Idag opererades mitt ben. Det låter så allvarligt det där, att “operera benet”. Man ser framför sig ett team på 17 pers, borrar och bensågar och en sköterska särskilt anställd för att med bomull i pincett torka svetten ur pannan på kirurgen. Jag gör i alla fall det. Jag ser framför mig krokar och klämmor som liknar fiskeredakap och snickarverktyg och jag ser människor klädda i gröna papperskläder som bänder upp delikata snitt med plasthandskeförsedda gruvarbetarhänder, och så nån med pannlampa som karvar mellan senor och ben med en liten skalpell.
Men egentligen var det bara en läkare och en sköterska som opererade bort en liten hudförändring på höger smalben, det behövdes knappt någon bedövning och det tog kanske tre minuter.
Det mest smärtsamma med hela saken var ikväll när lillen karate-hälade mig rätt över såret så att det började blöda. 13-månaders knubbfötter är ibland vassa som Bruce Lee-knän och hade han träffat mig i tinningen hade jag förmodligen vandrat vidare så att säga.
Jag kanske har tappat bort min ryggsäck. Gud, jag hoppas verkligen att jag inte har gjort det. Jag packade den till Falkenberg men väl här så hittade jag den inte. Däri ligger min MacBook Air (dyr) och bönböcker och viktigast av allt, min Bibel. Det är min Bibel och den har alla markeringar och anteckningar från det att jag kom till tro fram till nu och jag tycker så himla mycket om den. Möjligtvis har jag glömt kvar ryggsäcken på parkeringen och möjligtvis har jag glömt den i hallen. Båda alternativen är sannolika.
Kära Gode Gud, snälla låt detta redan vara löst, och läk mitt sår eller åtminstone håll Stigs knubbiga häl från att utöva dödlig martial arts mot det.
Stora sonen har tappat sin mobil i en fontän idag också, så den fungerar inte, kom bara massa ränder. Vi har en mor-och-son-sjabblar-bort-sina-finaste-prylar-dag. Han vet i alla fall precis var hans mobil är, i en påse av farmors finaste ris.
Fortsättning följer.
