Nu är det höst så vi är ute mer än vad vi brukar vara, och det är så mysigt.
Kolla den här lilla koft-försedda unge mannen från tidigare idag:
Jag har börjat ta med honom ut i skogen men väl där så vet jag inte exakt vad vi ska hitta på. Så vi går omkring och plockar lite kottar, slänger pinnar och tittar på olika grejer (svamp, mossa). Jag är ingen friluftsmänniska. Jag är uppvuxen i skogen så att vara i skogen var mitt naturliga tillstånd när jag växte upp, men nu när jag ska försöka få mitt barn att känna sig hemma i skogen så känner jag mig som en amatör.
Jag tror att jag, och det här känns så konstigt, numer är den typen av person som tar mitt barn till en myrstack och fascinerad står där och stirrar och säger “wow, en myrstack!!!” eller nåt i den stilen. Det har inte hänt än men jag har det 100% på känn.
Sen är en norrländsk skog och en sån här Bohusländsk skog inte samma sak.
Numera har vi även en cykelvagn som jag är väldigt fäst vid.
Minns ni förr i tin när folk vandrade vart än de skulle, alternativt red på en åsna? Tänk. Ibland när jag cyklar omkring så fantiserar jag att jag är på en gammal vandringsled (väl tilltrampad och stabil måste tilläggas) (annars håller den inte för cykeln) där massor av människor i särkar och sandaler går långsamt fram, och så när de ser mig susa förbi med cykelvagnen så blir de helt förskräckta, pekar och frågar om jag är en gud. Och så får jag säga “nej nej, jag är bara modern” eller något i den stilen.
Jag älskar att vara född på 1980-talet. Ja jag vet att jag sagt det förr och jag kommer antagligen att säga det igen, men jag är så nöjd över tid och plats för min tillkommelse. What can I say.
