Ikväll gjorde jag något väldigt spontant. Jag sa åt de två större ungarna att vakta det minsta barnet och så gav jag mig ut på en promenad utan barn och barnvagn. Det kändes konstigt. Jag som är van att gå med händerna i barnvagnsposition kunde plötsligt svinga händerna medan jag promenerade vilket fick mig att känna mig som pendelarms-drottningen.
Jag blev så tagen av den plötsliga bristen på rullande medpassagerare att jag studsade ner till gångvägen intill ån här nere, och där finns inga lyktstolpar. Så i regnrusk och mörker trevade jag omkring och tyckte att det var lite spännande och skönt.
Stötte på en man med stor jacka och två okopplade labradorhundar men det var först när jag såg en skåpbil som jag vek av och tog en annan väg. Män med stora jackor och labradorhundar brukar vara okej. Skåpbilar.. ja det brukar också vara okej men när jag kisade tyckte jag mig se en tungt beväpnad kriminell stå där med stora påsar kokain. Eller ja jag såg ingenting annat än att nån stod där, men vem vet vad han höll i sina händer, om han nu höll nåt i händerna.
Gick i alla fall till affären för att köpa några saker till en soppa jag tänkte göra, men kom sen på att jag inte hade några pengar. De råkade ta slut för nån dag sen. Det är alltid så för mig i december, fastän jag inte ens köpt några julklappar.
Vi klarar oss, så det är ingen fara. Jag känner mig rent utav nästan lite lättad.
Jag är ju inte så förtjust i julen som ni kanske har förstått. Ja jag vet att man brukar tjata om att detta är en högtid med ett kristet budskap i kärnan MEN DET ÄR DET JU INTE. Så jag tycker det känns skönt att kunna säga till barnen att vi inte har några pengar till julklappar och så är det inget mer med den saken, eftersom det är sanningen. De har det bra, de klarar sig bra utan julklappar och ska man tro att julen har ett kristet budskap om Kristi födelse i kärnan (vilket den inte har) så hör ändå inte julklappar hemma i firandet. Nåt litet ska de väl få så de inte skriver böcker som heter “min förlorade barndom” men de får se själva resan som en gåva i sig.
Här är en bild från Vilhelmina från ett par år sen:
Pendelarmsdrottningen.
När jag kom hem igen så möttes jag av en dotter som sprang omkring byxlös med en pösig, rosig och nöjd Stig iklädd helt andra kläder än vad jag lämnade honom med. “Jag antar att du vill veta historien bakom detta” sa hon och syftade på sin brist på byxor, , Stigs nya outfit och den lilla högen med bajs på hennes rumsgolv.
Visade sig att jag kan lita på att barnvakterna klarar att hålla ställningarna även under mindre kriser.
Nej nu ska jag sova. Jag är så trött att jag trodde att en skugga var en lussebulle.
Jag vet att vissa ofta pratar om de hedniska högtider som sägs vara grunden till julfirandet (tomtar, etc). Det jag tycker är synd i det resonemanget är att jag tror att den kristna tron fördjupas av att läsa och verkligen ta in Jesus födelse. Skörheten i att födas till denna jord, Josef och Maria som tar emot honom, etc. erc. Alla adventspsalmer och sånger som hjälper oss i vår tro.
”Låt hjärtat öppna sig, bjud Kristus hem till dig.” (Sv. Ps. 104:4)
Ja jag förstår verkligen det resonemanget. Men jag har ändå svårt för det. Själva lögnen att kalla julen för “Kristi födelsedag”, och försöka pådyvla folk att hans födelse och ett kärleksbudskap är själva kärnan i julen är fel. Om man bara kunde slippa den delen. Folk känner ju att nåt är skevt med julen. Varje år samma sak. Massa stress, massor massor av skuld och skam inför vad julen kräver. Predika evangeliet som bot mot julens kärnbudskap – ja. Påstå att evangeliet är julens kärnbudskap – nej.
