Det finns en hylla inne på Akademibokhandeln här i Kungälv där personalen ger sina bästa boktips. Nån tipsade om boken Vera av Anne Swärd men hon hade inte nöjt sig med att bara lägga den på tipshyllan utan hade även skrivit en lapp med nåt i stil med “HELT FANTASTISK WOW”.
Och jag som är för snål (eller snål och snål, det är väl egentligen objektivt det vettigaste) för att köpa boken gick så klart till biblioteket tre minuter raksträcka bort och lånade den.
Nu har jag läst den klart och jag håller inte med om superlativet. Skrivsättet påminner om Sara Stridsbergs släpiga, dimmiga och dissocierade Darling River. Vissa tycker kanske om det men jag tycker att det är nåt alldeles särskilt plågsamt att läsa en bok skriven ur perspektivet “person som har fått sinnena grumlade av medicin/droger/trauma”. Allt beskrivs som genom en hinna av känslomässigt avsomnat grums. Halvt dunkelt och inte riktigt klart. Jag orkar inte sånt!
Boken griper tag ibland och jag skulle aldrig säga att den är “helt värdelös”, “väldigt dålig” eller liknande, den har potentialen att hålla mig fast många gånger, men så släpper det och man undrar varför man slösar tiden att fortsätta läsa. Huvudpersonen vill för det mesta ingenting, hon längtar inte efter nåt, och hon bryr sig inte om någon utan hon bara liksom hänger på avtrubbad genom allt. Det finns inget hopp över den här kvinnans liv. Det hopp hon får nån gång då och då bara släcks. Så det blir mest ältande, saknad och ett skuldberg som bara växer och växer och huvudpersonen Sandrine förstår att skuldberget aldrig någonsin kommer krympa, bara växa i volym (att böcker av den här typen slutar i en frälsningshistoria där huvudpersonen får sin börda lättad av Jesus Guds Son är ej heller att förvänta sig) (men berättelsen är inte skriven helt utan Gud i beaktande, tror man kan misstänka att författaren kanske har något otalt med honom, men ändå längtar efter honom?).
Slutet påminner om slutet i Emma Hambergs Mossvikenfruar och det slutet har jag alltid hatat. Förlåt om jag avslöjade något nu men jag tror inte att Mossvikenfruar är en särskilt välläst bok så det är nog inte många som förstår vad jag menar.
Jag kände när jag läst klart boken att ahapp. Här var tid jag kunde ha lagt på nåt annat. Det är aldrig ett bra betyg, även om boken hade sina stunder.
BETYG: 2 (stark 2, trots allt) av 5
Det är sådana bokupplevelser jag är glad att jag lånade boken och inte köpt boken. Så är det med den senaste boken för mig.