tältplats. Slitna tygtält, folk som sprang runt i säckväv och hade långt ovårdat hår. Så långt ögat kunde se.
Såg filmen gladiator för någon dag sedan och när jag såg bilderna på Colosseum tänkte jag på dig och din dröm och byggnaden i det här inlägget. Ruskigt lika!
Nu när du säger det!