Bilder, Jesus, Kristendom, Kristna, Psykisk ohälsa, Vittnesmål om Jesus

Själens vila

Hej hej!

Jag har massor av idéer om hur jag eventuellt kan blogga, med återkommande teman, till exempel “veckans krista låt”/”veckans profana låt”, där jag skriver lite vad jag tänker kring texterna. Men jag kommer inte att skrida till verket än på ett tag (om nånsin? *svettig skrattemoji*) för det har jag inte resurser till ( allvarligt, ibland tror jag att min största expertis här i världen är att komma på idéer som jag inte fullföljer *ännu svettigare skrattemoji*).

För jag har en begränsad mängd resurs av energi och fokus, och det verkar som att det nya familjetillskottet tar sin lilla beskärda del av denna energi, hehe, vem hade kunnat ana. Även fast han är världens mest lättsamma och belåtna barn så är det mycket mer att tänka på och göra för lilla mig.

Så just nu fokuserar jag strikt på familjen och ser fram emot kyrkan på söndagarna för det är min sociala stund med andra vuxna, jag orkar inte träffa folk på veckorna utöver mammor jag småpratar med i lekparken. Har inget behov av mer än så heller om jag ska vara ärlig.

Det händer elände i världen och det händer saker som skulle vara roliga att uppmärksamma lite extra, men jag gör inget utav det just nu, utan det där får andra ta hand om tills vidare.

Vi har det så himla bra på dagarna medan de andra är på skola/jobb jag och Stig. Jag tackar Gud för hur himla bra vi får ha det just nu. Minst en gång om dan så får jag känna själens vila. Det kan komma när som helst, i lekparken, på köpcentrumet, eller när jag svettas mig uppför en backe. Jag gör inget “heligt” (fast ta hand om sina barn är iofs rätt heligt) i situationerna utan det bara tar plats inom mig utan förvarning.

Det här hände aldrig förut, innan jag tog emot Jesus. Aldrig. Min själ kände aldrig någon vila. Den visste inte ens vad det var. Det var som att den trampade vatten, alltid med risk att sjunka ned för djupt för att kunna ta sig upp igen, om den inte trampade trampade trampade. Jag fick ingen luft. Kampen var konstant. Men nu har jag vila. Nu har jag luft.

Jag önskar jag kunde sätta ord på hur mycket den här vilan betyder för mig, och hur det var att aldrig få uppleva något sådant tidigare. Jag visste inte hur jag skulle orka leva mer och jag drömde om att ta livet av mig. Det var en av mina bästa fantasier, att föreställa mig hur det skulle vara att eventuellt inte behöva känna mer. Jag trodde att det var min enda chans att få vila.

Förstod de som undrar varför jag skriver så mycket om Jesus hur illa det var och hur stor skillnad det blev när Jesus kom (Guds son, i egen hög person, alltså herre Gud), då skulle ni undra varför jag inte skriver om honom mer.

Det är han och ingen annan som drog mig upp ur vattendjupet och det är ingen annan än han som satte mina fötter på klippan. Det är han som är syret i mina lungor och det är han som är min vila.

Det hände mig. På riktigt. Kan ni förstå?

Min vardag kan se ut precis som innan utifrån. Jag har mina rutiner, vi gör ungefär samma saker varje dag. Vardagen kan fortfarande göra mig trött och jag svettas och plågas fortfarande när det är soligt och jag kämpar fortfarande i sociala sammanhang och i relationer även om mycket blivit bättre och lättare (känns dock ännu som att jag alltid har skorna på fel fot och byxorna bak-o-fram när jag är bland folk). Men inom mig är det annorlunda, för där bor liv och mening och en evighet, och jag har fått ana mitt värde.
Var jag går, där är Han, en del av mig, och hans ord skiljer märgen från benen. Kan ni förstå?

Det hände mig. På riktigt. Och jag vet att det som har hänt mig har hänt med andra och jag vet att det kommer att hända många fler, så länge som det fortfarande finns tid. För tiden är begränsad, men än finns det tid. Kan ni förstå?

 

IMG_3943

 

6 reaktioner till “Själens vila”

  1. Så otroligt fint. Så oerhört fantastiskt, du beskriver det så bra. Jag vill också ha det där. Jag är “halvkristen” tyvärr. Jag vill vara helkristen (dvs kristen utan förbehåll), men det finns så många spärrar. Intellektet, det sekulariserade samhället, mitt umgänge, mitt sätt att tänka, mina tvivel. Jag vet inte hur jag ska komma runt det.

