Varför har inte ni tagit bort era sociala medier?
Jag frågar eftersom jag vet att de allra flesta har funderat på att ta bort ett eller flera av sina sociala medier, men de allra flesta beslutar ändå till sist att stanna kvar.
Jag har själv kopplat ur ett par gånger man jag har alltid kommit tillbaka.
[poll id=”5″]
Jag funderar på det här med sociala medier mycket nu. Vilken varböld det är på mitt liv. Twitter, som var mitt huvudmedium, råkade jag delita av misstag häromåret och från att ha upptagit en ganska stor del av mitt engagemang så märkte jag ganska snart att jag inte saknade det.
Här är några anledningar till att jag inte har tagit bort mina resterande sociala medier:
- Delande av viktiga budskap.
Jesus har sagt “gå ut i världen och gör alla människor till lärjungar”, och jag har tänkt att eftersom jag har en sån fallenhet för sociala medier så kan jag använda sociala medier som ett verktyg. - Hänga med i människors liv.
Jag har familj och vänner och bekanta lite här och där och jag gillar att se bilder på barn, barnbarn och väder utanför dessa människors fönster. - Människor får hänga med i mitt liv
Eftersom jag har mer eller mindre långt till all släkt så vill jag att de ska ha möjlighet att se mina barn som jag i mitt anletes svett håller på att uppfostra. - Evenemang och händelser.
På facebook bjuds man in på event och blir informerad om roliga saker som händer. - Organisation
Jag gick nyligen med i en prolife-förening som heter Livsval och vi har kontakt med varandra via en grupp. Om jag går ur facebook, hur ska jag då ha kontakt med föreningen på ett enkelt och bra sätt?
Jag går igenom argumenten som jag har för att stanna i social media om och om igen och ser hur de mer och mer håller på att lösas upp.
- Social media går att likna med en stor stad där var och en går omkring och talar och ropar ut sina mer eller mindre viktiga budskap, och kanske drar man ibland i folk och hoppas att nån ska lyssna i förbifarten på det man vill förmedla. Det är en enda röra av högt och lågt, allvar och skämt. Jag har skrivit lite om hur jag anser att sociala medier är känslomässigt utsugande här. Jag funderar på om social media är mer en tjuv än vad de är ett bra verktyg. Jag kommer skriva mer om det senare.
- Visst hänger jag på sätt och vis med i släkts och bekantas liv, men gör jag verkligen det? Jag tror att det kan vara så att social media ger mig en falsk uppfattning av att hänga med, och att de dagliga smådoserna hindrar mig från att hänga med “på riktigt”.
- Jag kan bara nu komma på många sätt som jag kan dela mitt familjeliv med släkt och vänner på ett mycket roligare och personligare sätt än via sociala medier.
- Jag vet flera som inte har social media som ibland missar att bli meddelade om saker som händer, bara för att de inte har facebook. Aj aj! Även fast jag sällan går på tillställningar så är det här ett problem.
- Det här kan kanske vara det som har gjort facebook mest “oumbärligt”. Det förenklar kontakt mellan geografiskt utspridda människor avsevärt, och det är ett projekt att flytta över och sköta det på annat sätt.
Det finns så klart fler punkter och så finns det många argument till varför man borde avsluta kontona. För mig råder det inga tvivel att sociala medier, trots sina positiva sidor, är destruktiva, så det som är intressant för mig är vad som trots allt håller mig kvar och huruvida det är värt att stanna för dessa sakers skull.
Jag ska fortsätta fundera på det här och sen bestämma mig hur jag vill göra. Ska jag ta bort så vill jag göra det ordentligt och inte halvhjärtat.
Hur tänker ni? Och kanske är det nån av mina läsare som inte har nån social media, hur upplever ni i så fall att vara den som går mot strömmen?
