Ikväll har jag inte varit med barnen utan de har suttit på den enes rum och sett film. Jag har hört då och då hur de har skrattat och de verkar ha haft det gött. Men jag kan ändå känna att jag har slösat hela lördagen då vi knappt umgåtts. Det känns fel att inte umgås med dem på en lördag kväll. Jag får en känsla av misslyckande, slöseri är ett bra ord. Vad är det för poäng att vara ledig om jag inte spenderar tiden med mina barn.
Men så tänker jag på hur det var för mig själv. När jag var i deras ålder så var jag sällan med min mamma på lördagskvällen (än mindre min pappa). Jag umgicks med mina syskon. När jag var i deras ålder så lämnades vi ensamma och hade ett helt hus för oss själva, och vi var uppe halva nätterna och gjorde vad vi ville helt utan någon vuxens närvaro.
Så var har jag fått ifrån att det är livsviktigt att vara med sina barn på helgen och kvällarna? Haha, ojdå, nu när jag skriver det så verkar det som att jag tycker det för att jag inte hade det så, men det är i så fall verkligen ingenting medvetet som jag har tänkt på.
Jag såg dokumentären “Leaving Neverland” med de här två männen som vittnade om övergrepp som Michael Jackson utfört mot dem när de var små. De sa att de började inse vad som hänt dem när de själva fick barn.
Jag har aldrig varit utsatt för sexuella övergrepp men jag kan ibland tänka på hur familjesituationen såg ut när jag var liten, och se på mina egna barn och tänka att det skulle krossa dem om de fick uppleva att vi, som deras föräldrar, agerade på samma sätt som mina föräldrar gjorde. De skulle få panik, de skulle bli traumatiserade, de skulle må obeskrivligt dåligt och få djupa svårläkta sår.
Det finns en distans mellan mig och det jag själv var med om. Lite som att de skulle må mycket sämre än vad jag gjorde. Att det skulle krossa dem medan jag var mer anpassad för att klara av svårigheterna, och därför var mer tålig och osårbar.
Men så kommer jag på hur jag var deprimerad från när jag var 14 till jag var 30. Jag kommer på hur jag inte riktigt kunde känna nån glädje eller vila i tillvaron om än jag sov ofta och länge, och att jag kände en fundamental otrygghet som trängt sig in som röta långt in i märgen på mig. Hur jag hade en känsla av osäkerhet på huruvida jag ens existerade. Och då påminns jag om att inte heller jag hanterade det dysfunktionella särskilt bra. Hanterade det typ inte alls.
Hur som helst kanske det inte är så farligt att de spenderar en lördag kväll tillsammans utan att jag är med. Det kan nog rent utav vara lite kul att se en film utan att jag kommer där med mina moralkakor. Även fast moralkakan är den godaste kakan som finns, eller hur? *sveper handen mot en hylla fylld med sköna moralkakor*
Det där med att det finns en distans mellan dig och det du var med om. Jag kan känna igen mig i det. Jag tänker att du/jag har haft ungefär halva livet på oss att “bearbeta” (ta upp saker till ytan) men inte gjort det eftersom det som hänt varit “normalt”, “knappast särskilt farligt”, “petitesser”. Hur ska man kunna bearbeta något som inte är något. När man inte vet vad DET är, hur ska man kunna bearbeta DET. Det är ju inte så farligt att sitta ensam hemma när man är 13. Speciellt inte om det händer ofta, då är man ju van?! Normaliseringsprocess som började… när?! Jag tror ändå att man i det undermedvetna eller så, vet om flera grejer som skulle kunna vara DET, saker som “sticker” i en, och med åldern blir det tydligare och tydligare. Kanske delvis pga tiden som gått emellan men också hjärnans utveckling och känslomässig utveckling?! Där någonstans kan iaf jag se att jag gått omkring och tystat känslor per default, skapar distans, känslor som dyker upp i olika skepnader också vilket är mycket mer förvirrande, slutar med att man inte förstår sig själv överhuvudtaget, det blir en negativ spiral (psykisk ohälsa). Att inte SE sambandet mellan “petitesser”, vadhelst man tystat ner, och känslolivet/livet i övrigt, förrän kanske nu då. Jag tror som sagt att ålder, i alla fall för min del, gör att jag också vågar gräva lite/titta närmare på det där som jag vet sticker (jag kan plocka upp, se från olika vinklar, lägga tillbaka). Fortsätter man tänka på samband eller vad man ska säga… allt går ju inte i arv men vissa saker kanske ändå gör det och jag undrar vad våra föräldrar kämpade med att inte “föra över” till oss barn, och hur väl de lyckats med känslomässig utveckling osv… Vissa saker som var normaliserade för dem, så när de fick barn (i ganska tidig ålder), inte såg vad de förde över så att säga…
Egentid i full frihet inom ramen för det trygga. En övning i att med små steg bryta sig loss från mor och far, en början till att så småningom stå på egna ben och klara sig själv. Dock ännu med vakna och nyktra föräldrar inom hörbart avstånd. Måhända kan det såklart, inom det hörbara, kanske levereras en och annan moralkaka men även dessa brukar kunna smaka gott att förtära tillbaka på när livet gett perspektiv. Kan inte bli mycket bättre tänker jag.