    Jag har absolut haft mina gudsstunder, ibland anat glimtar av det himmelska och vid några tillfällen riktigt starka erfarenheter som fått mig att börja gråta – och det är oftast genom musik, och/eller musik och ord. (Det känns som att jag når Gud lättare genom olika psalmer än genom bibeln.)

    Men jag har fortfarande svårt att prata om och direkt till Jesus. Det känns för konstigt, jag kan inte relatera till honom på det sättet. Hur ska jag göra då? Jag har några gånger sagt: “Jesus, kom in i mitt liv” och kanske är han på väg, fast mer smygande? Inget uppenbart har hänt än i alla fall.

    Jag längtar och längtar samtidigt inte, kan du förstå hur jag menar? Det både lockar och skrämmer.

    Ändå jobbar jag som kyrkomusiker i Svenska kyrkan och älskar att vara i de sammanhangen, där livet och Gud är nära. Men jag vill ha mer, längtar efter mer.

    Kanske var det lättare för dig att ta emot förändringen, eftersom du mådde så fruktansvärt dåligt innan? Vad tror du? Alla vi som går omkring och liksom har det halvbra, för oss kanske det inte framstår som lika livsavgörande att våga språnget och därför avstår vi hellre. Typ man vet vad man har, men inte vad man får.

    Hur som helst, det du nu gör är fantastiskt – att du skriver och delar med dig av allt detta. Tack!

    1. Hej, tack för din kommentar! Ber om ursäkt för att jag kan vara lite långsam att svara. Jag är inte kristen utan förebehåll heller direkt. Jag har massor av spärrar kvar. Massor. Tyvärr! Längtar efter så mycket mer. Men är så glad för det jag har, och kan vila i att det är tillräckligt.
      Fast längtar efter djupare och innerligare relation ändå, längtar jättemycket. Tror inte att man ska försöka “komma runt det” utan att man ska låta Jesus vara vägen rakt genom det och låta honom förvandla en genom sinnets förnyelse (Rom 12:2). Han är ju den som gör vägarna raka och går med en även om man är i dödsskuggans dal och sånt. Men det är som att vissa personlighetsdrag man har liksom vägrar böja sig inför honom.
      Men det låter ju som att du uppriktigt kan be honom att flytta det som står i vägen mellan honom och dig, be honom att göra det, att du vill det, att du av hela ditt hjärta tillåter det. Återkom till den bönen så ofta du kommer ihåg. Men annars så har jag lyssnat på andras vittnesbörd och relationen kan se så himla olika ut för olika personer. Till exempel känner jag en som bestämde sig för att ta emot Jesus, men för honom tog det åtta månader innan det liksom klickade till och det har skett helt annorlunda mot hur det gjorde för mig. Men att det är samma Gud tvivlar jag inte på.

      Jag tror att skillnaden som jag fick uppleva hjälper mig jättemycket. Men precis som Israel i öknen som fick se jättefantastiska saker hända och ändå glömde efter lite vandring, så är det som att mitt minne också blir grumligt. Men att leva i 30 år med döden gör väl ändå sitt, så det här att Jesus är livet vägen och sanningen, det sitter ändå tillräckligt djupt i mig för att jag inte ska ha glömt det efter 3,5 år 🙂 Plus att om jag går utanför honom, så fungerar det inte för mig, jag håller inte ihop. Så jo det hjälper att jag är så himla bräcklig, fortfarande.

      Tror bådas vår längtan kommer bli besvarad. Jag menar inte går väl sån längtan obesvarad? Vem ger sitt barn en sten om det ber om bröd, tror jag minsann Jesus sa. Och vem är livets bröd? Om inte Jesus själv.

  2. Älskar det här inlägget! Bara Jesus ger oss vila för själen, vilket starkt vittnesbörd!

    Angående det du skrev i de första styckena: jag beundrar verkligen det fokus du har på det som är viktigast. Jag behöver mer av det! Övar på att skala bort saker när det blir för mycket, just nu är det bland annat bloggen som prioriteras bort för mig med och det är både jobbigt och skönt. Men tror jag länkar till det här inlägget imorgon på min blogg, det var verkligen fantastiskt!

  3. Du har bra smak och jag önskar fler bokrecensioner och boktips. Stengrunden är bra som du sa.
    Går in varje dag på din blogg för att se om du skrivit något nytt. Min favoritblogg.

Kommentarsfunktionen är stängd.