Jag var borta från Facebook i över 1 år för en tid sedan. Saknade det inte! Facebook gör mig mest stressad; politik, dömande av andra, pengainsamlingar, elände, störande messengerbubblor. Detta blandat med nallebjörnar med hjärtan och blommor som man uppmanas kopiera och dela. Förvirrande! Snapchat-appen har jag endast för att det är den enda metoden jag snabbt kan nå min tonåring med. Instagram är för mig förenligt med lugn och ro.. trevliga bilder på mat och ungar och inte så mycket mer. Jag känner att det snart är dags att ta en lång Facebookpaus.
Jag håller med, av mina sociala medier så blir nog Instagram det sista som jag tar bort. Där kan ju flödet “ta slut” om man inte följer allt man råkar snubbla över. Problemet med facebook är att flödet aldrig tar slut!
Tack för intressant blogg Sonja! Detta blogginlägg gillar jag. Jag funderar mycket över sån´t här. Själv har jag ett FB-konto som är tomt, bara för att kunna delta i några i olika communitys.
En sak som jag verkligen tycker är skrämmande är att det numera är helt ok att inte besvara e-post, sms, eller i telefonen när det ringer-det är som att det är förlegade sätt att kommunicera. Och vi som valt bort att trängas på sociala medier kan verkligen känna oss utanför emellanåt. Märkligt är också när alla på en arbetsplats tillbringar fikarasten med att sitta med sin telefon och upprätthålla en ytlig relation med mängder av människor istället för att helt enkelt pratat med personen bredvid. Som du tar upp så tror jag i viss mån att man lurar sig själv, man tror att man underhåller sina relationer, men frågan är om man verkligen gör det.
Det du skriver om att inte svara e-post, sms och i telefonen – det där är jag i allra högsta grad skyldig till! Jag försöker och försöker bli bättre men jag tror att grundproblemet är att jag vrider och fipplar med mobilen alldeles för ofta, i stället för att ta mig en ordentlig stund då och då. Man hinner inte svara på e-post och sms medan man står i hissen och sen måste vidare, till exempel. Det är så slarvigt och jag avskyr det!
Tack för ännu en tankeväckande inlägg! Delar dina tankar om att vara i valet och kvalet att helt ta bort sociala medier. Så länge jag känner att jag har makten över medierna och kan må bra utan likes och kommentarer så har jag det kvar. Hur det påverkar mig (eller min familj) i ett längre perspektiv vet jag inte… Att sluta skulle vara som att slänga spegeln och vågen och aldrig mer spegla eller väga sig igen. Och kanske blir man rädd för att inte existera överhuvud taget. Finns jag inte i medievärlden, finns jag överhuvudtaget? Vem kommer på riktigt ihåg min födelsedag? Kommer nån att se allt det där jag vill visa att jag är?
Intressant ämne att fundera på!! Tycker dock verkligen att din blogg är unik och behövs i mediebruset! ❤️
Tack så mycket!
Jag är på fel sida gränsen av att ha kontroll över mina medier. Jag är lite utav en beroendepersonlighet och det är ingen hemlighet att sociala medier är formade för att göra människor beroende.
En av grejerna som bekymrar mig mest är att jag förmodligen kommer att förlora kontakten med många ytliga bekanta som jag ändå tycker mycket om att ha kontakt med och som kan bli mer än ytliga bekanta. Så för mig blir det att gå igenom prioriteringarna noga. Vad och vilka är det jag lägger i offerskålen liksom, och varför?
Det är just sociala medier som jag funderar så här kring. Internet överlag har jag inte samma problem med, så bloggen kommer jag i alla fall att ha kvar! 🙂
Jag har inte facebook och ja, det är ju en del man missar. Sedan jag fick veta att man kan ha Messenger utan facebook har det dock blivit lättare. Snapchat ser jag personligen inte så mycket problem med eftersom det är inget man fastnar framför, risken där är att man vill snapa om allt som händer vilket ju inte är sunt. Instagram däremot är en riktig tidstjuv för mig. Jag ska “bara kolla nåt” och plötsligt har jag suttit en halvtimme och klickat mig vidare från konto till konto när jag egentligen borde gjort något annat. Men det är en hel del vänner som jag bara har kontakt med där, från Nepal t ex. Jag försöker dra ner på det men det är ju som en drog…
Så du har inget konto, bara messenger? Snapchat har jag mest för att kunna följa min dotter och vad hon lägger ut 😛 Ja där har vi förresten också en anledning till att ha kvar – att ha lite koll på vad barnen har för sig.