Och när jag växte upp pratade man aldrig om Jesus, och julsångerna om Jesus blandades med “mer jul” och “bjällerklang” och “snart så kommer tomten till oss”. Det fördjupade inte utan för mig gjorde det att Jesus framstod som ett julens tingeltangel.
Adventpsalmerna lyssnade jag så klart inte på.
Grejen är nog att jag tänker ur ett hedniskt perspektiv och hur julen förstörde mer för mig än vad det drog mig närmre (trots att jag hade jättefina julaftnar som barn, minns dem med värme! men det förde mig inte närmre budskapet om frälsningen). Jag kan tänka mig att människor uppvuxna i kristna hem ser på julen annorlunda. Ni kanske till och med firar det annorlunda. Men jag som kommer från ett okristet hem har väldigt svårt att fortsätta julen som det var tidigare. Och tro mig när jag säger att jag försökt tycka om julen. Jag ser andra kristna (alla kristna?) i min omgivning omfamna julen på ett självklart sätt på ett sätt som jag inte kan. Jag tycker också att det är svårt att uttrycka mina känslor kring julen, eftersom jag vet att det är en så himla kär högtid och det finns så mycket som kan sägas. Till exempel tycker jag inte att det är fel av kyrkor att bjuda in till mat och julklappsutdelning till barnen , jag ser det som en nödvändighet för att rädda många om än tillfälligt. Det är själva lögnen om julens grund som jag har oerhört svårt för.
För mig känns det inte relevant när Jesus föddes utan att han gjorde det. Alltså att vi behöver tid till att ta in det oerhörda i att Gud föds som en bebis till denna jord (vilket fördjupades oerhört efter att jag själv fick bli mamma).
Tiden mellan första advent och julafton är ju egentligen tänkt som en adventsfasta (sååå långt ifrån hysterien, konsumtion och annat i vårt sekulära samhälle), och jag tror verkligen att vår tro skulle kunna berikas och djupna om vi fokuserade på det.
Tänker du att vi inte skulle fira Jesu födelse alls? Eller vid en annan tidpunkt?
(För att slippa få alltför många känslor av meningslöshet så försöker jag undvika hysterin och konsumtionen. Är mycket i kyrkan och tar in budskapet i bibeltexter och sånger.)
Jag tror inte att jag lyckas göra mig tydlig med vad jag har emot att kalla julens kärna för kristet. Jag absolut älskar budskapet om Jesu födelse och insuper gärna denna händelse. Jag säger absolut inte att kristna ska sluta evangelisera och förmedla honom för att det är jul. I så fall har jag uttryckt mig väldigt oklart. Det jag säger är: Sluta påstå att julen i grunden är en kristen högtid med ett kristet kärnbudskap och de som säger att det är Jesus födelsedag – sluta. Man kan gott och väl säga att han föddes nån annan tidpunkt på året, förmodligen på hösten. Det är inte så himla svårt att säga det, och ändå fortsätta prata om att vi har en frälsare som utvecklades som foster i en kvinna och sedan föddes som bebis.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag har svårt att sätta ord på tankarna bättre än vad jag redan gjort just nu.
Hej Sonja
Åååååh vad jag tycker som du angående julen. Så skönt att läsa.
Själv läser jag bibeln varje dag och tänker på Jesu födelse och död och uppståndelse när som helst på året. Det viktiga är ju vad som skett och vad det betyder och det betyder något här och nu för mej varje dag i mitt liv. Mina största upplevelser av evangeliet är just i den gråsmutsiga vardagen när jag vet och förlitar mej på Hans närvaro mitt i allt, och att Han lever i mej och till och med älskar mej mitt i all bröte…
Julen, ja den försöker jag att bara spatsera igenom lite lätt!
För en del betyder det mycket att just dessa dagar att fördjupa sig i evangeliet, och då må de göra det och vara välsignade.
Allt gott, och heja Sonja!
MVH Anna