Har fått nya bud: de kommer riva större delen av det nyrenoverade badrummet och bygga om den sneda väggen helt. Det fattade man ju. Att det är Helan och Halvan-fasoner att försöka spackla en sned vägg så att den blir rak alltså.
Detta kommer i alla fall att ta två extra veckor.
JAG SKRIKER INOMBORDS.
Jag fattar ju att jag måste orka, och det kommer jag även att göra, men alltså. MEN ALLTSÅ.
Jag tänker att Gud kan göra nånting av ingenting, och han kan vända självömkan och antiklimaxbesvikelse till en slags själens vila. Sån är han. Men innan man eventuellt tagit emot detta så är det jobbigt. Och jag har slutat med det här att “försöka tänka positivt genom att jämföra sin situation med folk som har det sämre” för det har aldrig hjälpt mig, det har bara gjort måendet värre, för helt plötsligt får man lagt framför sig att ens känslor är orimliga och fåniga “i jämförelse med…” och det brukar inte ta bort känslorna, bara ge en skuldkänslor av typen “varför mår jag dåligt när jag egentligen borde må supermegaexplossionsbra, VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG JKLAGJKDJ”.
Tycker alla kristna borde lägga ner det här “att försöka tänka positivt genom att jämföra med andra” i nåt slags märkligt försök att boosta sin inre känsla av ro och trygghet. Visst är tacksamhet bra och viktigt men man kan vara tacksam och må dåligt samtidigt, så tacksamhet är ingen direkt garanti för förnyad kraft att ta sig an vardagen.
Det där att tänka positivt är nåt ateister och yogainstruktörer kan ägna sig åt tycker jag, inte vi. De kan väl få försöka muntra upp sig själva och varandra genom att jämföra sina liv med de som har det sämre materiellt om de nu tror att det kommer att fungera. Vi kan i stället vila i att vi har en Hjälpare och ett hopp för våra själar genom vår vän Jesus, och att vi kommer att få hjälp att ta oss igenom det vi just nu går igenom, oavsett vad det är och oavsett om det är på grund av så kallade struntsaker. Jag har känt Jesus i över tre år nu och inte en enda gång har han förminskat min oro och bett mig åkalla en inre tankebild av nån random indier med diabetes som har det sämre än mig, för att jag ska må bättre, det har aldrig hänt. Han gör nånting annat, nånting med hur tankarna rör sig i huvudet, han typ lägger om fundamentet i hjärnan. Ibland i en process över tid, ibland genom några få ord som går rakt in i hjärteskålen.
Så: är jag inte positiv så är jag inte positiv och därmed basta!! Dock vet jag ju vem jag ska vända mig till och det gör mig glad.
Med det sagt, här kommer en bild på Stig i klassisk Falkenbergsmiljö:
Vi åker hem i morgon, allihop, i samlad trupp. Vi får se hur det går att vara hemma medan de arbetar i badrummet.