Instagram är rätt lugnt för mig. Jag följer inte så många och det gör att det går ganska snabbt att scrolla igenom. Instagram blir nog det sista sociala medier som jag tar bort, om jag väljer att börja skala av! Men visst är det som en drog. Sociala medier är medvetet formade för att göra människor beroende. Ondskefullt men effektivt för annonsörer!
Precis! Väldigt skönt att man kan göra så. Jo det är ju helt klart en bra anledning för dig som är förälder.
Ja, hjälp… det är verkligen sjukt. Och fast man vet om det går man på deras trick.
Har bara fb men funderar på vilket som är klokast, att vara kvar eller lämna för gott. Jason Lavier (om jag minns namnet rätt) har ju kommit ut med en bok där han ger sina skäl varför alla borde lämna redan ikväll. När det kommer till fb känner jag solklart att gladast och mest tillfreds är jag när inte fb är inblandat i mitt liv. Ogillar starkt ytlighet vilket fb erbjuder i fullt mått. Gillar diskussioner, reflektioner, utbyte av tankar mm vilket få av just mina fb-vänner tycks göra, så vad gör jag där mer än att vara en armbåge i vägen? Varför jag hittills ändå behållit fb-kontot är för att ha någon slags översikt på vart vindarna blåser i den tid som är, politiskt, socialt, andligt.. Fb ger ganska tydliga vibbar på det.
Tack för att du vill fortsätta blogga Sonja, du är ett klart ljus i bloggosfären!
Använder inte sociala medier i någon stor utsträckning, men det är mycket idag med utvecklingen som kan få en att känna sig lite utanför ibland, även om jag hellre är utanför många gånger. Man kan ju fråga sig vad det är människor är “inne i”.
Jag har till exempel, helt frivilligt, ingen smartphone. Och som någon nämnde här uppe så kan det bli lite sådär på fikaraster m.m när folk bara stirrar in i sin elektroniska smörgås.
Vi som vet vad som står i Guds Ord vet ju vart det till slut kommer sluta. I framtiden kommer du helt enkelt vara tvungen att anpassa dig till “systemet” för att ens kunna köpa & sälja. Man kommer chippa människorna som djur, och många kommer gå med på det. Och Sverige går, som vanligt, i framkant.
Gick från att ha 500 kompisar på Facebook och många likes. Kanske inte så många som andra har, men mellan 20 – 40 personer var kapabla att slänga ur sig komplimanger som höjde mitt självförtroende kortsiktigt.
Tog bort nästan alla vänner. Sen tog jag bort Facebook. Efter det så är jag mer eller mindre ensam. Tydligen brydde sig ingen på riktigt, för får inga sms. Facebook är fejkbook.
Jag är nog precis lika ensam idag som då, men det blir mer påtagligt nu.
Roligare få ett sms eller ringa någon.
Sen verkar det som att sociala medier förstör relationer ännu mer.
Jag har inga sociala medier, har aldrig haft och aldrig saknat. Okej jag hade en reseblogg på ett resebloggsforum för 8 år sen men det räknas väl inte tror jag… (??!!) Men jag använder Whatsapp och Skype som kommunikationsmedel rätt mycket. Däremot hänger jag trots detta mer på nätet än vad jag skulle vilja, scrollar runt på nyhetssidor, bloggar etc etc. Så det är inte så att man blir fri från internetberoendet för att man inte har sociala medier, men jag slipper jaga likes i alla fall 🙂
Nej det tycker jag inte bör räknas 🙂 Jag hade internet innan sociala medier, och det blev helt annorlunda när det kom! Först lite kul, som med twitter när inte så många hade det, men sen blev det mer och mer kvävande. Låter bra att du klarar dig bra utan! 🙂